Ibland undrar jag hur mycket jag tar in när jag rör mej i samhället... Jag skulle träffa några tjejer på ett fik i Motala idag. Jag flyttade till Motala 1989.... Jag satte mej på fel fik.... Det ska vara jag till det säger jag bara!!! Jag har till och med varit på det rätta fiket med en väninna en annan gång, och ändå blev det fel. Jag höll på att skämmas ihjäl. Inte nog med att jag hatar att vara "på stan", utan jag gjorde bort mej inför folk jag aldrig träffat förut. 

Tur är väl att de har samma sjukdom som jag och har en viss förståelse för det här med att skallen inte hänger med. Fast det är ändå skämmigt och jag gillar det inte...

Annars var jag för dålig för att ens starta datorn igår, och det hade ju lite med saken att göra. Missen idag alltså. 

Min nya medicin är bra, men den gör mej en smula avtrubbad. Jag är inte överförtjust i att köra bil när jag är sådan. Men nu gjorde jag det, och det gick ju bra, som vanligt. Jag har ju ändå kört ganska mycket bil de senaste 20 åren. Idag är det ju andra regler som gäller, sedan den röda triangeln togs bort. Idag får man avgöra själv hur man mår och vad man klarar av. Och jag avgjorde att jag skulle klara av det. 

Jag får välja hlet enkelt. Mycket smärta eller bomullssmärta... 

Jag väljer bomull.  

Idag vaknade jag efter tre timmar i sängen. Halv fem. På morgonen. Ryggen var helt i olag. Fy fanken säger jag bara. Jag har inte haft råd med massage de senaste 7 månaderna, och det känns nu kan jag tala om...

Men men, nu är det jobb som väntar. Ja, inte för mej då. Men maken och hans pappa och min pappa kör stenhårt nu. Det ska grävas och läggas plattor och göras en fin plats för husvagnen. En himla massa jobb. Och jag skulle så gärna vilja hjälpa till. Men inte då. Jag klarar inte ens av att ta hand om Lillen. Tur att dottern är hemma och kan hjälpa till.  

Fy vilket långt och trist inlägg det blev, men jag har ju samlat på mej sedan i förrgår.  

Smärtan i kroppen är nu svår. Jättejobbigt. Konstigt med den dosen jag har i kroppen just nu.

Men det blir nog bättre. Tror jag. Det är ju alltid en ny dag imorgon.      

Ja, coping, ungefär att klara av på engelska.

Jag bara måste berätta något min 14 åriga dotter sa till mej, när vi stog vid husvagnen och tittade upp mot fjället och såg detta:

   Nu är detta en stillbild, men ni skulle sett! Molnen "rann" i dalen mellan bergen så det såg ut som om det brann. 

Då sa min dotter; Jag tror att jag är den enda i min klass som får se allt det här vackra, mamma!!! 

Älskade unge!!!

Det är så jag klarar av min kroniska smärta. De jag har omkring mej ger mej styrka.   

Ja nu är jag där igen.

Alldeles för ont för att kunna sova ordentligt. Visst sover jag, men denna kropp låter mej inte sova så jag blir utsövd.

EDS är en pina emellanåt måste jag erkänna. 

Jag har hundra kuddar i sängen i husvagnen, så jag ligger skapligt, men inte som hemma i elevationssängen så klart. 

Därför känns det så himla trist att inte få sova sej pigg någon enda gång. Jag är ju helt slut efter en dag på fjället med familjen, även om jag faktiskt nästan inget gör. Jag borde fanken sova som en klubbad säl!!!

Men neeeeeeej då...  

För att ta något annat, eller nästan iallafall, så vill jag bara säga att den här semestern har varit en annorlunda upplevelse.

Jag har ju så klart förstått att jag blivit sämre i min EDS, men att det är så här illa, det hade jag förträngt. 

Det är tur i oturen att hunden skar upp sina tassar så jag slapp ta hela lasset när vi fick lägga vandringsplanerna på hyllan.  

För det är jättejobbigt att säga att jag inte klarar det och det och det. Jag vill så väldigt gärna, men jag kan inte. Jag KAN inte. Helt otroligt....  

Sen blir jag så himla känslig när jag mår så här. Jag kommenterade en blogg igår, och skrev att jag tycker hon gör långa inlägg, och jag menade det verkigen inte i en negativ mening. Men självklart så tog hon det som om jag gnällde.....   Lika bra jag struntar i att läsa och kommentera andras bloggar. Iallafall nu ett tag, för jag gör visst bara fel. Inget blir riktigt bra.  Jag verkligen hatar att säga och göra saker som gör folk ledsna och arga. Jag vill bara göra folk glada.

Jag verkar ha förlorat den förmågan just nu. Eller för alltid, vem vet?

Just nu känns det som om sjukdomen äter upp mej inifrån.

Låg ju hela natten igår med jättevärk i sidan, under revbensbågen på vänster sida. Där sitter ju bara mjälten och lite tarm. Konstigt. Bättre idag, men inte helt okej. Är det inte det ena, så är det det andra..... 

Ja ja, i vilket fall så åker vi hem imorgon, jag klarar inte mer nu. Det är en lång resa hem också, och det är en pina att sitta i bilen för länge. 

Se, där får familjen rätta sej efter min sjukdom igen.....

Blä!!

   Men trots allt så har jag och familjen fått uppleva en otrolig natur och ett härligt djurliv, det är inte alla förunnat.   

Batterierna är laddade ändå, på sätt och vis.  

Ha det fint nu alla!    

Dagens bildkavalkad kommer här.

Det har varit en härlig dag, men jättejobbig. Jag har verkligen ont överallt, och som pricken över i så vaknade jag med en huvudvärk som höll i sej hela dagen också. 

Nacken har lagt av totalt, den har ju inte blivit helt okej efter operationen, och nu är det illa. 

Men här kommer bilderna!  

   De har en helikopterplatta precis vid campingen, ni må tro att Lillen tyckte det var spännande när han åkte fram och tillbaka med gäster upp till fjället. 

   Köpte ny vintermössa som han prompt skulle ha direkt, sen somnade han med den på, gullunge.  

   Här kollar han in vitmossan i närbild, han älskar naturen som tur är. 

   Hundarna kände att det gått älgar där och höll Lillen sällskap i fronten.  

   Vilopaus på en stubbe. Mammas älskling.   

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Jag väljer att prata genom bilder idag, för jag har för ont för att orka utveckla så mycket idag. Jag har det bra så klart, men kroppen vill inte riktigt samma som jag.  

   Grillad korv, ute i naturen, utanför ett vindskydd i fjällen.... Mmmmmm.

   Det spöregnade nästan hela dagen, ett paradis för ett liten två och ett halvt åring!

   Storasyster är ju himla kul också.  

   Det var uppehåll en stund, då blev vattnet så här vackert. Då är det härligt att meta. 

   Vackert, som sagt. 

   Hela den här kullen ser vit ut, och det är den, av vitmossa!! Det tyder  på en frisk natur har jag hört, när det växer mycket vitmossa, den tar tid på sej att växa. Men se så härligt underbart det är!!  

Ja, det är inte utan att jag har väldigt, väldigt ont just nu, och har haft hela dagen. 

Fast just nu är det värt det...  Idag har vi bara fixat det sista med vagnen, gjort så att vi kan bo här i en vecka. Skönt, men oj så ont...

Just precis nu sitter jag ute bland knotten och njuter i fulla drag. Jag har fjällen precis framför mej. Knotten är inte jättejobbiga eftersom det blåser. Fötterna och knäna värker så det pulserar,  nacken är i totalt olag, ryggen känns som om den har gått av ungefär.

Men vad gör det????? Inget just nu!!!!! (Nästan)

   Mitt frukostsällskap, himla trevligt. Den har varit här hela dagen och retat hundarna till vansinne. Den har stått utanför receptionen och glott. Den har stått utanför vår husvagn och glott. Ganska söt faktiskt.  

   Den här bilden på Lillen är ganska bra, för vad gör man är en snart treåring börjar tycka det är tråkigt i bilen? Ge honom en gammal tidning och en kulspetspenna!!!  

Imorgon är det tänkt att vi åker över till Norge och kollar Elgå igen, vi var där 2007, och det är så himla fint!!! Vi är ju precis intill, så det är ju lättåkt kan man säga.  

Jag sitter ute och skriver detta, och precis nu kom alla myggen, för det har slutat blåsa.... 

Dags att gå in till de andra snart. Min kropp känns verkligen inte bra. Det gör ont överallt, mer än vanligt. Fast så klart, jag har ju gjort mer än jag brukar, och det straffar sej ju så klart.

Ha en härlig torsdag nu alla, stor kram!!!!    

Här kommer lite bilder.

Jag har otroligt ont efter att ha suttit i bilen så många timmar, men att komma till fjällen gör själen så gott!!

   Han sover inte i den mest bekväma ställningen i bilen... Men han släppte inte traktorn inte!! 

   Han fick ett trätåg i Nusnäs, som minne, och den lekte han med direkt på grusparkeringen, när vi gav hundarna vatten.

En av vyerna från en av våra fikapauser. Österdalälven, vackert!!

Lillen är fascinerad av vattnet och hunden av stenarna som Lillen kastar i. Delat intresse kan man säga.   Tror ni han höll sej torr? Nä då, han lyckades sätta sej i vattenbrynet så klart, busungen.  

   De sista tre milen ser ut så här, och känns som ungefär trettio... 

Vi kom fram skapligt, men receptionen var stängd, så vi kommer inte åt servicehuset förrän imorgon. Vi som såg fram emot en dusch.. Men men, det får bli imorgon.  

Jag har otroligt ont nu, och har sovit dåligt, även om jag har bullat upp med kuddar överallt. Jag har aldrig varit så här dålig när vi varit ute med husvagnen förut, det känns tungt.

Men det här ska gå!!! Så är det bara!!!  

Vi får se vad vi gör imorgon, jag skulle tro att vi ska fiska och kolla naturen lite. Underbart!!

Ha en fin onsdag nu, alla vänner!!      

Jag SKA klara av semestern! Så är det bara...  

Felet är väl att jag nästan har gjort helt slut på mej redan innan.  

Idag har det gått i ett. Hela dagen har varit helt full. Helt otroligt. Gissa om jag har ont?  

Men nu har jag klarat av att packa nästan helt klart i husvagnen, med lite hjälp av maken och dottern så klart.

Hämtat stora sonen två mil härifrån. Handlade där med hjälp av honom. Firade sonen med mina föräldrar och min mormor. Innan de kom hann jag göra tårta och fixa allt innan fikat. 

När de åkt har jag packat det sista, nästan. Silat fem liter flädersaft. Diskat upp det sista. Puh....

Nu är jag helt och totalt slut. Det pulserar av smärta i hela kroppen, även om knäna, fötterna och ryggen är värst. 

Nu är det kväll. Imorgon blir det hektiskt igen. Då ska vi hinna med att åka till läkaren med lilla sonen också. Plus att handla. För "lönen" kommer ju inte förrän imorgon ju, då får man göra allt in i det sista.   

Sen har vi bara sådär 60 mil att köra.  

Men SEN. Sen så. Njuta!!!  

   Brorsorna hade väldigt roligt tillsammans, de träffas alldeles för sällan tyvärr. Men som ni ser skulle den här leken kunnat gå illa.... Typ...