Jag har nu så ont i knäna att jag får ta trappan ett steg i taget. Det känns som ett stort nederlag. 

Jag värnar mycket om min förmåga att gå, även om den har blivit sämre de senaste åren. 

Det skrämmer mej mycket, jätte mycket, att det bara blir sämre och sämre på den fronten. 

Mina promenader med hundarna går nu så sakta, och har gjort ett bra tag, att den ena hunden har tappat muskler... En av hundarna rör på sej otroligt mycket ändå, i trädgården, men den andra rör sej liksom inte i onödan.  

Vi hade tänkt att åka till Astrid Lindgrens värld i höst. Jag gick ut på nätet och kollade priser och hur det ser ut där. Och parken är ju jättestor!!! Hur ska jag få det att funka? Finns det rullstolar att låna där? Ska jag ta tag i det faktum att jag har så svårt att gå, att jag antagligen behöver rulle snart ändå? Ska jag ringa arbetsterapeut nästa vecka?

Usch vad jag inte ser fram emot det, samtidigt som jag gör det. Huga vad skrämmande.  

Det är ju inte bara knäna, det är fötterna, vaderna, knäna, höfterna, ryggen och nacken som påverkar min förmåga att gå. 

Samtidigt är det ju bra att röra på sej. Även om jag nu får otroligt ont när jag gör det. 

Svårt det där....

Ja nu har jag varit ute med kameran i högsta hugg, det är så himla kul!! 

Annars mår jag faktiskt ganska dåligt just nu,(ha! just nu, det är ju mest gnäll nu, men ja ja) så jag tar vara på alla glädjeämnen jag kan.    

   Mamma spindel övervakar sina sisådär hundra små barn, ni skymtar en till vänster i bild, nertill. Har lite smått spindelfobi, men de är bra coola ändå.  

       Min underbara Drottningholmsros står i blom, i olika stadier nu. Otroligt vacker. 

   Pappa har byggt en sandlåda till Lillen. Extremt uppskattad kan jag tala om! 

   En ängaboll med blomfluga i. 

   Mjölkning pågår. Svartmyrorna mjölkar svartlössen på min jersmin. Himla häftigt tycker jag.  

   Såna här äter jag och Lillen nästan för många varje dag. Mums!!!!

Kvällens solnedgång på vår baksida. Otroligt vackert, om jag får säga det själv. Nu syns inte dimman, men den ligger tung över fälten.

    Kvällfoto på kycklingarna jag hämtade idag. Det är dvärg Kochin, könsvisande blandraser, Blomme och en Holländsk Vithätta. Alla raserna har jag haft förut, men kycklingar har alltid sin charm. Sööööööta!!!

   Kvällspratet med katten. Mattes pratkvarn.  

Jag hoppas nu att jag kommer få sova inatt. Jag har inte sovit mitt på dagen nu idag och igår. Det gör mej helt totalt slut! Jag får ondare och känner mej som en disktrasa. Jag hoppas jag får sova lite imorgon, jag behöver det.

Ha nu en fin söndag alla!

Ja, som vanligt fick jag börja med att kolla vad jag skrev igår.  

Helt otroligt vilket kort minne man har! 

Idag har det gått i ett. Alldeles för mycket och det känns lite som en följetong. Särskilt när jag måste göra saker som jag, tja, måste göra... Sådana där saker som man gör för att man måste, men inte är särskilt roliga. Ni förstår säkert vad jag menar.

Smärtan är på gränsen till outhärdlig. På gränsen.... 

Det har bara blivit för mycket av den varan nu ett tag, och då mår jag ännu sämre. Det är roligare att göra saker som man tycker är roligt. Eh.   Oj nu blir det visst mest dravel. Huvudet är inte vad det borde vara, hjärnan har sagt ifrån, den kan inte ta mer. Sorgligt, eller hur? 

Men imorgon ska jag iaf göra något roligt!

Jag är kycklingvakt åt en kompis, så nu ska jag passa på att öka min lilla skara höns med några kycklingar, när ändå värmelampor och kycklinglådor är igång.

Jag har haft höns och hållt på med avel och kläckning förut, men som med allt annat, har jag fått sluta.  

Nu har jag bara lite höns för äggens skull. Tyvärr fick vi avliva en höna häromdagen, så nu har jag bara tre kvar, plus tuppen Edvard Blom då.

Några fler måste jag ju ha, så nu blir det små piplarssons igen.     

Det ska bli kul att se hur många jag tar hem och vad det blir av det. Sedan hoppas jag verkligen att jag inte blir sämre så jag måste göra mej av med det lilla jag har, för då vet jag inte var jag ska ta vägen....

Men men, nu ska jag glädjas åt detta och göra det bästa av det jag har idag.

Carpe Diem

Tänkte ju lägga in en bild på vår ögonsten när den står på sin rätta plats, men det glömde jag så klart!  

Inte för att det är så intressant, men här kommer en bild iaf.   (Är lite stolt över vår vagn bara.)

    Nu ska bara all bråte bort också. He he. 

Tänk vad tiden går fort ibland. 

Den här veckan, och förra, har varit både hemsk och underbar.

Nu har vi, eller nej, inte jag då som vanligt, men de andra har jobbat och slitit med vår parkering för husvagnen och plattor mellan grinden och ytterdörren.

Husvagnen har stått precis vid vägen för länge nu. Inte bra med damm och andra faror för vår ögonsten. Men nu står den där den ska!  

   Så här såg det ut för en vecka sedan framför huset.

     Nu börjar det ta sej. Lite gräsfrö runt plattorna där jorden ligger nu, sen är det i stort sett klart. Det ska bli så skönt när det är helt klart! Det blev väldigt smutsigt här förut, så fort det regnade lite, och det är jättejobbigt för mej med tre hundar och tolv tassar att försöka få rena. 

Ja! Skönt!!

Men givetvis, i min vanliga stil, så har jag inte kunnat sitta still. Jag har verkligen inte gjort mycket, det är löjligt lite jag har kunnat hjälpa till med. 

Fast det lilla, lilla har tagit knäcken på mej totalt. Nu känns kroppen riktigt sliten och jag kan knappt gå. Halta är inte att tänka på, för då blir det bara värre, så det är bara att gå SAKTA. Grrrr vad arg jag blir ibland. 

Nej, nu börjar det blir lite gnälligt igen känner jag, förlåt.

Men jag undrar verkligen hur långt ner jag ska hamna innan det planar ut, eller kanske till och med går lite upp?

Ja. Den som lever får se. 

Jag läser alla bloggar jag följer, alltså länkarna här bredvid, och jag brukar ju slå mej för bröstet och skryta med att jag alltid lämnar avtryck.   Men alltså, jag klarar det inte. Jag får sitta väldigt korta stunder vid datorn nu, och får resa på mej hundra gånger, och sträcka på mej och inget hjälper. Det gör bara ont. Överallt. Orka.

Min högsta önskan är att få vara smärtfri en timme bara. Det skulle vara underbart. Suck. Jag skulle nog till och med nöja mej med att gå ner till hälften av smärtan, i en timme eller två. Gnäll gnäll gnäll....

Jag hoppas i vilket fall att regnet gör gott i naturen, för det behövs ju. Jag gillar inte att gnälla på vädret, det finns så mycket annat man kan gnälla på ju. Som man faktiskt kan påverka.  

Hoppas nu att vi alla får en fin fredag.

Ha det!    

Ja, man lär sej mycket  när man har kontakt med andra med samma sjukdom måste jag säga.

För jag trodde nog att jag bara har väldigt lågt blodtryck.

Fast jag märkte väldigt påtagligt idag när jag plockade svamp, hur mycket sämre jag blivit i min sjukdom. 

Jösses vad jobbigt det är att plocka svamp, när det snurrar i skallen och hjärtat slår i 200, varje gång jag böjer mej ner och plockar en och sedan reser mej upp igen. 

Det är så himla trist att det också ska vara svårt. ******* (svärord) vad jag är trött på denna sjukdom ibland. Eller för tillfället ganska ofta... 

Det är höjdpunkten på året för mej, när naturen delar med sej av sina skatter. Svamp och bär. Hallonsnåren i skogen dignar röda, men jag klarar inte av att plocka. Smultronen har nästan blivit övermogna, och jag kan inte plocka.

Och nu svampen, som jag ÄLSKAR!! Det finns inget bättre än att dra på sej stövlarna i september när hösten börjar och gå ut på mitt hemliga ställe och plocka kilovis med svamp. Steka, torka, frysa in och sedan njuta av dem under hela vintern. Nu är det sommarkantarellerna som lyser gula överallt i min skog. Men det tog knäcken på mej att få hem dom.... Och det var ändå en liten minisväng kan jag tala om. 

Nu är det ju inte bara yrsel och hjärtklappning som sätter stopp för mej. Jag kan verkligen inte gå långt längre. Det skrämmer mej. Jag kan knappt gå alls. Ska man hamna i rullstol innan man är 40 tro? 

Nä, nu har jag gnällt och gnällt i flera dagar. Det tyder på att jag borde ta tag i saken tycker jag. Hur jag nu ska göra det? 

Det känns så där faktiskt, att spy ur sej allt här, eftersom andra som har sjukdomen kanske tror att jag bara har ett skitliv. (För det har jag verkligen inte)

Sen läser ju vänner och bekanta också. Och en och annan fiende. 

Nu är jag där igen. Ska jag blogga eller inte? 

Visst, det är min blogg, jag skriver den för min skull.

Men andra läser och påverkas av vad jag skriver, det tror jag iaf.

Både folk jag känner och de jag inte vet vilka det är. 

Vill jag att alla ska veta hur dåligt jag egentligen mår? För nu har det här skovet jag befinner mej i, gjort mej så pass mycket sämre på så kort tid. Jag undrar om det ska plana ut snart. 

Tål att funderas på. 

Samtidigt är det så härligt med alla goa människor som kommenterar och peppar och kramas här.   Ingen nämnd ingen glömd. Ni ska veta att det betyder massor för mej.

Kramar!!!! 

Jo då, dagen flyger fram, alla dagar gör det nu för tiden. Fast ändå inte. Konstigt...

Fast jag har fått lite gjort idag ändå. Maken och svärfar tog med sej barnen till stan och handlade till bygget vi håller på med. (Eller ja, vi, nja, inte jag då, så klart, som vanligt)

Då passade jag på att gå ut i skogen. Till min stubbe. Jag gillar att sitta i skogen på en stubbe och bara vara. 

Jag tog med hundarna och gick iväg. Och kära nån, jag hittade det jag var ute efter!!!  

   Ett halvt kilo, inte illa!!! Det HÄR är en lisa för själen kan jag tala om!!! Helt underbart att gå där och se de där gula skönheterna både här och där!!!  

Fast självklart har ju solen även en molnkant.  

   Jag brukar gå väldigt försiktigt i skogen, eftersom jag vrickar mej väldigt lätt. Och jag var så glad över att jag hade klarat mej den här gången också när jag styrde kosan hemmåt.

Men men, när jag hade två hundra meter kvar hem så trampade jag snett i ett hål så klart. Vrickade både knä och fot. Mys pys....  

Kyl spray, MSM/aloe vera och linda hårt. Högläge och vila, typ. Hoppas det blir bra snart. För det gör ont. Det också.

Ryggen har inte gett med sej och sömnen tar stryk mer än vanligt. Nacken som är opererad och har en whiplash är värre än vanligt. Nu snedbelastar jag ju kroppen också, eftrsom jag behöver avlasta höger ben. Ont ont ont. Men jag har klarat det förut och ska klara det igen. Punkt.  

Bara måste. 

Jag fick höra av min kära vän att jag lägger ut mycket bilder på min älskade Lillen. 

Så jag bjuder på en bild till.  

   Pappa har en ny leksak en vecka. Tror ni Lillen gillar den eller? Näääääääääää.   

Problemet är bara att Lillen blir tokig när han inte får åka med hela tiden, och vad tror ni en treåring gör då?