Måste ju dela med mej av denna lilla underbara plutt.  

Han var en liten surprice, jag åt minipiller som jag slaviskt tog varje kväll.

Antagligen är det min EDS som gjorde att jag pötsligt inte tog upp tabletterna, för jag hade ingen maginluensa eller så när jag blev gravid.

Det var meningen alltså, att vi skulle ha en till, fastän min kropp tog stryk, så pass mycket att jag nog får lida för det resten av livet.

Men det är det ju värt!!! 

    En glad liten kille, oftast....  Han är i sin treårstrots, så visst är han ganska billig emellanåt, men däremellan är han helt underbar!!

Idag mår han mycket bättre, även om han inte är sitt forna jag än. Men andningen är mycket bättre och han verkar inte ha ont i öronen längre. Febern har gått ner till mer normala grader och vi kunde vara ute en liten stund. Frisk luft är nyttigt, även om man har lite feber!!! Anser jag iaf.  

Idag får jag verkligen sota för min bravader den här veckan, och antagligen imorgon också. Men det vat jag ju i förväg, egentligen, och gör det ändå. Då får man stå sitt kast! 

Nu blir det nog en lugn kväll framför tvn. Kroppen har sagt ifrån helt. 

Ha en fin kväll!!!

Vad ont jag har nu!! 

Nu när Lillen sover gott i sängen, men pappa bredvid sej och jag sitter här i soffan själv, så tror jag allt adrenalin försvann. 

För jag har nog levt på det idag tror jag. Men nu har det övergivit mej.  

Tog en rejäl dos med morfin förut, men jag får nog fylla på lite. Annars kommer morgondagen vara skit. Skit....

Nu har jag suttit framför datorn för länge också. Då får jag också ont.

Ibland hjälper morfinet, ibland inte. Ibland gör det helt enkelt för ont.

Sen gör det nog sitt till att jag fick ett brev från FK idag, där de skriver att det har fått in min ansökan om sjukpenning, som de tvingade mej att skicka in, eftersom de aldirg kan få tillräckligt med papper om sjukbidraget. Men nu skulle de bara tala om att det nog kommer ta mer än 30 dagar att besluta om det, eftersom det måste utredas först..... Utredas? Vad är det de har gjort de senaste tio åren då?

Blir så himla TRÖTT!!!! En månad till utan pengar? Hur ska det gå? Skolavslutningar, skolresor och annat som barnen får försaka. Igen....

Fan vad jag blir trött på detta.... 

Ja, det känns som om dagen har gått i den farten ungefär.. 

Riktigt ont idag, men det visste jag ju redan igår att jag skulle ha. Tänk att den här kroppen aldrig gör som jag vill. Imorgon har jag för mycket att göra, igen. Saker jag måste göra. Sen då?

Resten av veckan? Tja.

Svullna, onda fötter, knän som krasmar och värker, höften gör ont för varje steg jag tar, ryggen känns som om den ska gå av, nacken gör ont ner i höger arm, armbågarna gör ont hela tiden, vänster lillfinger och ringfinger sover hela tiden, höger handled gör nu inte bara ont när jag rör den, utan hela tiden, båda axlarna känns som om de ska trilla av. 

Magen, astman, huvudvärk, hjärtklappning är ju bara en bonus.   

Herregud! Sicken gnällkärring jag blev!!!  Asch, jag är bara i en svacka, man blir ju lite känslig då. 

Annars har jag faktiskt haft en bra dag på andra sätt.

Såg en ängshök idag på vår baksida. En otroligt vacker rovfågel som är starkt hotad i Sverige och väldigt ovanlig. Det var ett privilegium att få stå där och titta på den, när den cirklade runt, runt, bara några meter ovanför marken och bara några meter från mej. Naturens under ger mej glädje, varje dag! 

Och utan familjen vet jag inte vad jag skulle ta mej till. Tänk vad ens barn och en underbar make gör mycket för ens välbefinnande, trots kronisk smärta. Mmmmm.   

Nu börjar bli så smått trött på detta.

Det gör ont f*n i mej överallt just nu. Vet inte varför och det känns som om allt bara rasar ihop.

Jag kämpar och försöker hålla igång med motion. Bara vardagsmotion, men  jag gör så gott jag kan. 

Men det känns som om jag inte gör tillräkligt. 

Suck. Suck....

Jo, så är det, och jag känner ofta att jag måste försvara det.

Nej, jag ser inte ner på någon överhuvudtaget som tar smärtlindring under en förlossning. Verkligen inte!!!!

Varför känner jag att jag måste jag försvara mej varje gång jag säger att jag har fött tre barn utan någon smärtlindring?

Det är nog till viss del mitt eget problem efter alla år av försvar. Jag har fått försvara min smärta och inte fått förståelse för den. När man sedan har en påtaglig smärta som jag har klarat av bra, så måste jag försvara den. 

Jag har verkligen tyckt att födslosmärtor är en smärta som går att stå ut med, till skillnad från alla andra smärtor jag har.

Så jag är absolut ingen människa som tål hur mycket som helst. Verkligen inte. Men just när jag har legat där och fött barn, så har den smärtan varit fullt "normal", om man kan kalla det för det. 

Nervsmärtan jag har är tio ggr värre. Om inte mer. 

Som nu till exempel. Nu har jag tagit en massa morfinpreparat plus ett par glas vin, och ändå har jag ont.... Det är för mej mycket värre. 

Men det är ju min personliga åsikt och känsla. 

Smärta är något väldigt personligt tror jag. Det som jag tycker gör ont behöver ju inte göra ont för någon annan. 

Aja, det här är svårt, och jag vill inte stöta mej med någon. Men jag ville verkligen förklara hur jag ser på smärta, även om det inte är det sista inlägget i ämnet, för det är för stort i min vardag, denna smärta. Den är så påtaglig och tar så stor del av min vardag. Jag lever med en varje dag och får väldigt lite förståelse från sjukvården. Det är en evig kamp. Inte sant?

Smärtan skär genom märg och ben just nu, och jag är lite förvånad över det faktiskt.

Jag brukar i normala fall må aningens lite bättre när värmen börjar komma, men inte den här gången. 

Idag hämtade jag lite energi ute i skogen med hundarna. En promenad i sakta mak, och en tacksamhet över att jag har tre hanar, som stannar väldigt ofta för att kissa.  

Stannade vid grannens vackra hägg och drog in doften.

   Det gav mej stor glädje och jag bara njöt.

   Vid slutet av min promenad hittade jag skogsstjärna i full blom! Just sådana saker ger mej så himla mycket positiv energi! 

Just nu behöver jag väldigt mycket av den varan känner jag.

Det är nästan övermäktigt när folk och myndigheter drar och sliter i en hela tiden. Ingen förstår. Ingen kan ju förstå i och för sej. Men de kan ju försöka. Lite. 

En del sätter press på mej i all välmening. De tänker inte. Jag ska ta reda på det, ringa dit, en visning blir framflyttad och då är det förfärligt!!! (Jag säljer mijövänliga städ och hygienartiklar som hobby, tar den historien sen) 

I normala fall skulle jag inte bry mej om liknande kommentarer från folk, men när jag mår så här dåligt tar det direkt i hjärtat. Jag blir ledsen och stressad. De menar ju inte ens något illa, men jag blir ändå ledsen. sen blir jag arg på mej för att jag blir ledsen. Make sense? Nä, inte för mej heller.   

Men när man nu har blivit helt ifrågasatt av myndigheter i flera år, och särskilt nu de senaste månaderna, så tar det hårt när man blir ifrågasatt av vänner. 

Nej, självklart kan de inte förstå hur jag har det. Det kan ju ingen. Och jag är inte den som brukar kräva att bli särbehandlad på något sätt. Men just nu sitter nerverna utanpå. Huden är inte där som skydd. 

Undrar ibland hur jag ska orka, för jag brukar faktiskt vara väldigt positiv och försöker alltid se det positiva i allt. 

Men det är ju alltid ljust i kanten. Ljuset i slutet av tunneln och allt det där.   

120 mg morfinpreparat och ändå så ont, så ont.

Klockan snart halv två på natten.

Måste gå upp med Lillen när han vaknar mellan sex och sju imorgon bitti.

Sitter och retar upp mej på att smärkliniken här inte ville ta emot mej för hjälp med smärtlindring.

Varför?

Suck.

Så. Nu har jag gnällt klart för den här gången.   

Emellanåt, eller ja, väldigt ofta, är smärtan väldigt påtaglig.

Visst, jag får sota för min musèivandring igår, det förstod jag redan när jag kom hem igår, men att det skulle vara så här illa, det trodde jag inte. 

Mina fötter, som jag, som sagt, inte haft så många problem med förut, är nu jätteilla. Den ena är svullen ovanpå, med en stor knöl som gör skitont. Den andra är bara allmänt svullen. 

Visst, i sammanhanget är det väl som det är, jag har ju ont i knäna, ryggen, nacken, armbågarna, handlederna, fingrarna och huvudet också, men ibland behövs ju bara det där lilla extra.  

Ha ha, skämt åsido, det är det där lilla som gör att bägaren rinner över ibland. Det blir för mycket.

Och idag har vi firat min dotter som fyller 14, med lite gäster. Som vanligt blir jag jättestressad när det inte är perfekt här hemma, och tokstädar innan de kommer, plus att man såklart inte kan bjuda på köpekakor, så jag stod och bakade hela förmiddagen också. Smart va?   

Så, veckan som kommer är körd. I botten. Redan innan den börjat. 

Ibland undrar jag varför jag gör så här, emot mej själv, emot min familj. Men jag har inget svar på det, jag är väl impulsiv antar jag.   

Nu får jag ladda inför morgondagen på bästa sätt. Inte vara sur och ledsen över att dagen slutar med oändlig smärta, igen. Carpe diem.