Ja, ikväll, eller ja, igårkväll blir det ju nu, så stod jag inte ut längre, utan ringde 1177. 

Hon gav mej en tid till jourläkarcentralen direkt. Skönt, då åker jag dit.

Nä då, sen ringer hon efter sisådär 20 minuter och säger att hon har pratat med jourläkarcentralen, de vill inte ta emot mej. De har inte resurser till mej sa dom. Nähe?   

Då ringde hon gyn på US i Linköping (mina magsmärtor har ju kommit efter en skrapning) för att hon (och jag) tyckte det vore smidigt att få komma direkt dit för en undersökning.

Men neeeeeej då! Varför ska något inom sjukvården vara smidigt? Det vore ju dumt.  

Jag blev hänvisad till akuten..... Akuten! En lördag kväll i semestertider? Åh vad kul det låter då!  

Jag funderade först på att strunta i alltihop, men jag hade ju väldigt ont, och medicinerna jag tagit hemma hade inte hjälpt.

Så jag åkte dit till slut. Var där vid sju.

Där satt jag först i väntrummet, på de hårda stolarna, gick runt, satt en stund, gick runt, stod upp en stund, satt igen. Suck. Ont i ryggen blev det ju, värre än vanligt, inom tio minuter... Suck.

Sen fick jag komma in i själva akuten, och blev visad, gissa vad? En brits! Med en liten ursäkt till kudde..... Jaha, där skulle jag då vänta nu...

Försökte förklara att jag har en sjukdom som gör att jag har svårt att sitta, stå och ligga för länge, och absolut inte ligga på en brits utan kudde.... Men nej, ingen respons där inte....  

Timmarna gick. Smärtan i magen tävlade med smärtan i ryggen och nacken om vilken som var värst....  

Jag glömde ju självklart mina mediciner hemma, och var till slut tvungen att be om lite där. Oj oj oj, ska du ha det när du har fentanylplåster? Står det på din medicinlista? Det vet jag inte om jag kan fixa utan ordination. Det är starka grejor vet du. 

Nä???? Är det???? Det visste jag inte!!!!!   

Till slut fick jag lite av kvällsdosen iallafall, så jag klarade mej en stund. 

Mera väntan. 

Till slut, vid halv ett på natten kom han då till slut, gynläkaren.

Han såg snart vad felet var, eller vad han tror felet är. Han visste vad EDS var och hade stor respekt för vad den kan göra. Imponerande! och så han var noggrann. 

Det är cystan på min ena äggstock som har brustit, och läckt ut blod i bukhålan. Tarmarna reagerar väldigt starkt på det, även på normala människor, och ännu värre för mej som har EDS.

Skönt att veta vad det är, även om det inte finns någon quick fix för problemet. 

Kroppen tar hand om det själv. Man kan ta antiinflammatoriskt för att hjälpa, men eftersom jag får magsår så himla lätt så kan jag ju inte ta det.

Bara att ta min starka värktabletter och låta det värka ut. 

Ja så kan man ju tillbringa en lördagkväll i augusti!  

Men när jag kom hem halv två på natten och stängde av bilen stod jag en stund och bara njöt av den otroligt vackra stjärhimlen. Den är särskillt vacker när man bor på landet, eftersom man inte störs av något ljus. 

En fin avslutning på en skitkväll ändå alltså... 

Nu sitter jag här vid datorn en stund för att varva ner och låta smärtmedicinen göra lite nytta, innan jag ska gå och försöka sova en stund.

Långt inlägg ikväll, pust.

Kram på er!   

Tja, vad ska jag säga?

Jo, sövningen gick bra, jag fick inte ryggskott och de var så försiktiga med mej. Britsen jag fick ligga på efteråt var det som tog död på ryggen istället. Hårda britsar är inget för mej. 

De flesta känner mej där uppe nu, dels för att jag har varit där så många gånger och sen jobbar ju mamma där. 

 Det gör det ju lite "känsligt" att fläka upp sej så där, men jag vet ju att de har sett det mesta där och inte bryr sej. Men jag måste erkänna att det är "roligare" att operera en hand eller ett ben när man känner alla i operationssalen.  

Hela grejen gick ju bra, fast de lyckades totalförstöra ett av mina kärl innan nålen satt. Men det är ju inte ovanligt med mej, mina kärl är jättelustiga, de nästan sprängs när de sätter nålen. Aj aj jätte ont gör det och jag lär få ett stort blåmärke där.

Sen blödde det något kopiöst från såret de tog upp för att ta bort p-staven. Det är ju också typiskt EDS.

Och sen blödde jag ner hela sängen, genom binda och allt, inte kul...

Men nu har det nästan slutat, nu har jag bara väldigt ont i magen. Det känns som om en av mina cystor har gått sönder. Det ger ju lite inflammation i buken. Får se hur det känns imorgon. Vill gärna inte äta antibiotika, om jag inte är tvungen.  

Är trött som bara den nu, sen mår jag illa fortfarande. Jag mår alltid illa efter sövning, men jag fick en massa som motverkar det. Som tur är. 

Men nu blir det snart till att stänga av datorn tror jag. Har ont överallt och behöver lägga upp benen lite känner jag. 

Hoppas ni alla haft en bra dag, jag ska hälsa på bloggarna jag följer nu först, sen blir det vila. 

Jag är faktiskt nervös.

Herrejösses, det brukar jag inte vara...

Fast det är för att jag har ont i ryggen redan innan.

Oj oj, jag vill verkligen inte ha ryggskott också. 

Nej, nu är jag där igen! Målar fan på väggen. Nu får jag ge mej.   

Sen är jag lite stressad av att behöva ställa klockan. Måste gå upp i god tid och duscha inför operation. Sen är det ju bara att sitta och vänta. Jag får skjuts till sjukhuset av min man, men får först sitta och vänta en halvtimma på att att klockan ska bli så mycket så jag får komma in.

Sen räknar jag kallt med att få vänta på sövningen också. Det brukar jag få. 

Sist var jag där kl 8 och fick komma in halv tolv..... Lååååååång väntetid....

Ja ja, nu blir det till att kolla tv resten av kvällen och förnatten.

Ha det gott alla så skriver jag när jag är hemma och vaken igen.   

Och fort går det också. 

Imorgon bär det av till sjukhuset. Sövning och skit.

Mina föräldrar kommer innan sju på morgonen för att ta hand om Lillen. Maken måste jobba, så är det bara. Men han kör mej till sjukan iaf. 

Sen får päronen köra Lillen till förskolan till kl tio, och sen klarar sej dottern med hundarna till jag kommer hem.

När nu det blir, det vet jag inte. 

Om allt går bra kan jag vara hemma tidig eftermiddag.

Men man vet ju aldrig. 

Jag som har katastroftänk, tänker nog att jag kanske är hemma imorgon kväll. Då blir jag inte besviken iaf. ;)

Som jag skrev igår, jag är inte nervös över själva grejen med ingreppet. Men jag vill INTE ha ryggskott när jag vaknar. Vill verkligen inte. Jag hoppas, och hoppas. Klart det ska gå bra. Eller hur? 

Nej då, det kommer inget gnällinlägg.  

Det kommer ett sanningsenligt ett.  

Det är lite så nu. Suck. Pust. Stön. Stånk...

Konstaterade förut att jag har ont överallt. Hur i hela friden orkar kroppen med det? Hjärnan säger väl ifrån iofs. För jag gör saker hela tiden som verkligen är konstiga...

Förut skulle jag och maken lägga barnet, så vi pausade filmen vi tittade på, så vi inte skulle missa något.

När vi kom upp satte jag mej ner och stängde av TV:n!!! Maken bara tittade på mej och garvade....  "Fick jag inte se klart filmen eller?" var hans kommentar.  Jag skulle alltså trycka på play, inte stänga av TV:n, det är inte ens samma kontroll.  

Hjärnan spelar mej spratt hela tiden nu för tiden. Inte bara det att jag tappar ord hela tiden, nu är jag så glömsk att det skrämmer mej emellanåt.... Går ner för den jobbiga trappan och har glömt varför, när jag väl kommit ner... Alltså, hallå.  

Jag hoppas ju fortfarande på att detta skov jag befinner mej i ska plana ut någon gång. Hoppas.

Tiden framför datorn som betyder så mycket för mej blir kortare och kortare. Jag klarar inte av det helt enkelt.

Ibland blir jag lite bitter när jag tänker på hur mycket denna sjukdom dikterar mitt liv.

Men. Det är bara att gilla läget, eller försöka iaf.

Som jag sagt så många gånger, göra det bästa av situationen och glädjas åt det lilla, istället för att hela tiden sträva efter att göra saker jag inte klarar av.

Det är så lätt att säga och så svårt att infria. Men jag försöker!   

Imorgon ska jag köra dottern till *vågar knappt säga ordet* tandläkaren. URK. 

Hon har tandställning och måste dit ofta. Men tro inte att jag följer med in!!! Jag sitter i bilen jag. Min tandläkar skräck är jobbig och generande, och ännu värre att ha när man har EDS och dåliga tänder. 

Skulle behöva gå dit var tredje månad. JA TJENA!!!! Jag får vara glad om jag tar mej dit var tionde år.... Inte bra, inte bra alls. 

Ja ja, jag ska väl ta mej dit så småningom. Kanske.  

Sen ska anestesiläkaren ringa, den som ska söva mej den 4 aug. Så allt går rätt till, det är ju en del att tänka på när man ska sövas.

Nu blir det lite mera dator till kroppen skriker ifrån, hoppas ni får sova gott inatt.

Ha det bra nu när en ny vecka är på ingång!

Jag har nu så ont i knäna att jag får ta trappan ett steg i taget. Det känns som ett stort nederlag. 

Jag värnar mycket om min förmåga att gå, även om den har blivit sämre de senaste åren. 

Det skrämmer mej mycket, jätte mycket, att det bara blir sämre och sämre på den fronten. 

Mina promenader med hundarna går nu så sakta, och har gjort ett bra tag, att den ena hunden har tappat muskler... En av hundarna rör på sej otroligt mycket ändå, i trädgården, men den andra rör sej liksom inte i onödan.  

Vi hade tänkt att åka till Astrid Lindgrens värld i höst. Jag gick ut på nätet och kollade priser och hur det ser ut där. Och parken är ju jättestor!!! Hur ska jag få det att funka? Finns det rullstolar att låna där? Ska jag ta tag i det faktum att jag har så svårt att gå, att jag antagligen behöver rulle snart ändå? Ska jag ringa arbetsterapeut nästa vecka?

Usch vad jag inte ser fram emot det, samtidigt som jag gör det. Huga vad skrämmande.  

Det är ju inte bara knäna, det är fötterna, vaderna, knäna, höfterna, ryggen och nacken som påverkar min förmåga att gå. 

Samtidigt är det ju bra att röra på sej. Även om jag nu får otroligt ont när jag gör det. 

Svårt det där....

Jag SKA klara av semestern! Så är det bara...  

Felet är väl att jag nästan har gjort helt slut på mej redan innan.  

Idag har det gått i ett. Hela dagen har varit helt full. Helt otroligt. Gissa om jag har ont?  

Men nu har jag klarat av att packa nästan helt klart i husvagnen, med lite hjälp av maken och dottern så klart.

Hämtat stora sonen två mil härifrån. Handlade där med hjälp av honom. Firade sonen med mina föräldrar och min mormor. Innan de kom hann jag göra tårta och fixa allt innan fikat. 

När de åkt har jag packat det sista, nästan. Silat fem liter flädersaft. Diskat upp det sista. Puh....

Nu är jag helt och totalt slut. Det pulserar av smärta i hela kroppen, även om knäna, fötterna och ryggen är värst. 

Nu är det kväll. Imorgon blir det hektiskt igen. Då ska vi hinna med att åka till läkaren med lilla sonen också. Plus att handla. För "lönen" kommer ju inte förrän imorgon ju, då får man göra allt in i det sista.   

Sen har vi bara sådär 60 mil att köra.  

Men SEN. Sen så. Njuta!!!  

   Brorsorna hade väldigt roligt tillsammans, de träffas alldeles för sällan tyvärr. Men som ni ser skulle den här leken kunnat gå illa.... Typ...  

Vi bor i ett en och en halvplanshus.

Vi har vardagsrummet på övervåningen och toa, sovrum och kök på bottenvåningen.

Alltså måste jag gå upp och nerför trappor ganska många gånger per dag. För tv:n är ju mitt sällskap om dagarna, måste jag erkänna. 

Nu skulle jag gå ner på toan bara. Tror ni inte knät kraschade på vägen ner!!!  

Ja, inte helt och hållet, men jag har lösa broskvitar som flyter omkring i ledvätskan hela tiden, på grund att min artros.

Nu har det antagligen lossnat en stor bit som sitter i själva leden och ploppar omkring när jag går.

Inte bra... Inte bra alls.  

Lagen om alltings jävlighet säger ju att detta hände för att vi ska till fjällen på måndag. Antar jag.

Inte för att vi tänkt att gå så mycket, även om jag vill, för familjen får rätta sej efter mitt handikapp.

Men lite hade jag nog tänkt att gå. Faktiskt.

Och jag har inga bra knäortoser. Och tiden till ortopedtekniska är inte förrän i augusti.

Ja. Varför ska man få vara glad? Det är en lyx få förunnat.

Detta får mej att ännu mer glädjas åt det man har som är bra. Man ska inte gå ner sej i skiten, utan glädjas åt det man faktiskt har, som är bra. Det är jätteviktigt. (Det märks inte att jag försöker övertyga mej själv nu va? )

Asch, det är som det är. Bara att gilla läget och ta det lugnt. För något sjukhus åker jag inte till....

Jag har ju fått en till grej som är ny. En slags knöl i bröstmuskeln, eller om det sitter djupare, jag vet inte. Ont gör det iaf.

Det är ett gammalt problemområde, nästan. Jag avvaktar, som vanligt. Orka.