Ja vilken reaktion på tidningen, härligt!  

Nu hoppas jag att något gott kommer ut detta. Det kändes sisådär att vara på förstasidan så där, men det var det värt.  

Jo, funderade lite.

Detta med varbölder av olika slag. Hur har ni det med det?

Jag har opererat bort några, och självbehandlat några.

Nu sist hände något konstigt. Jag har haft en knöl på halsmuskeln (baksida), som en vindruva ungefär, och den har jag haft i över fyra år. Jag har försökt att massera och greja, i tron att det varit något man kan massera bort. Eller sedan jag fick diagnosen, trodde jag att det var en bindvävsknöl.

Men igår satt jag som vanligt och masserade runt den, eftersom jag har väldigt ont i nacken, och ofta masserar där och smörjer in med heatlotion och annat.

Då spricker den där knölen!!!! Usch och blä!!!! Ut kommer alltså var... Det stinker kan jag meddela. Usch...

Hur i hela friden kan man gå runt med en varböld i öveer fyra år, utan att ha ont av den? Nu har jag kapslat in en massa konstiga saker på olika ställen på kroppen, men det här tar priset.   

Jag tycker jag borde ha haft lite ont av den emellanåt, att den borde varit lite röd och öm ibland. Men nej, jag har aldrig haft ont av den, den har bara funnits där. 

Lite skumt kan jag tycka. Har ni varit med om det? 

Nu byter vi ämne till något trevligare tycker jag.  

Fick ett samtal från han, neurologen som skickade mej på akut MR rygg. Hans kollega ringde förra veckan och sa att mina bilder ser sååååå bra ut så. Hmmm. Hade ju svaret framför mej när han ringde, och var inte riktigt överens om det faktiskt.

Jag är inte läkare, jag vet, men ett röntgensvar kan jag läsa, och jag vet hur ryggen är uppbyggd. Vilken tur jag har ändå, att den här läkaren som ringde idag ändå verkar bry sej om hur jag har det. Han vill träffa mej igen och få någon annan att läsa mina plåtar, eftersom han som skrivit svaret har gjort fatala fel. Illa alltså.

Tänk om det vänder nu?

Min tur alltså?

Men jag vågar inte hoppas för mycket, och jag tar då inget ut i förskott.

Jag tar nu en dag i taget.

Alltså CT buk först, sedan operation dagen efter. Sedan ska jag läka. Sedan tar jag det andra som det kommer.

Orken har tagit slut. Smärtan jag har dygnet runt tar ut sin rätt. 

Efter den här dagen är jag totalt slut faktiskt. Sedan vet jag att det kommer mera. Det är ju inte alla som gillar att jag varit med i tidningen heller, så det ska jag ta när det kommer också.

Det ordnar sej.

Nu ska jag försöka sova gott inatt, i några timmar iaf.

Sedan se fram emot att träffa min älskade vän imorgon. Lite kaffe och snack. Underbart.  

Nu är detta röriga inlägg slut för idag.  

Ha en bra natt nu alla vänner.      

Ja, då kommer jag i lokaltidningen. Bild och allt. 

Jag tog upp det på forumet jag är med i och fick så mycket påhejande och pepp, jättekul!!!

Tyvärr orkar jag inte skriva där nu, och intresset har falnat helt där, men det gör väl inget. Jag får skylla mej själv antar jag, när jag inte orkar hålla intresset uppe.

Det viktigaste för mej är att det kanske sätter fart på debatten om sällsynta sjukdomar och regeringsbelslutet om team runt dessa.

Jag skulle så gärna vilja vara ett stöd för andra, som jag ser att en del är på forumena, men jag är inte en sådan som folk står ut med i längden, och det är ett under att jag har fått kontakt med några där inne överhuvudtaget.

Det är så skönt ändå att jag har några som ändå värdesätter mej och min kunskap, det känns så otroligt skönt i själen.    Jag bara hoppas på att de vet hur mycket jag värdesätter dom.   

Jag känner att orken har tagit slut. Både fysiskt och psykiskt. 

Läsarna här är få, och kampen om att få mer förståelse runt EDS får jag i stort sett ta själv. Ingen orkar eller vågar gå ut i media i södra Sverige. I norr är det två stycken som gått ut i media, jättebra!!!!  

Fast här kommer det nu en artikel till om EDS, det är ju bra. Tidningen skrev ju för flera år sedan om detta med att det skulle bildas team omkring oss här i Motala. Motala skulle bli bäst på att hjälpa oss.

Jo jo. Landstinget här har sedan dess stadigt gått emot läkaren som stog i spetsen för detta, och nu har han tröttnat. Och de som får betala priset för det är ju vi. Vi som har sjukdomen och inte får rätt vård, eller ingen vård alls heller för den delen.

Jag tror inte jag orkar så mycket mer efter det här. Jag har några rena fiender som antagligen kommer läsa tidningen och göra livet surt för mej, annars hoppas jag ju på att själva andemeningen i artikeln kommer komma ut, och att folk förstår. 

Jag bryr mej egentligen inte så mycket om vad grannar tror och så, men jag kan inte låta bli att må skit över att de går här och pratar om att jag ena dagen går med hundarna (även om det går sakta) och andra dagen sitter i rullstol. 

Jag är en sådan där tacksam människa som folk gärna snackar skit om. 

Jag håller mej för mej själv, tatuerad, (jo, det finns fortfarande otroligt mycket förutfattade meningar om det) och allvarligt sjuk. Ena dagen har jag gips, andra dagen går jag med käpp, tredje dagen går jag utan något alls, fjärde dagen sitter jag i rullen, femte dagen hämtar färdtjänst, sjätte dagen kör jag själv, sjunde dagen är ambulansen här, åttonde dagen ser dom mej inte alls, nionde dagen sitter jag i rullen igen osv osv...

Och svenskar som vi är, går det ju absolut inte fråga!!!! Nej nej, det är bättre att spekulera och snacka skit. Visst är det så i mångt och mycket.   

Nja, jag är helt enkelt ganska trött på EDS just nu. Stressad över allt som ska hända i mellandagarna. Det är hela måndagen som går åt att fasta på klara drycker och laxera, inför CT buk på tisdag. Annandag jul alltså, ska tillbringas på toan.   

Sen får jag ju "äta" från tolv (ca) på tisdagen, men jag kan ju inte äta, så det blir några proteindrinkar då, fram till midnatt. Sen fastar jag ju igen, inför operation på onsdag. 

De har "lovat" att jag ska få vara först denna gång, men det tror jag på när jag ser det, om jag ska vara ärlig. 

De "glömde" att jag inte har någon spruta med blodförtunnande hemma, som jag ska ta inför operation, så det fick jag ringa om, för att få. Suck. Och det kom jag på när jag stog i duschen och såg det stora blåmärket efter den jag tog inför förra.... Ja ja...

Jag är jättestressad över den där jädra operation nu. Vad det har snackats där sedan jag var där!!! Jag lovar! 

Jag har jobbat som undersköterska på flera olika avdelningar, innan jag blev sjuk, och vet precis hur det går till. Och vem vet hur orginalhistorian har blivit vid det här laget.... Om jag var otrevlig då, så har de fått det till att jag är årets bitch vid det här laget... När det går genom mer än ett öra vet ni...

Jag kan bara hoppas på att de är proffessionella i sitt yrkesutövande och behandlar mej väl, trots det som hänt. 

Jag kan inte låta bli att tänka på att de fick mej att känna det som om det vore mitt fel. Och att jag inte hade någon rätt till att bli arg. (För det var jag, jag lovar och erkänner)

Sen har jag ju varit med  om liknande saker tidigare, och då efteråt inte riktigt fått den vård jag skulle haft. Jag har sagt ifrån, och då har jag fått vänta på smärtstillande extra länge, fått vänta på att få hjälp till toan extra länge, ramlat på toan så blodvite uppstått på grund av att jag då gick själv istället, utan att reda ut det. Lite sådana saker. 

Då blir det att jag blir nervös, att jag inte säger till när jag behöver hjälp, ligger och har ont jättelänge innan jag ber om hjälp och så. 

Nu säger jag inte att det alltid är så här, men jag har varit med om det två gånger, och kan inte låta bli att fundera...

Det är vansinne att sjukvården ska se ut så här. Oftast är det inte personalen som ska lastas, utan systemet som gör att de är så pass stressade att de till slut exploderar. De är ju inte mer än människor de heller. 

Den 8 december gjorde personalen sitt bästa, det är jag övertygad om, och det var bara en som var lite otrevlig, men när stress och tidspress gör att det går ut över patienterna, är det något som är fel. 

Jag bara känner att detta lika gärna kan upprepa sej, och att jag kan bli behandlad annorlunda, på grund av det som hände. 

Det orkar inte jag. Det gör jag verkligen inte. 

Men samtidigt är jag tacksam över att jag fick min diagnos i år. För annars hade jag aldrig träffat min själsfrände, min tvillingsjäl, min bästa vän. Hon utstrålade värme och godhet så det kändes i hela märgen, första gången vi träffades, på ett fik tillsammans med andra med EDS i området. 

Nu känns det som om vi har känt varandra hela livet. Hon stöttar mej och jag henne. I allt. 

Jag har nog inte haft någon sådan vän, även om jag har och har haft vänner i livet. Men en sådan här, som bara lägger sej bekvämt i mitt hjärta och bara finns där. Alltid. En sån ska man ta vara på och vårda. Det hoppas jag att jag gör. ( M )

Tänk att en sådan skit sjukdom ändå kan generera i något så bra!!!!  

Jo, nu när jag läser igenom inlägget så är det lika rörigt som vanligt, he he, men det är så min skalle fungerar för tillfället.  

Nu laddar jag för veckan innan julafton och hoppas jag orkar mej ut något. Lite. Bara. För nu har jag ondare än vanligt, både i ryggen och resten av kroppen. Tror att det tar ut sin rätt, allt det som hänt. Tur att det snart är slut på det nu.

Sen hoppas jag att förkylningen med hosta som smakar var och gör ont i lungorna snart går över, för det kan jag inte ha när jag ska opereras. Och varje gång jag hostar rinner det i bindan, eftersom jag nu har röda veckan också. Finalen liksom. 

Nu blev det visst väldigt personligt märker jag, men asch, det bjuder jag på.   

Ha det gott. 

Idag har det hänt en del. 

Journalisten och en fotograf var här idag och gjorde klart artikeln. Jag tror den kan bli bra. Den får inte med mycket av min olyckssystrars sida av saken, men de nämns. 

Det tas upp både min situation just nu, och kampen jag har/har haft för att få en diagnos och hjälp. Hoppas de lägger ut den i nätupplagan, jag läger ut en länk i så fall, om intresse finns. Jättemysiga var dom, både journalisten och fotografen, även om det var lite synd om honom, han gillade inte alla pussar han fick. (he he, inte från mej då, det var mer såna där doggybreath pussar hi hi)

Sen ringde läkaren (neurolog) som idag fick röntgen svaret av min rygg. 

"Det ser ju bra ut det här". "Det var ju ett positivt besked, vad bra" "Varför du har känselbortfall vet inte jag, kanske en gammal skada, det får du lära dej leva med". "Att du har ont går inte göra något åt, lär dej att leva med det". 

Ungefär så. 

Det positiva beskedet, är nog mest positivt för landstinget, eftersom det tydligen inte går att åtgärda. Det är buktande diskar på fyra nivåer, med diskdegenaration (diskarna kollapsar kan man säga), varav en disk som buktar bakåt. Inga rena diskbråck alltså. Vad bra. (?)

Att jag inte känner mitt underliv syns inte på röntgen, alltså finns det inte. (Man ser inte avslitna/skadade nerver på MR) 

Visst, jag kan väl kanske förstå att det inte går att åtgärda, men HUR ska jag lära mej att leva med ett underliv och ett halvt ben som jag inte känner? 

HUR ska jag göra för att lära mej att leva med en rygg som gör så här ont? 

Och detta uppe på allt annat som är trasigt. 

Jag kan inte låta bli att undra hur jag skulle ha blivit behandlad om jag varit arbetsför och utan EDS diagnos. 

Dessa buktande diskar kan man ju faktiskt få bättre genom träning. Om man för övrigt är frisk. 

Jag som  inte kan träna då? Vad ska hända nu? 

Ska jag fortsätta med alla smärtstillande mediciner jag tar, som jag gradvis får öka dosen på eftersom jag är som jag är, i all evighet?

Eller varför inte, jag kan ju sluta med dom och förgås av smärta istället? 

Jag tror jag gör det, jag måste ju förändra något. Jag måste göra något. Någon hjälp får jag ju inte. Jag har inga pengar att söka mej till alternativa behandlingar för. 

Jag står här helt tom just nu. Vad i hela friden ska jag göra? 

Jag får helt enkelt sluta med tabletterna jag tar och vänta in ett diskbråck. Jag har ju inget val. Jag har redan haft två, i nacken, så det kommer väl. 

Nej, jag vet inte. Gud vad svårt det blev... Jag skiter i den där ryggen nu. Jag behöver ju inte vara särskilt försiktig heller tydligen, så jag kör väl på då. Jag är ganska bra på att bita ihop. Särskilt om läkarna säger att det inte är någon fara. 

Jag fick ett samtal idag. Från KK. Wow, det tog "bara" en vecka att höra något från dom....

Denna sköterska hade inte jobbat den där (förb*&%¤#") dagen, men var ändå förvånadsvärt informerad. (Snacket gick nog ett par dagar efter, skulle jag tro) 

Läkaren som fick nöjet att berätta för mej att det inte blev av, har sagt till personalen att jag var arg. (Det var ju bara förnamnet) men att jag hade rätt till att vara det också. Jo, det var ju trevligt att jag fick vara det.

Jag bad henne om ursäkt för mitt beteende den dagen, riktat till personalen då, eftersom jag ska dit igen och faktiskt inte är en sådan där bitch egentligen. 

Hon hade full förståelse över att jag var arg, visst, och hon bad om ursäkt hon också, men jag tycker inte om att komma i situationer där jag blir så där arg. Vems felet än är. 

Nu ska jag ju dit igen om två veckor, och jag vill inte ha en hel personalgrupp emot mej när jag behöver vård. Så det är bara att stryka medhårs och försöka bita ihop. Krasst sett är det inte personalens fel, utan hela systemet. 

Fast det är inte så svårt att bita ihop egentligen, jag är så totalt utmattad nu, i både kropp och själ, så några fler sådana urladdningar blir det inte. Någonsin, hoppas jag.

Jag har varit sjuk och hemma i tretton år nu, och haft många motgångar på vägen. Men så här illa har det aldrig varit. Jag förstår inte varför man inte har något människovärde i samhällets ögon när man har en multisjukdom. Som ingen förstår sej på. 

Att sedan landstinget gör så här, det fattar inte jag. Människor som har valt att utbilda sej och arbeta med sjuka människor, har (oftast) mycket medmänsklighet och empati, och har detta jobb för att de tycker om människor.

Deras arbetssituation gör att deras empati och förståelse kvävs. De hinner inte att se människan under täcket. De hinner bara se sjukdomen personen har. De har inte tid att lägga en hand på axeln och fråga hur det är. De har inte tid att sätta sej på sängkanten och småprata en stund för att lugna en nervös patient. De har inte tid att berätta hur det går till, fråga om det gör ont, eller överhuvudtaget något alls. 

Detta går ut över både patienter och personal, och skapar en kyla som känns i hela själen. 

Jag skrev att jag kände en värme när jag kom till KK första gången. Så jag vet att den finns där någonstans. Det är så synd att det ska behöva vara så här, bara för att det ska sparas pengar. 

Nu är det ju så att jag går ut i media, både för min egen skull och för alla med EDS. Jag kommer inte få bättre vård bara för det, kanske tvärtom, vem vet? Men kanske får jag upp ögonen på både personal och de som läser tidningen på morgonen, så att man kan få till en förändring. 

Östergötlands landstingspolitiker uttalar sej i artikeln om mej, eftersom jag ifrågasätter detta med att vi inte får några hjälpmedel (knappt) här. Hennes svar var att de väljer att lägga pengarna på något annat. Hon svarade inte på vad, bara något annat. 

Ännu en gång är man som sjuk inte värd något. Det är inte bara vården som jag som multisjuk går miste om, utan även det som skulle ge mej livskvalitet i vardagen. 

Rörigt och långt inlägg, men det är så många tankar som snurrar i skallen nu.

Jag har ju även magen och handleden att tänka på. Jag har nu gått ner 22 kilo sedan oktober, och min handled (den som inte är stelopad) är riktigt illa. 

Mina fötter blir sämre och sämre, och nacken börjar bli illa igen. 

Jag orkar verkligen inte ta tag i allt just nu. Det är övermäktigt just nu. Kanske sen. 

Utan familjen och vänner vet jag inte var jag skulle vara idag. Men jag kan inte lasta över på dom heller. 

Så nu öppnar jag det där hemliga rummet i mitt hjärta, stoppar in allt det här, och stänger och låser. Ett tag. 

Ha en fin kväll. 

Det datumet kommer att i resten av mitt liv vara en av de värsta dagarna i mitt liv. 

Det kan låta småaktigt, och det kan verka som om jag inte varit med om mycket i mitt liv.

Men smärtan jag har idag i ryggen och resten av kroppen, på grund av den dagen, kommer jag få dras med länge, länge. 

Det att de inte tog hänsyn alls till min grundsjukdom och lät mej ligga så där i så många timmar, är oförlåtligt. 

Sen när jag läser deras policy, så började jag både skratta och gråta!!! Det är som en käftsmäll. En lavett. För den policyn gäller tydligen inte mej. 

Läs här om deras policy, den kraftiga danska mannen på bilden var han som tog mej till ett annat rum och talade om för mej att det inte skulle bli av, och att det inte var kvinnoklinikens fel och att jag inte skulle vara så arg. 

Jag är riktigt less på detta nu. Riktigt, riktigt less.

Jag har alltid varit öppen för alternativa saker som behandling. 

Funkar det så blir jag bara glad. 

Jag har provat det mesta. Akupunktur, akupunktur med svag ström i, kinesisk skallakupunktur, akupressur, Qi Gong, healing, ja listan kan göras lång. 

Jag har turen att ha en kär vän som är duktig på flera alternativa metoder.

Idag fick jag magnetbehandlig på hela ryggen. En himla smart sak som hon ställer in beroende på vad problemet är. Hon har även gett mej laserbehandling. Båda fungerar riktigt bra. :)

Homeopati är hon också duktig på, så nu har jag laddat med bra grejor som ska hjälpa mej efter torsdagens operation. 

Ha en fin snöig kväll.   

Det är mycket jag vill.

Jag har många frågor som snurrar i skallen.

Ingen har några svar.

Ha det gott.   

Japp, nu är det fem dagar kvar. 

Allt är ordnat för barn och hundar. Barnet får gå på dagis fulltid, det ordnade jag redan innan. Han har en specialplats eftersom jag är så sjuk, och jag får öka på tiden när det krävs, så maken lämnar och hämtar. Annars har ju jag Lillen hemma en stund på morgonen. Det vill jag inte vara utan, det är den bästa tiden på dagen, de där timmarna på morgonen framför Bollibompa,  bara gosa i soffan. 

Hundarna har jag fixat hundvakt åt, de ska till deras favvohundvakt! Lektanten nummer ett.   De älskar att vara hos henne och hennes familj, barnen älskar dom och de älskar barnen. 

Maken i huset tycker att det är helt ok att G sitter 10 cm från hans stol när han äter och stirrar på honom. "Han kollar bara så att jag äter ordentligt" som han uttryckte det...   Vad skulle man göra utan vänner?   

Fredagen tar min älskade M. Hon ställer upp och åker hit och är en stund och släpper ut dom så de får kissa. Hon är ju också sjuk, men ställer ändå upp och åker hit och gör det. Älskade vän!!!!    

Sedan har jag fixat för hundarna på måndag och tisdag också, lektanten igen.   Hoppas du vet att du är guld värd!!! 

Jag har familj och vänner bakom mej, det kommer man långt med!!!

Denna blogg är min ventil i min sjukdom, väljer man att läsa den och stör sig på att jag skriver om hur jag mår, så kan man hålla sin åsikter för sej själv. Tack.

Kram nu alla vänner.   

Jag lade ett skyddat inlägg om gårdagen besök till akuten, det var ett öppet sår när jag kom hem.

Det bemötandet jag var med om har jag inte varit med om förut. och jag har varit med om mycket genom åren i sjukvården. Jag lovar!!!

Men att komma till akuten med en remiss från en privatläkare, för att han inte kunde göra annat, är inget jag rekommenderar. 

Han är ju mitt sista hopp. Jag har till och med tagit kontakt med en läkare som finns på FB,Twitter och andra media, för att få hjälp.

Han har en smärtklinik i Stockholm, och har en väldig massa skinn på näsan.

Men han ville inte hjälpa mej han heller. Han tyckte jag fick tillräckligt med hjälp redan. Kära nån....

Ska man behöva hålla på så här?

Det här med ryggen började för drygt två månader sen.

VC först.

Som skickade mej till akuten, eftersom jag hade neurologiska problem.

Akuten skickade mej till MR ländrygg.

Den visade kotförskjutningar på tre kotor.

Svaret gick till akuten.

Han rådfrågade ryggortoped på US, som inte vill ha mej där, eftersom mina neurologiska problem satt på "fel" sida. (Förskjutningarna är åt vänster, känselbortfallet på höger)

Akutens läkare skickar mej då till en neurolog i Motala.

Som avfärdar mej helt och skickar mej till min gynekolog.

Min gynekolog kollar noga och säger vilka nerver som är påverkade, och konstaterar sedan att han inte är ortoped. (Nä?)

Tilllbaka till VC igen då. Han skickar remisser till både neurolog och ryggortoped på US.

Han får tillbaka båda, ortopeden skyller mina besvär på nacken och neurologen på ryggen.

Nu skickas remiss till den privata neurologen. Jag får en tid tre veckor senare. (????)

Ringer och trycker på, får en återbudstid.

Där var jag i måndags alltså.

Han skickar mej med handskriven remiss till akuten i Motala.

Där sitter jag tre timmar innan jag hotar med att gå hem. Då får jag reda på att de inte ens skickat någon remiss till MR rygg, inte ens ringt jouren.

Bakjouren rings in, ortoped.

Jag mår riktigt dålig, jag kan inte sitta så där så länge, och ber om att få komma in på rummet när läkaren är där, för att slippa sitta på rummet.

Kallas in på rummet. 30 minuter senare sitter jag där än.

Då går jag på toan, ställer mej sedan i dörren och råkar höra vad som sen utspelar sej.

Sköterskan träffar en man i korridoren. Hon säger så här. "Kan du gå in till *mitt namn*  hon är här med ryggsmärta.

Visst, säger mannen och kommer till mej direkt.

Hej, vad gör du här då?

Ska jag berätta historien igen? frågar jag.

Ja, gör det, säger han.

Drar lite kort, och frågar sen om han läst remissen.

Ja då, säger han.

Ja men då vet du ju varför jag är här, säger jag.

Han muttrar lite.

Jo jag var ju alltså hos en privat neurolog idag, säger jag.

Har du VARIT hos en neurolog, säger han.

Ja, idag, säger jag.

IDAG????? säger han då förvånat.

Ja men har du inte läst remissen, den är ju från honom, säger jag.

Jo då, jag har läst, säger han. (Han ljuger mej rätt upp i ansiktet alltså)

Jag har EDS, vet du vad det är, säger jag då.

Jaaa då, svarar han.

Jag kan inte sitta här längre nu, kroppen klarar inte det, säger jag.

Men vänta lite du, så kommer min kollega in och undersöker dej lite så får vi se hur det blir med röntgen, säger han.

Va??? Jag har redan klätt av mej idag och blivit grundligt undersökt, läs remissen!!! Säger jag då. Och börjar stortjuta....

Då blir han generad, och går därifrån.

En minut senare kommer en sköterska in med en bladderscan, som jag gjorde för nio dagar sen. Då bryter jag ihop totalt och går därifrån, helt enkelt. Jag orkade inte mer!!!

När jag kommer hem har en annan läkare ringt, han som skulle komma "om en minut" och undersöka mej. En allmänläkare. Den som var inne hos mej var den inringda bakjouren, specialisten alltså. Som inte läste remissen, som inte läste mina journaler, som inte gjorde något alls.

Den här läkaren hade inte heller läst remissen, utan frågade samma sak som den andra frågat. Han tyckte inte jag hade på akuten att göra, eftersom jag kan bajsa. Jag kan inte kissa och har känselbortfall i underlivet, men jag kan ju bajsa!!! Tjohooo!!!

Men han skulle kriva remissen till akut MR rygg iallafall, baserat på vårt samtal. Men, remissen då? Kan du inte skriva röntgen remissen baserat på den?

Remissen? Jasså den, jo, men jag skriver det baserat på vårt samtal. Gahhhh!!!

Sedan frågade han vem han ska skicka svaret på MR till. Hur i hela friden ska JAG veta det??? Skicka den till den som remitterade mej kanske?

Vill du det, frågar han då? Ja men kära nån, gör som du vill, det är väl inte mitt jobb att veta det eller?????

Sen frågade han flera gånger om jag var arg på honom. Han har aldrig låtit en patient åka hem utan behandling på 20 år, det var så förfärligt detta så.

Men? Jag fick ju ingen hjälp ju! Jag förklarade flera ggr att jag inte kan sitta så där på en pinnstol. Det går inte.

Varför kunde de inte ringt bakjouren direkt? Varför inte se till att remissen skrevs direkt när jag kom? Varför ifrågasattes remissen bara för att den kom från privat läkare? Varför varför???

Jag fick min röntgen till slut, idag. Men vägen dit var så lång, så lång. Hur det går nu, vet jag inte. Om jag får någon hjälp vet jag inte. Orkar inte mer nu.

Samtalen på akuten var ju längre, men jag orkar inte dra hela. Hela historien är helt otrolig...

Men visst, jag får ju all hjälp jag behöver. Vi säger väl det.

Jag väljer att lägga ut detta offentligt, även om jag känner mej lite utsatt, för det är nog bara bra om folk får reda på hur det kan gå till.

Jag mår inte bra, inte bra alls. Jag har ont, dygnet runt, varje sekund. Jag har neurologiska problem som är skrämmande, det enda jag vill är att få hjälp! Att inte försämras mer än nödvändigt.

Är det för mycket begärt?