Om hur vädret ska bli imorgon.

Vi tänkte åka iväg en sväng med husvagnen, bara en liten bit och bara över natten. 

Men ändå, komma hemifrån en liten sväng. 

Sommens camping blir det i så fall.

Kan vara skönt att komma ut och rensa skallen lite tror jag. 

Blir lite småknäpp på den där människan som inte svarar mej, hon som är tyst. 

Men det kanske är bra ibland? 

Att vara tyst menar jag? 

Det har jag himla svårt med, oftast snackar jag alldeles för mycket, och ofta en massa dravel bara. 

Nu hoppas jag att jag får sova inatt, om jag får vara lite ego.  

För hur roligt det än är med turer med vagnen, så är det jobbigt också. Att vara utsövd är ju inte helt fel.  

Ha en fin helg alla!   

Ja som vanligt blev det dåligt med sömn inatt. Det går lite i perioder, och nu har jag kommit i en sån igen. Några isärplockade timmar bara. Tänk vad man klarar av ändå, jag kan gå flera veckor med jättelite sömn, och ändå fungera skapligt. Man anpassar sej på något sätt. 

Idag blir det inte mycket gjort, det regnar som bara den nu och det behövs ju, men det är lite trist  när man har Lillen hemma. 

Mår lite för dåligt för att klara av att få ut honom med alla kläder och all smuts han drar in sen.  

Får se om det lättar lite så får dottern hjälpa till. Hon är en klippa.    

Nej då, det kommer inget gnällinlägg.  

Det kommer ett sanningsenligt ett.  

Det är lite så nu. Suck. Pust. Stön. Stånk...

Konstaterade förut att jag har ont överallt. Hur i hela friden orkar kroppen med det? Hjärnan säger väl ifrån iofs. För jag gör saker hela tiden som verkligen är konstiga...

Förut skulle jag och maken lägga barnet, så vi pausade filmen vi tittade på, så vi inte skulle missa något.

När vi kom upp satte jag mej ner och stängde av TV:n!!! Maken bara tittade på mej och garvade....  "Fick jag inte se klart filmen eller?" var hans kommentar.  Jag skulle alltså trycka på play, inte stänga av TV:n, det är inte ens samma kontroll.  

Hjärnan spelar mej spratt hela tiden nu för tiden. Inte bara det att jag tappar ord hela tiden, nu är jag så glömsk att det skrämmer mej emellanåt.... Går ner för den jobbiga trappan och har glömt varför, när jag väl kommit ner... Alltså, hallå.  

Jag hoppas ju fortfarande på att detta skov jag befinner mej i ska plana ut någon gång. Hoppas.

Tiden framför datorn som betyder så mycket för mej blir kortare och kortare. Jag klarar inte av det helt enkelt.

Ibland blir jag lite bitter när jag tänker på hur mycket denna sjukdom dikterar mitt liv.

Men. Det är bara att gilla läget, eller försöka iaf.

Som jag sagt så många gånger, göra det bästa av situationen och glädjas åt det lilla, istället för att hela tiden sträva efter att göra saker jag inte klarar av.

Det är så lätt att säga och så svårt att infria. Men jag försöker!   

Imorgon ska jag köra dottern till *vågar knappt säga ordet* tandläkaren. URK. 

Hon har tandställning och måste dit ofta. Men tro inte att jag följer med in!!! Jag sitter i bilen jag. Min tandläkar skräck är jobbig och generande, och ännu värre att ha när man har EDS och dåliga tänder. 

Skulle behöva gå dit var tredje månad. JA TJENA!!!! Jag får vara glad om jag tar mej dit var tionde år.... Inte bra, inte bra alls. 

Ja ja, jag ska väl ta mej dit så småningom. Kanske.  

Sen ska anestesiläkaren ringa, den som ska söva mej den 4 aug. Så allt går rätt till, det är ju en del att tänka på när man ska sövas.

Nu blir det lite mera dator till kroppen skriker ifrån, hoppas ni får sova gott inatt.

Ha det bra nu när en ny vecka är på ingång!

Ja, för första gången har jag kräkts av smärta. Kära nån. 

Jag har så pass ont nu, och då blir jag ibland lite...ja vad ska jag säga....korkad? 

Jag gör ofta lite för mycket när jag är inne i ett smärtskov, för det är ju kört ändå liksom. Otroligt korkat, som vanligt.

På förmiddagen gjorde jag en massa som jag inte bör, men som måste göras. (Så klart)

Sedan gick jag ut i skogen med två av hundarna. Mest för att hämta lite energi, på en av mina stubbar.  

Men eftersom det är juli trots allt så åkte svampkorgen med. Och jag hittade svamp, kantareller! Underbart, jag älskar att gå där i sakta mak och titta efter skogens guld, det ger mej en massa energi. 

Men. Givetvis ett men, och lite gnäll igen..

Efter ett par knäböjningar så gav kroppen upp. Varje gång jag reste mej så snurrade hela världen.

Till slut sa nog kroppen ifrån, för till slut så var jag tvungen att kräkas.  

Jag har ganska ofta ont så jag mår illa, men så här illa har det aldrig varit. 

Slutsats?

Nu har jag pressat mej för hårt, igen. 

Otroligt dumt att göra så här, men jag har ju gjort saker som jag tycker om att göra, nu när jag ändå har ont. 

Pysslat med hunden, gjort saft, lagt in gurka, plockat klarbär, gjort sylt, plockat svamp. 

Många förstår nog inte mitt tankesätt här, och det kan jag förstå. Men jag kommer till en viss gräns, sen lägger jag av. 

Gränsen är nog nådd. 

Nu får jag ta trappan ett steg i taget, jag kan knappt gå alls, och absolut inte fort. Jag sover sämre än på länge. Det gör verkligen ont, överallt. Hur i hela friden det nu gick till?

Ja ja, nu får jag skärpa mej. 

För nu står vi inte ut med fler gnälliga inlägg va?  

Ja, tjugo i två på natten alltså. Snart kan jag gå och lägga mej. Klarar ju inte mer än högst fem timmar i sängen utan att ryggen och nacken lägger av, så det får vara så.  

Imorgon får jag ställa klockan så jag kommer upp i tid. Jag ska vara på gyn klockan halv nio och ta ut min p-stav. Jag hoppas verkligen det ska göra nytta på min EDS. Hormonerna är ju inte nyttiga för oss, och hade jag vetat det hade jag aldrig satt in den där. Ont gjorde det också eftersom bedövningen inte tog, och folk inte lyssnar.

Nu ska jag be läkaren om ordentligt med bedövning, och sedan ska diskuteras om när/var/hur resten ska åtgärdas. Hysterektomin alltså. Jag hoppas på att det blir snart, så jag slipper alla problem jag har med allt som har med hormoner att göra.  

Suttit och läst lite bloggar nu, och jag har orkat kommentera på några. Felet är att jag känner att jag måste kommentera när jag hälsar på hos någon, och ibland orkar jag inte...

Att jag känner mej tvungen beror mest på att jag ser hur det är här på min blogg. Ibland kan jag ha 30 besökare och inte en enda kommentar. Inte för att jag vill ha sympati eller så, jag är bara sjukligt nyfiken på vem som är här inne och läser om mej.  

Man lämnar ju ändå ut ganska mycket personligt och jag vet att det finns några läsare som jag egentligen inte vill ska läsa här. Men det kan jag ju inte styra över, den är ju öppen, utom vissa låsta inlägg. 

Ja ja, tänk vad tankarna kan flyga iväg så här på nattkvisten.  

Gonatt nu alla!   

Så idag har jag kört på som bara den. 

Jag har sådana dagar emellanåt. När jag har så otroligt ont, att det kvittar om jag gör en massa eller inte. 

Sitta still en sådan här dag gör varken till eller från. Typ...

Så nu har jag gjort två satser vinbärsgelè, skördat rödbetorna, kokat dom och lagt in dom. Gjort en dubbel sats med glass till morgondagens EDS träff här. Hemmagjort är godast, tycker jag iaf. Bara hoppas att gästerna tycker likadant.  

Vi hade en middagsgäst, jättetrevligt, men det medför ju lite extra arbete, även om det mest är sådant som jag själv tar på mej.

Jag plockade klarbär som jag gjorde kallrörd sylt av. Stog till och med och kärnade ur alla. Det ni!  

Men om jag någonstans trodde att lite extra göromål på en dag inte gör någon skillnad på min smärta och min kropp, så tror jag fel.

Nu har kroppen sagt ifrån helt tror jag. Det gör verkligen ont överallt. Och jag som trodde att jag hade ont överallt imorse. Jag hade visst fler ställen som kunde göra ont.  

Imorgon är en ny dag. Den ska fyllas med positiva saker, så är det bara. Fast det är ju faktiskt så att jag har gjort en massa saker idag som jag tycker är otroligt roligt att göra. Felet är att priset jag får betala börjar bli för högt.

Det känns vansinnigt tjatigt att jag hela tiden återkommer till detta. Jag behöver inse mina nya begränsningar. För min EDS har eskalerat något otroligt de senaste månaderna.

Trist inlägg inatt, men så får det bli ibland.

Ha det gott!  

Var just ute med maken och hundarna på en (extremt långsam) kvällspromenad.

Kvällen är helt ljum och totalt vindstilla.

Vi gick förbi en hage med en travare och hennes föl först, som kom fram och nosade lite. Sedan kom vi fram till en hage med en massa schetlandsponnier med föl, och de är roliga, för de pratar alltid lite med mina stora hundar. Precis som de tror att de är kompisar. De är ju nästan lika stora...   

Annars har det gått lite på sparlåga idag, jag har haft en sådan där dag men otrolig trötthet. 

Det gör också mer ont än vanligt, det är riktigt illa nu om jag ska vara ärlig.  

Vi  hade fikabesök idag, och det livade upp! En trevlig pratstund med en vän brukar alltid få mej på bra humör, och så var det idag också. Vänner är obetalbara! 

Nu ska jag sitta här i natten och fundera på hur det ska gå med sömnen inatt, för smärtorna riktigt pulserar i hela kroppen just nu.

Men det ordnar sej nog, det gör det alltid! 

Carpe diem!!!