Jag alltstå. JAG är en dumskalle. 

Funderade på idag varför jag hade så himla ont och mådde så skit.

Ja det var ju inte så konstigt, eftersom jag hade glömt att byta Fentanyl plåster på rätt dag.... Jösses, denna jäkla EDS hjärna...  

Och så kan jag inte låta bli att tänka på läkaren som kallar mej för avancerad narkotikamissbrukare... Om jag nu är det, så borde jag få en massiv känsla av att något fattas,  när jag glömmer byta plåster rätt dag... Hmpf, jo, jag stör mej på det, jag retar mej på det och jag ältar... Kan inte rå för det...

Nu är plåstret bytt och smärtan lite aningens lättare, men jag ältar ändå... Och kan inte låta bli att känna att detta med rullstol är stort. Jättestort. Herregud, jag ska få en rullstol!!! Det har gått långsamt, men nu har det börjat sjunka in. Jag är ju sjuk. På riktigt. Ja, missförstå mej rätt nu, jag är inte dummare än att jag förstår att jag är sjuk, men nu blir det plötsligt väldigt påtagligt. 

Ja ja, som sagt, jag får inte mer än jag förtjänar, men ibland är det bara lite tungt.

Nu är jag trött, och har gjort alldeles för mycket idag.

Kram på er kära bloggläsare, ni betyder mycket för mej.   

Nu har jag skrivit och raderat tre gånger...

Först vill jag tacka för alla härliga kommentarer, jag kan så klart inte hålla mej ifrån bloggen när jag har så fina vänner som läser.

Jag måste bara inse att ni klarar av att läsa här även när jag mår dåligt.  

(Nu raderade jag ett helt stycke igen....)

Har fått "skit" för att jag har stelopererat min handled. Tydligen finns det MASSOR av andra lösningar istället för det. 

Jag vet, jag gjorde det för att få sjukpension kanske??? (Ironi)

Det finns folk till allt.....

Jag är så trött, både i själ och hjärta och kropp. Jag orkar egentligen inte gå in i disskussioner just nu, och ändå gjorde jag det... Himla smart..  

Ha en fin kväll nu alla så hörs vi imorgon igen, jag kan säkert inte hålla mej här ifrån.   

Jag vet att det här är kryptiskt, men jag vill egentligen få ur mej en massa, men kan inte utan att lämna ut folk.

Så jag spyr ur mej lite bara.   

Nu orkar jag inte mer. 

Orkar inte läsa bloggar. Orkar inte kommentera rättare sagt, och då vågar jag inte läsa heller...

För jag vill visa att jag varit där.

Men om jag ska vara riktigt ärlig, så har jag lite ont just nu. 

Jag får nog inte mer än jag förtjänar, men det är lite jobbigt bara.

Återkommer kanske en annan gång, om intresse finnes. 

(Har funderat många gånger på hur i hela friden någon kan vara intresserad av att läsa om mitt otroligt tråkiga liv. Men sen har jag ju fått privilegiet att få hjälpa några och fått så mycket glädje av det. Fast nu har jag inget kvar att ge tror jag. Bara en massa skit, smärta och andra patetiska saker. Det är bättre ni tittar på länkarna till höger här och läser bloggarna där, de är MYCKET bättre.  Kram! ) 

Det tycker jag är en bra balans i livet. 

Jag tror man kan påverka själv hur den balansen ser ut, iallafall ganska mycket.

Jag försöker att den glada sidan hela tiden väger över, även om jag har en del sorg i mitt liv. 

Det är ju ett val man gör. Om man ska låta det negativa ta över. 

Även om jag just nu mår väldigt dåligt, med mycket smärtor och en kropp som failerar, så gör jag ett val att glädjas mer åt det jag har som är bra.

Jag har svårt att tro att man bara har en massa negativt i livet, hur ens situation än ser ut. Det finns alltid något att glädjas över, det gäller bara att inte glömma det. 

Har jag rätt eller fel? 

Imorgon måste jag ringa samtal. 

Ni vet, sådana där man inte ser fram emot, som bara är jobbiga.

Ringa till smärtenheten och fråga varför jag inte får komma dit och få hjälp, när andra med EDS får det? Förklara att jag inte är narkoman. (?) Eller narkotikamissbrukare som läkaren skrev till min husläkare....

Jag visste inte att man automatiskt blev narkotikamissbrukare när man tar morfin i smärtstillande syfte, men det kanske är en ny regel inom vården? 

Men det är klart, tänkte inte på det!

Jag tar ju morfin enbart för att få ett rus! (Som jag inte får)

Jag vill ha rullstol enbart för att jag är för lat för att gå!!!

Jag opererar mej bara för att få sympati från vänner och bekanta.

Jag har ortoser bara för att det ska se ut som jag är sjuk.

Jag söker sjukvården enbart för att jag vill gå hemma och lata mej.

Ja nu är jag faktiskt ironisk, hör och häpna, men ibland kan man ju undra...

Det första jag skrev är ju inget skämt i och för sej, precis så är det. 

Vad och vem är smärtenheten till för om inte patienter med kronisk smärta? 

Jag bara undrar...

Jag väljer att inte lösenordsskydda detta inlägg med förhoppning att läsarna kan se när jag är ironisk och när jag är allvarlig. 

*kliar mej i huvudet*

Tja, vad ska jag skriva? 

Jo, var just ute med hundarna på kvällens kisspromenad, jag måste ta dom i koppel och gå sisådär hundra meter. Min ena älskling är nämligen mörkrädd.... Han vågar inte gå ut i trädgården när det är mörkt, för att kissa, utan håller sej hellre... Tokhund.  

Något som jag märkt förut, och som är en smula otäckt, är att jag vinglar något förfärligt när det är mörkt. Jag har ju pannlampa när jag går här i mörkret, och jag lovar, det är MÖRKT.   Jag går som om jag vore pissfull, rent ut sagt. 

Jag kan tänka mej att det beror på att jag har dålig känsel i högra sidan och förlitar mej på synen väldigt mycket, för att gå rakt. 

Har ni varit med om något liknande?

Jag älskar att sticka och virka. Tror ni att det är en bra hobby med överrörliga  och artrosfyllda händer? 

Nej, men himla kul och jag har lovat min dotter en ny "tub" att ha som "mössa", så det är ju bara att sticka på.  

Imorgon är det dags för fotvård, det ska bli otroligt spännande att se vad det är.  

Efter det blir det till att gå och vila, för det är vad jag gör om dagarna. Jag har kommit in i en period av den berömda EDS tröttheten. Jösses, att man kan vara så trött och orkeslös alltså.   

Tja, det var det, nu blir det tv en stund tror jag, jag orkar nog inte läsa bloggarna inatt.

Känns lite tungt nu, och har gjort ett tag.

Är ju inne på lite forum på FB med andra EDSare som skriver så himla bra! Men jag vågar inte ens kommentera längre, för vad jag än skriver så blir det fel. Så jag ska nog sluta med det, jag kan tydligen inte uttrycka mej så folk förstår vad jag menar. 

Jag är en väldigt empatisk människa, det värker i hjärta och själ när något mår dåligt och har det svårt. 

Men jag kan tydligen inte uttrycka det på ett vettigt sätt. 

Så jag ska sluta kommentera, det är bäst så.

Det kanske helt enkelt är meningen nu, ett tag, att jag ska sitta hemma och bara läsa. För jag vill inte såra någon... Ja, så är det nog. Det finns ju en mening med allt. Nu blir det till att låta tangenterna vila när andra skrivit inlägg. 

Kram på er!!       

Kroppen är det. Fascinerande.

Jag gick från att vara på ca 6 på smärtskalan (den går från 1-10 där 10 är värst) till dryga 9 på en halvtimma.  

Som vanligt har jag gjort lite väl mycket idag men kära nån...  

Huset börjar se förfärligt ut, min älskade make har fullt sjå att sköta sitt heltidsjobb och sedan ta hand om Lillen när han kommer hem. (Han är en handfull, jag lovar!!! )

Sen har man ju inte någon superekonomi så min kära bil/lastbilsmekaniker till make får ju ta hand om allt det tekniska också.

När jag legat inlagd länge har han fått ta hand om allt och då insett hur mycket jag faktiskt gör, som han så finurligt talat om för mej med en stor puss.    

Fast nu har jag ångest över hur lite jag kan göra per dag.

Jag försöker dela upp allt man måste göra i små, små omgångar. För jag vill  kunna göra allt det där. 

Jag tar en liten del av ett rum på en dag, ibland, och det räcker. Oftast kan jag inte ens det.

Visst finns det hjälp att få, har jag förstått, men jag är inte där än. Jag vill inte ha främlingar i mitt hus som städar.

Och mina vänner skulle jag aldrig våga fråga, hur mycket jag än älskar dom. De skulle absolut hjälpa mej, det vet jag, men alltså, be om den hjälpen sitter långt inne. Så långt inne att det inte ens existerar. 

Hm, nu blev det det gamla vanliga dravlet så här på nattakvisten, att jag aldrig ger mej! 

Fast det så klart, nu har jag en blogg som handlar om min sjukdom, och det är ju den som gör att hjärnan snurrar så här. Så det är ju bara att skriva så tangenterna ryker va?  

Nävars, skämt åsido, för ett skämt är det ju inte, även om jag gillar att skämta om saken. Jag måste verkligen inse hur sjuk jag är. Undrar hur jag ska komma dit?

Någon idè? Slå mej själv med något hårt i skallen? 

Det är tur att jag har mina nyfunna vänner  med samma sjukdom (och mina "gamla" också såklart ) så jag har folk att bolla med, och en del har jag till och med haft privilegiet att få hjälpa. Underbar boost för egot kan jag tala om!