Igår var jag helt "död". Aj aj...
Men idag tänkte jag i mitt stilla sinne, att jag skulle klara av att ha lite roligt, för en gångs skull.
Jag och min man delar intresset för offroad körning. Vi kör våra Land Rovers över stock och sten, på banor och i skogen.
Idag var det träff i distriktet, i vår grusgrop.
Familjen åkte före mej, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av att vara där hela dagen.
Men jag tänkte komma senare för att få köra lite grann. Bara lite...
Det tror ni va?
Nehej då, jag klarade inte ens av att köra på vägen ner till gropen, som är lite knölig med hål och lite gupp.
Det var kört.
Så nu har min sjukdom tagit det ifrån mej också.
Jag skulle ju inte bli så förvånad egentligen antar jag, den har ju tagit allt annat ifrån mej, men jag blev verkligen paff....
Jag hade nackkrage och ortoser både högt och lågt. Ändå gick det inte.
Jaa, nu då?
Pia
4 september 2011 16:31
Styrke kram
Anna
4 september 2011 20:26
Tack!
Malin
4 september 2011 17:22
=( ledsen för din skull!!!
Anna
4 september 2011 20:27
Ja usch ja, det här tar knäcken på mej snart....
Tack kära vän, stor kram!!!
Pia
4 september 2011 18:19
Blev så ledsen när ja läste din blogg i dag.Du är bara 38 år.Min älsta tös fyller snart 30.Hon är utredd sen flera år att hon ärft allt efter mig lika som du exakt lika diagnoser.Men hon har inte fått egna barn en.Man blir sämre när man fått barn.Jag gick däck helt för 16 år sn när jag fick min yngsta tös.Då visste ja inte ens att jag hadde eds för ingen inom sjukvården då.Kunde setta nån diagnos va som spöka med allt konstigt.Men när yngsta tösen var 7 år fick ja äntligen min diagnos nere i göteborg.Räkna i dag gått hemma i elva år.Tårarna rinner för alla som har den här mystiska krångliga sjukdomen.Med alla hemska symtom.Min älsta dotter har börjat blogga om eds.Ja känner att jag har inte orken att blogga sen ta massa skit kritik från med människor som inte kan förstå eds.Kvälls kram.
Anna
4 september 2011 20:31
Jag förstår dej, att du inte orkar blogga. Man får i och för sej både ta skit och en väldig massa härliga kramar via cyberspace också! :)
Jag har läst ditt mail och ska absolut kolla bloggen, jättespännane!!!
Själv har jag ju varit hemma i 13 år nu, det är ett tag du....
Jag har tur som har så många som följer min blogg, som vill mej väl och är stöttande.
Kramar!!
Pia
4 september 2011 18:21
Ja mejlar om var hennes blogg ligger på för sida.
Anna
4 september 2011 20:32
Tack! :)
Pia
4 september 2011 18:38
Med människor måste börja förstå.Inte tro att man är lat mm.REHAB TIM MED.MÅSTE BÖRJA LYSSNA MER.Nu skrek ja i versaler.Massa vi med eds vill.Men man måste ledsamt nog säga nej.Massa hjärnan vill me tankar allt i livet.Men det funkar inte.Det måste med människor fatta nån gång........Blir så trött läsa sjuka kommentarer i vissa bloggar.
Pia
4 september 2011 18:44
Nu har du mailet.
carro
4 september 2011 20:56
Älskade vännen...varför ?? varför kan du inte få göra det du har kunnat & det du vill ??
Alla har vi olika intressen & många gånger får vi omprioritera i vårt liv av olika anledningar, MEN...Fan å...ja titta på ,visst ,visst, MEN ÄNDÅ....stor kram vännen
http://edsfamiljensliv.blogspot.com
Anna
4 september 2011 21:52
Ja, man kan ju undra, som sagt...
Jag hade ju också skytte som ett stort intresse. Det fick jag sluta med efter operationen i nacken..
Jag hoppas jag kan hitta något annat, men nu vet jag inte riktigt...
Kram på dej kära vän.
henny
5 september 2011 13:20
fasen va trist:( hoppas du ändå kan vara med igemenskapen kring off road körning...inte samma sak...jag vet men att inte behöva bryta helt!
Själv belv jag sjuk samtidigt som jag fick mitt första och ända barn, så livet ändrade rätt radikalt. Det gör det för alla som får sitt första barn...menpå ett sätt var det kanske "bra" att det hände då...för visst jag har väl lagt en hel del nöjen å intressen på hyllan men jag kan ibland tänka att detta kanske skulle ha minskat av naturligt ändå,med att jag fick barn.
Men visst det är en jävla skit sjukdom och den tar saken i från en hela tiden och det måste man få sörja.
Fotograferingen hoppas jag att du ska få ha kvar oich naturen,bara du får din elrulle, för den ska du HA, det har jag betämt!!!
Anna
5 september 2011 21:43
Jag har ju blivit sämre efter varje graviditet, så visst påverkar dessa vår kropp... :(
Jag blir så ledsen över att jag inte kan köra, så då vill jag inte titta heller. :/ Precis som med hästarna, jag vill inte se....
Tack för att du har bestämt om elrullen, jag håller med och håller tummen!!!! :-D
Tack för allt stöd, det gör så himla gott i själen.