Jag har lagt till en ny länk i min lista. En vän till mej kämpar mot sin svåra smärta och för att få en diagnos. Läs den!!! "Vem har nyckeln?! heter den, läs!!!   

Dagen har varit tuff, nya smärtor på ställen jag inte haft ont på förut, och nya smärtor på ställen som varit smärtfria ett tag. Inte kul...

Var ute och gick i skogen med hundarna. Sakta, sakta och försiktigt, eftersom jag har så himla lätt för att vricka mej. Men så hittade jag ju svamp!!! Kantareller!!!  

Självklart måste jag plocka, och det blev ju gott i gråddsås till köttbullar och potatis.

Men priset jag fick betala.... Ryggen small till och nu har jag ont i benen och mina lår sover, till och från. Himla läskigt...

Min vänstra fot bultar och bankar och hälsenan har lagt av totalt... Höger fot har en stor knöl som jag gått med länge, och den har växt lite till under dagen.  

Men jag har varit duktig och betällt tid för mina knölar under fötterna iallafall. Jag har ju ca tio knölar under varje fot, som gör jätteont, jag har nämnt det förut här. 

Nu har jag en tid till fotvårdsspecialist för det och jag hoppas verkligen jag kan få hjälp!!! Jag vill så gärna bli av med dessa häftstift under fötterna.   

Jösses, det blev visst ett sådant där inlägg igen, som jag inte vill ha för ofta. Rad efter rad med snack om smärta och krämpor.

Ja ja, det är ju trots allt min vardag, det är ju ett faktum.

Jag har ju funderat mycket på den här bloggen, och dess framtid, men jag har kommit fram till att den ger mej så mycket och jag får ur mej så mycket här, att det är värt risken att det kan missbrukas. 

Jag får ju så otroligt mycket feedback från läsarna, och det är så härligt för mej.  

En stor kram till er!! 

Inatt kommer jag nog inte sova så bra igen. Natten som gick var inte så rolig tyvärr, ryggen var ju dålig redan innan dagens bravad...

Jag får helt enkelt sitta här vid datorn och tv:n till ögonen trillar ihop, det brukar funka.  

Hälsa nu på hos min kära vän, länken jag nämnde i början av mitt skitlånga inlägg.     

Ibland när jag sitter här i natten och funderar (alldeles för mycket ska tilläggas) så börjar jag tänka efter.

En massa tankar som rumlar runt i den där röriga EDS hjärnan. 

Ska jag fortsätta blogga?

Är det verkilgen intressant att ständigt läsa om hur ont jag har och var jag har ont?

Läste i en annan blogg att den här personen tyckte att det var så mycket faktafel i EDS bloggar, menar personen min blogg?

Måste man skriva rena fakta när man skriver om sina känslor? 

Ska jag skriva om det jag skriver om i bloggen?

Eller lägga av helt?

Hjälper jag någon med min blogg? 

(För det var det som var en av anledningarna till att jag började)

Lämnar jag ut för mycket om mej själv och mitt liv?

Eller för lite?

Kan någon som har onda avsikter använda det jag skriver emot mej? 

Rätt och slätt, är det någon mening att blogga om en kronisk sjukdom som bara blir sämre och det inte finns någon bot för?

Det är ju faktiskt bara att läsa mina länkar och klicka sej fram till någon annan.

Det finns många bloggare där som skriver så himla bra!!! De skriver med humor och glädje, i positiv anda.

Jag mår så dåligt nu att jag inte orkar.

Jag har fullt sjå att upprätthålla en mask utåt. En mask av glädje och skratt. 

Jag vill inte sprida detta till andra, och jag tycker bloggen lyser igenom av mitt mående. 

Är det verkligen bra?

Många av mina läsare har mycket värre problem själva och mår nog bättre av att läsa bloggar som framstår som mera positiva. Mina problem är ju som en piss i havet i jämförelse, även om jag vet att man inte kan jämföra smärta. 

Usch vilket dravel det blev. 

Ha ha, det här speglar verkligen hur rörig hjärnan bli när man har riktigt ont.   

Jösses ja, vad tiden springer fram ibland.  

Idag fick jag tokrycket och städade hallen. Jag brukar få sådana när jag haft riktigt ont ett tag.

Vet inte om ni andra med EDS funkar så, men jag kan få totalt fnatt när jag har så där ont och bara börja städa eller något annat jag inte borde göra. Vet inte varför, men det känns som det ändå gått åt hel**** så det kvittar ju om jag gör lite till...

Fel. Jag vet. Men det känns skönt när det är klart, ändå.  

Ja ja, lite knäpp får man väl vara, tror jag.  

Idag hade vi besök här, lite gillbesök av en familj som är så underbara!!! En sådan där familj som sprider glädje och positiv energi. Det är bara att tanka, liksom.  Glupp glupp glupp och åh vad gott det är!  

Annars är det samma gamla visa här tyvärr. Ingen positiv energi kommer härifrån just nu tyvärr. Veckans bravader tar ut sin rätt. Hur roligt det än har varit så måste jag snart komma till insikt över hur dålig jag faktiskt blivit de senaste åren. Hur lite jag klarar av. 

Fast. Det är ju jättesvårt! 

Det finns så mycket att jobba med när man är sjuk i en kronisk sjukdom som medför smärta och handikapp. 

Synen på andra som är friska är ju en sak att tänka på. Jag blir ofta bemött ganska illa av friska personer, men det är nog mest rent oförstånd. Det går faktiskt inte att sätta sej in i min situation, det förstår jag också. 

Men lite hänsyn kan man kanske be och få ibland. Tror jag. 

Jag har en bekant som ständigt säger att det blir bättre snart, det är ingen idè att gräva ner sej, det är bara att göra det bästa av det du har, gnälla kommer man ingen vart med, man kan inte gå med smärta hur länge som helst, det ger sej snart ska du se, osv osv osv.... 

Jag känner för att klippa till människan ibland, måste jag erkänna!  

Oförstånd, hoppas jag, för människan är inte elak. 

Veckan som kommer måste planeras känner jag. 

Jag måste ringa flera samtal och beställa tider till olika ställen, och det är inte så enkelt med en liten busunge som hela tiden babblar i bakgrunden.  

Det måste lösas, så är det bara.

Jag har bland annat mina förbaskade knölar under fötterna som är såååååå jobbiga! Det gör ont varje steg jag tar, det känns som om jag har spikar eller häftstift under fotsulorna ungefär.  

Sen har jag ju min nacke som är opererad, den har blivit hastigt sämre. Det har flyttat ner och upp. Smärtan och känslebortfallet plus smärtan i armen. Nu sitter det i båda armarna också, förut var det bara ena. 

Nog för att jag visste att det skulle flytta på sej med tiden, eftersom jag är så överrörlig, men inte att det skulle gå så här fort... 1.5 år bara...

Nä fy, nu har jag gnällt klart för idag känner jag, så här brukar jag inte hålla på!!!

Det är bara så skönt att få lufta allt det här utan att behöva tynga familjen hela tiden. 

Ni läsare är helt underbara! (Iaf ni som kommenterar, ni är de enda jag känner till )

Det betyder massor att kunna få ur sej allt det här, och visst skulle man kunna skriva en dagbok, men det är ju inte riktigt samma sak, för då får man ju ingen feedback från goa människor!  

Kram på er och gonatt, hoppas ni orkar med att läsa.     

Fredagen bara flög fram, i ett töcken av outgrundlig smärta. 

Fast jag hade himla kul i mitt töcken.  

Jag är en riktig friluftsmänniska, och jag älskar att vara ute i naturen. Som ni vet så är ju inte skogen precis som en asfaltsparkering att gå på  , så min överrörliga kropp åker och far åt alla håll! 

Men, idag fick jag med mej en kompis ut i min hemliga svampskog, för att kolla om det kommit igång. 

Jo, alltså, det hade det....  

   Detta är påsen jag gav bort till en härlig vän som kom till mej med en påse katareller häromdagen. Hon får här en hel påse rödgul trumpetsvamp. Det är det bästa jag vet!!! Att ge bort alltså.

   Detta behåller jag själv, en massa trumpetsvamp och så lite gula kantareller. Min kompis fick ännu mer med sej hem, hon hade större korg och den fyllde hon med råge. Det är då det är kul att plocka svamp!!! 

Det enda tråkiga var att det regnade   och att mitt huvud snurrade konstant, och att kroppen la av redan när vi gick ut i skogen. Knäna och ryggen var hemska. 

Fast som jag har sagt så många ggr, det är värt smärtan när man fått ut en massa positivt av det, det tycker jag iaf.  

Jag har fått så många kommentarer nu av en tjej som bad om ursäkt. Men hallå alltså, när man får så härliga kommentarer så blir jag ju jätteglad!!! Bara så du vet det, kära Pia.  

Nu blir det till att sätta sej tillbaka i soffan snart, för kroppen totalt pulserar av smärta just nu.

Denna vecka har varit bara helt enkelt för mycket. Fast rolig samtidigt.  

Denna jädra kropp...   

Nej ikväll klarar jag inte av att läsa mina favoritbloggar...

Jag har så ont att jag kallsvettas.

Dags att stänga datorn och sätta sej tillrätta.

Kanske ta lite mera smärtisar.

Får se.

Sömnen blir nog si så där iallafall, det känner jag redan nu.

Jag brukar nästan aldrig vältra mej i sorg över det jag har drabbats av, men emellanåt, när jag har haft väldigt ont, väldigt länge, så kommer sådana tankar smygandes...

Jag är av den åsikten, att man inte drabbas av mer än man klarar av.

Förstår ni? 

Det är någon mening med att just jag i familjen har drabbats så här hårt av min sjukdom. Det måste det vara.

En av mina läkare sa en gång att han tycker jag är så himla duktig på att se det positiva i allt. 

Jo, visst, det brukar jag, men ibland alltså....

Tur att det inte håller i sej så länge, men jag blir så här ibland, när jag gör saker som jag tycker är roligt, och sedan får så ont, att jag nästan gråter...

Ja ja, suck, pust och stön.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter och mera roligt. Som jag får sota för resten av veckan.   

Nu sa visst kroppen ifrån, och tog hjärnan med sej.

Fast ändå givande.

Suttit på möte hela dagen, och det har tagit knäcken på mej helt och hållet.

Som vanligt tömmer jag ur hela mitt energiförråd för att inte visa hur jag egentligen mår. Inte bra alls, men jag vill verkligen inte visa hur det står till. Så är det bara.

Annars har det ju varit en fin dag, på många sätt.

Vädret har varit hederligt svenskt lagom och kvällen flöt på hemma med familjen.

Ibland känner jag mej så himla totalt värdelös. Kroppen vill verkligen inte vad jag vill, och det känns så himla frustrerande. 

Men. 

Imorgon är en ny dag med nya utmaningar.

Ha en god natt nu alla!!!