Efter knappa två timmars sömn inatt känner jag mej sliten idag.

Kunde inte sova idag heller, och det är konstigt, för det brukar jag kunna. Jag tror jag är totalt övertrött helt enkelt. Går på "overdrive" på något sätt. 

Natten var riktgit jobbig, värken var på högsta växel.

Lite ytlig sömn bara, isärplockat i knappt två timmar. Inte bra. Inte bra alls. 

Nu har jag dragit i mej så mycket jag kan, med förhoppning att få sova lite mer inatt. Man kan ju hoppas.  

Annars har jag fått lite gjort idag iallafall. Varit ute i trädgården med Lillen och maken. Vädret har ju varit skapligt, även om det inte varit så varmt. Ganska så perfekt för min del. Det ska vara lagom, äkta svenskt lagom.  

På måndag ska jag till ortopeden, kl 14.05 Ja, fem över två. Löjlig tid tycker jag, om de verkligen har skrivit rätt.  

Jag har stora förhoppningar om att få rätt hjälp. Det är en ortoped som potentiellt sett kan engagera sej, om jag har tur. Och det kan jag väl få ha för en gångs skull, eller hur?      

Jag känner mej ganska utsliten just nu. Det har varit en nedåtgående spiral länge nu. Det tar på kroppen känner jag. 

Skulle behöva göra något åt min smärtstillande medicin. Ska ta tag i det. Sen.

Jag ska ta tag i det här med min p-stav också. Jag ska!  

På måndag. Hoppas jag. Om jag kommer ihåg det.    

Jo jo, jag tog mej ut på min promenad med hundarna efter att ha grundat med lite smärtstillande.

   Jag fullständigt älskar att gå här, vilket väder eller vilken årstid det än är, men nog är det vackert nu. En lisa för själen.

   Jag vände och skulle gå tillbaka och tog den här bilden bara för att dela med mej till er av mitt vackra. Sekunden efter så öppnade sej himlen!!!!  

Men jag hade tänkt så långt ändå så jag hade regnjackan på mej. Ibland funkar ju nästan hjärnan som den ska ju! 

Nu tar jag paus, min lilla planering håller iaf än så länge.    

Kroppen värker inte så farligt just nu, men med dosen i kroppen vore det ju konstigt om så var fallet.   

Jädrar i havet vad jag har ont idag! 

Som man bäddar får man ligga, sägs det ju, men lite måtta vore skönt ibland. 

Sen har jag PMS som heter duga, så jag är sugen på allt,  men ändå inte. Vet inte hur jag ska förklara, men jag är sugen på "något", men inte hungrig. Varje månad, samma visa. 

Måste verkligen ta tag i det här med hormonerna nu. Orka. Men jag ska. Jag lovar.  

Annars har jag inte mycket att berätta från dagen, jag har mest fått ställa in saker och inte kunnat göra saker. Hatar det. Kroppen känns som om den ramlar sönder. 

Skulle hänga tvätt, och det gjorde jag ju. Men herrejösses vad trött jag blir i musklerna!! Helt otroligt. Jag får mjölksyra av att hänga upp kalsonger på tvättlinan. Ett par kalsonger!! Patetiskt. 

Det tog en stund att hänga hela maskinen, men det är så skönt att få det gjort. Att få göra nytta. Att vara lite behövd. 

För efter tretton år hemma och så sjuk, är det lätt att känna sej värdelös. Och det gör jag varje dag. Även om jag nog är behövd hemma. Svårt det där. 

Imorgon har jag mer förpliktelser. Måste göra både det ena och det andra. Sen glömmer jag väl hälften. Skulle inte förvåna mej.   

Nu har jag städat toan och gjort två rabarberpajer. 

Gissa hur jag mår nu?   

Väntar på mamma och mormor som ska komma på kaffe. Ser alla dammtussar överallt som jag inte orkar ta bort. Då tänkte jag att vi sitter på altanen. Då ser jag hur det ser ut där.....

Orka! Nej, de får sitta där dom vill sitta, sen får dom väl blunda för skiten.  

Inte för att mamma bryr sej, men mormor gör nog det, fast hon är för artig för att säga något.  

Har Lillen  på förskolan idag, istället för fredag då gubben min är ledig. I helgen kommer det besök också, det ska bli trevligt, men jobbigt samtidigt. Ja, ni vet hur det kan vara.

Nu ska jag ta ut den andra pajen ur ugnen och vispa lite vaniljsås, eller förresten, det får dottern göra.  

Ikväll är det annat som ska göras, men jag kommer väl sitta upp hela natten sedan, som vanligt!!!        

Som så många andra dagar har jag gjort alldeles för mycket idag. Kan inte gå in på vad jag har gjort i detalj, men för mycket har det blivit. 

Jag måste på något sätt inse att jag har en ganska svår sjukdom som bara blir värre ju mer jag gör! Men hur?

Jo, jag vet att man ska lyssna på sin kropp och allt det där, men jag har ganska lätt att spela döv.  

Fast samtidigt kan man ju undra hur dum i huvudet jag är egentligen?  När kroppen skriker att den inte vill mer, att den ger upp, och jag bara kör på, så måste det tyda på en viss brist på intelligens? Eller?  

Jo jo, jag lär mej väl så småningom. Fast just nu känns det väldigt korkat att ha gjort så här.

Plus då det jag skrev om i förra inlägget. När det går ut över mina barn så blir jag riktigt arg på mej själv!!! Fasen så korkat!!!

Hjärnan funkar dåligt just nu. Vansinnigt irriterande.

Sen att det gör ont i stort sett överallt kan väl förklara en del, men det är fasen ingen ursäkt. För mej iallafall.

Frustrationen är på topp.  

Gick ner för trappan förut, från vardagsrummet däruppe. Kommer ner till hallen. Vad gör jag här?  Varför gick jag ner?

Funderar en stund. Går in i köket. Funderar vidare. 

Varför i hela friden gick jag ner för, om jag inte skulle göra något speciellt, när det gör så himla ont att gå i trappan....

Jo just det!!!!

Skulle ju gå på toan.....  

Alltså, det här händer mej både nu och då. Jag glömmer vad jag ska göra, jag glömmer ord, vardagliga ord, jag glömmer vad folk heter, jag glömmer vad det var jag glömde till och med!!! 

Jag har fått förklarat för mej att hjärnan har väldigt svårt att fokusera på något annat än att ha ont, när man har ont på så många ställen samtidigt.

Jag skulle tro att det gäller väldigt många EDSare, för är det något vi lider av, så är det ju smärta överallt!

   Men jag måste säga att det är jobbigt, för det blir bara sämre ju äldre jag blir... Hur ska det bli när "åldersglömskan" kommer? Ska jag glömma att gå på toan så länge att jag gör på mej då eller?