Att man aldrig ska kunna göra något utan att få sota för det i slutändan. Jag vet att jag tjatar om det, men jag blir så trött....

Städade toan idag och var tvungen att gå och lägga mej efteråt. Det ska tilläggas att jag inte ens städade särskilt noga.  

Det är sådan tur att jag har städgrejor som gör det enkelt för kroppen, så jag fortfarande kan!  För jag tycker faktiskt det är ganska kul att städa.   He he. Särskilt sedan jag  började sälja städprodukterna och bara använder dom.

Som jag skrev i förra inlägget så känner jag mej ofta värdelös och inte behövd ganska ofta. Det är väldigt skönt då, att klara av en del saker, utan att få alltför ont.

Jag klippte gräset också, och det skulle jag aldrig klara utan vår nya åkgräsklippare! Och det är ju skitkul!!! 

Ja, man måste lära sej att ha bra copingstrategier när man är så här sjuk, annars skulle iallafall jag gå under.

Jag har bland annat fått privilegiet att få hjälpa en vän med hennes hund, och det gör massor för själen kan jag tala om!!!!   

För att gå över till något annat så blev jag nog kär idag tror jag.... En del vänner man har är ju bara så underbara!  

Hon kom alltså med en hel påse kantareller till mej idag. Färdigrensade till och med!!!  

Då BLIR man kär, så är det bara!!!   

Annars är det väldigt tufft just nu, med smärtan. Den vill inte ge sej, och det är frustrerande att inte veta varför. Eller jo, visst vet jag varför på ett sätt, jag har ju en sjukdom, men jag fattar inte varför jag blivit så himla dålig på så kort tid. 

Sen skrämmer det mej MYCKET när jag läser om EDS systrar som blir så otroligt illa behandlade inom vården. Jag blir så ledsen. 

Det här är ett ämne som ligger mej varmt om hjärtat och som jag kommer skriva mer om. Men just nu måste jag sluta, nu känner jag knappt mina händer längre, och ryggen känns som om den just gick av.  

Jag hoppas ni alla får en god natts sömn och att veckan börjar bra för er.

Inatt lyckades jag få ihop två timmars sömn, så idag har det varit lite småtufft måste jag säga. 

Jag har somnat hela tiden, när jag suttit vid tv:n. Bara så där....

Fast det är ju inget nytt, så är det ju mest hela tiden.  

Kom till slut ut iallafall. Tog med mej dottern och hundarna ut i skogen. Var tvungen att ladda batterierna lite kände jag, även om jag visste att det skulle komma surt efter.

Fast jag hittade några kantareller iaf, även om de var lite torra. (Hur nu det gick till med tanke på regnmängderna vi har haft de senaste dagarna)

Jag vet att jag har sagt det förut, men det gör mej så ledsen, det här med att kroppen sagt ifrån så fort nu.

Jag klarar verkligen inte mina små skogspromenader längre. Herregud...

Nu har jag så himla ont... 

Så. Färdiggnällt.

Nej, det gör den inte.

Jag har riktigt ont nu, då är det ingen idè att ens försöka.

Satt och funderade förut varför jag har så himla ont i axlarna.

Men, hallå!

Jag sopade lite sand på plattorna utanför, det var kanske fem minuter.. Det var ju bara lite grann att sopa, och det var ju bara lite att fylla i...

Ja tjena ja...

Ovanligt korkat, till och med för att vara mej! 

Jag har ju haft jätteont i axlarna nu i flera månader, och det blir ju bara värre och värre. Hur kan jag då tro att det ska gå bra att sopa!!!! 

Ja ja, ena axeln är ju opererad två gånger och den andra väntar på sin tur. Den tiden har jag förresten väntat på nu alldeles för länge, så nu får jag ringa och tjata på ortopeden. Jag HATAR att tjata...

Det blir till att bita i det sura äpplet ändå du tror jag, för nu är det illa.

Jag har sagt det förut, förlåt om jag tjatar och gnäller en massa, men jösses vad fort det har gått utför nu.

Man kan ju undra när det ska plana ut?

Imorgon är tanken att ta det lugnt. Väldigt lugnt. Eller så lugnt jag kan ta det med sonen hemma. Jag har försökat öka på tiden på förskolan så han får vara där på onsdagar också, men de har ju haft semester, som alla andra. De som bestämmer alltså.

Hoppas få besked denna vecka.

Det är med sorg i hjärtat jag gör det, för jag har tyckt om att ha honom hemma mitt i veckan så här. Men jag klarar det inte längre. Tur att dottern inte börjat skolan än. Hon är en klippa, som sagt.    

Nu blir det lite mera tv tittande tillbakalutad i soffan. 

The story of my life....  

  Kram och gonatt!!  

Ja, ikväll, eller ja, igårkväll blir det ju nu, så stod jag inte ut längre, utan ringde 1177. 

Hon gav mej en tid till jourläkarcentralen direkt. Skönt, då åker jag dit.

Nä då, sen ringer hon efter sisådär 20 minuter och säger att hon har pratat med jourläkarcentralen, de vill inte ta emot mej. De har inte resurser till mej sa dom. Nähe?   

Då ringde hon gyn på US i Linköping (mina magsmärtor har ju kommit efter en skrapning) för att hon (och jag) tyckte det vore smidigt att få komma direkt dit för en undersökning.

Men neeeeeej då! Varför ska något inom sjukvården vara smidigt? Det vore ju dumt.  

Jag blev hänvisad till akuten..... Akuten! En lördag kväll i semestertider? Åh vad kul det låter då!  

Jag funderade först på att strunta i alltihop, men jag hade ju väldigt ont, och medicinerna jag tagit hemma hade inte hjälpt.

Så jag åkte dit till slut. Var där vid sju.

Där satt jag först i väntrummet, på de hårda stolarna, gick runt, satt en stund, gick runt, stod upp en stund, satt igen. Suck. Ont i ryggen blev det ju, värre än vanligt, inom tio minuter... Suck.

Sen fick jag komma in i själva akuten, och blev visad, gissa vad? En brits! Med en liten ursäkt till kudde..... Jaha, där skulle jag då vänta nu...

Försökte förklara att jag har en sjukdom som gör att jag har svårt att sitta, stå och ligga för länge, och absolut inte ligga på en brits utan kudde.... Men nej, ingen respons där inte....  

Timmarna gick. Smärtan i magen tävlade med smärtan i ryggen och nacken om vilken som var värst....  

Jag glömde ju självklart mina mediciner hemma, och var till slut tvungen att be om lite där. Oj oj oj, ska du ha det när du har fentanylplåster? Står det på din medicinlista? Det vet jag inte om jag kan fixa utan ordination. Det är starka grejor vet du. 

Nä???? Är det???? Det visste jag inte!!!!!   

Till slut fick jag lite av kvällsdosen iallafall, så jag klarade mej en stund. 

Mera väntan. 

Till slut, vid halv ett på natten kom han då till slut, gynläkaren.

Han såg snart vad felet var, eller vad han tror felet är. Han visste vad EDS var och hade stor respekt för vad den kan göra. Imponerande! och så han var noggrann. 

Det är cystan på min ena äggstock som har brustit, och läckt ut blod i bukhålan. Tarmarna reagerar väldigt starkt på det, även på normala människor, och ännu värre för mej som har EDS.

Skönt att veta vad det är, även om det inte finns någon quick fix för problemet. 

Kroppen tar hand om det själv. Man kan ta antiinflammatoriskt för att hjälpa, men eftersom jag får magsår så himla lätt så kan jag ju inte ta det.

Bara att ta min starka värktabletter och låta det värka ut. 

Ja så kan man ju tillbringa en lördagkväll i augusti!  

Men när jag kom hem halv två på natten och stängde av bilen stod jag en stund och bara njöt av den otroligt vackra stjärhimlen. Den är särskillt vacker när man bor på landet, eftersom man inte störs av något ljus. 

En fin avslutning på en skitkväll ändå alltså... 

Nu sitter jag här vid datorn en stund för att varva ner och låta smärtmedicinen göra lite nytta, innan jag ska gå och försöka sova en stund.

Långt inlägg ikväll, pust.

Kram på er!   

Magen vill inte vara sams med mej. Ingen större idè att försöka sova än. 

Vet inte hur mycket värktabletter jag vågar dra i mej. Inte bra att maskera smärtan för mycket heller, känner jag.

Men jag tror och hoppas på att det ska ge med sej. 

Fast jag ska erkänna att jag är lite nervös för vad det kan vara. Och hur mycket mitt fentanylplåster maskerar hur ont jag egentligen har. 

Ja ja, det ordnar sej nog.

Tänkte iaf göra en rabarberpaj imorgon till gästen/gästerna kommer. Det har jag lovat och det ska jag göra, om jag bara kan stå på benen. 

Ett annat projekt som måste göras är att introducera de små piplarssons till de stora kacklande sakerna.  

Ja, alltså flytta över kycklingarna till de stora hönsen och tuppen. Det är alltid lite nervöst att göra det. Man vet aldrig hur de stora ska reagera, de kan nämligen bli skitsura och attackera de där små.

Jag måste fixa så att de små har en liten fålla att vara i en dag eller så. Så de kan vänja sej gradvis.

Eller så kanske jag släpper ut dem bara och hoppas på det bästa.

Jag har gjort detta så många gånger och med så otroligt många kycklingar och har sett det mesta.

Det ska bli kul att få en vettig liten flock igen. Det har varit för lite med tre hönor och en tupp. Som mest hade jag över hundra.  

Det skulle aldrig kroppen klara av nu, men några vill jag ju ha. Jag betalar dottern för att mocka ut och hålla rent, för det klarar jag ju inte längre. Men plocka ägg och ge mat och vatten klarar jag än så länge, som tur är. Det är ju halva nöjet liksom.  

Ja det märks att klockan är mycket igen och att jag är lite såsig i skallen. Nu blev det visst en massa dravel igen.  

Nja, nu ska jag nog försöka få sömnen att komma till ögonen så jag får till ett par timmars sömn inatt iallafall.

Natti. 

Men klockan är ju bara halv ett.... 

Ingen idè att lägga sej för tidigt, för då får jag gå upp jättetidigt ju. 

Lillen brukar ju ändå sova till runt sju, och jag brukar klara fem timmar i sängen ungefär. Så klockan två är lagom att dra sej till sängs. 

Ja, det är ryggen och nacken som säger ifrån alltså, och särskilt nu. Den där britsen jag låg på efter operation var inte skön. Inte skön alls. 

Efter en liten stund sov båda armarna på mej och höger ben gjorde ont. Jäkla rygg....

Nej, nu tänkte jag släppa ut hundarna lite så de får kissa. Annars glömmer jag det också. Det är inte klokt, men jag kan verkligen glömma det mesta mellan himmel och jord.  

Magen mår inte helt okej efter ingreppet, men jag hoppas det är något helt normalt och att det går över.

Såret på armen efter p-staven blöder inte längre, men gör ganska ont. De hade ju satt blodtrycksmanchetten över det såret också.... Det kändes att ta blodtrycket varje halvtimme kan jag tala om....  

Ja ja, nu blev det en massa dravel igen. Det verkar som om det bara sprutar dravel från mej när jag är trött och har skitont.  

He he. Gonatt.    

Ibland blir det mycket sådana tankar. Tänk om....

Tänk om jag inte blivit påkörd av en bil när jag var 7 år? Hade jag sluppit mina knäoperationer då? Eller hade det bara skjutit fram det lite?

Tänk om jag inte krockat två gånger på ett år? 

Hade jag varit bättre i kroppen idag? (Antagligen)

Tänk om jag hade valt bort mina operationer i handleden?

Hur ont skulle jag ha idag?

Egentligen är det så onödigt att tänka så här. 

Det som har varit, det har varit och det är gjort.

Det är ju bättre att försöka ta vara på dagen och försöka göra sitt bästa för att morgondagen ska bli så bra som möjligt.

Inte sant?

Hur är det med du som läser min blogg nu?

Tänker du ofta på vad som skulle kunna vara annorlunda, om du inte hade gjort, eller hade gjort, något annorlunda för länge sedan?

Just nu försöker jag verkligen tänka på dagen som är, att göra den så bra som möjligt.

Sedan tänker jag mycket på hur jag ska göra min lille killes liv så bra som möjligt. Han har ju egentligen alla möjlilgheter att få ett bra liv, med tanke på hur mycket jag kan om hans sjukdom.

Oj oj så man tänker så här på nattkvisten! 

Jag har märkt att jag grubblar mycket när jag har väldigt ont. Och klockan är väldigt mycket.  Jag tror hjärnan gör sitt bästa för att klara av alla smärtsignaler, och då blir det att alla möjliga tankar börjar snurra.

 '

Annars är jag helt enkelt lite knäpp bara.  

Hooppas vi får sova inatt, själv är det svårt när det är så varmt i sovrummet! Jag vill ha 17 grader max, inte 24-25 som det är nu.   

Alltså, nu när jag läst igenom det här inlägget blev det inte alls som jag tänkt mej.

Tro det eller ej, jag hade en tanke med detta när jag började skriva.  

Men som jag sagt så m ånga gånger förr, hjärnan funkar verkligen inte som den har gjort.

Skrämmande ämne, och det kanske jag tar upp en annan gång, för annars blir det här jättelångt!   

Nu är jag faktiskt väldigt trött, funderar på att gå och lägga mej tidigt inatt, innan två.

Får se.

Gonatt!   

Underbar, mysig och hemsk, allt samtidigt. 

Fått umgås lite med min stora kille, han var här och jobbade lite. Härligt att få träffa honom.  

Sen har jag, korkad, i vanlig ordning, gjort en massa annat också.

Plockat 10 kg krikon som jag sen satt och kärnade ur. Kuuuuuul.  

Det ska göras vin av dom, och det behövs tio kg till.... He he. Tillgången är det inget fel på, vi har massor, men det är allt lite arbete..... Men kul, samtidigt. Gott ska det väl bli också, hoppas jag. 

Imorgon börjar Lillen på förskolan igen, han har varit hemma sedan midsommar! Kära nån, hur ska det gå? För mej alltså?  

Det ska bli skönt, samtidigt som det ska bli så tomt och konstigt. Men han behöver det, och jag behöver det.

Vi pratade om det idag, och han verkar se fram emot det, tror jag. Han ska "jeka tatto" och så. Leka med traktorn alltså, som vanligt.      

Tränade N den store grå på apportering av död fågel idag. Han har bara apporterat dummys förut, men det här tyckte han var väldigt kul, och han fattade direkt! Himla kul!!   Tänk om jag kunde klara lite sådant med honom? Lite träning? Det vore helt underbart. 

Fast nu kan jag ju knappt gå, så det är nog för mycket begärt.   

Ja ja, det kanske blir bättre. 

Nu har jag rejält ont, men det är ju priset jag får betala för att göra något kul, och samtidigt lida av konstant sömnbrist. 

Blir kanske bättre när jag får chansen att sova en stund mitt på dagen. 

Från och med imorgon är det rökstoopp som gäller också.   Jag har lovat att sluta röka den 1 augusti,och då är det ju bara att göra det, inte sant? Så, nu röker jag de sista jag har, sen får det vara bra. Det ska bli skönt, jag slutade i 7 månader förra året, och det var så otroligt skönt, men var så dum att jag började igen. Men, nu nya tag! Det är ju en win win situation som man säger på engelska.   

Nu blir det till att kolla på tv en stund till, sen försöka sova.   

Ha det gott alla!