Exakt vad det innebär kan ni läsa här. 

Detta gjorde jag alltså idag, under narkos, tack och lov. 

Jag har gjort några gånger förut, men det har inte lyckats, då jag får sådan  panik att jag drar ur kameran, hur mycket lugnande jag än får... Hmm.

Så nu har jag ont i halsen kan jag tala om, det blir väl så när de ska få ner både andningstub och kamera via halsen liksom....

Annars mådde jag ganska bra efter, trött, ont i halsen som sagt, väldigt lågt blodtryck, som jag brukar få. Men annars så, ja, helt okej.

Man måste ju handskas väldigt varsamt med mej när jag är sövd, med tanke på min trasiga, överrörliga kropp, och de gjorde verkligen så gott de kunde.

Kuddar under knäna, så jag inte översträckte, varsam hantering av nacken när de sätter tuben och så fick jag ligga på rygg, istället för på vänstra sidan. Himla bra!

Jag kan ju inte ligga på sidan alls, och har inte gjort det på flera år. Ryggen klarar det inte och mina höfter glider runt och gör till slut så ont att jag skriker. 

Tur att jag har min älskade elevationssäng, som jag sover halvsittande, med fötterna upp i varje natt.

Men. Alltid detta jädra MEN!

När jag var klar och satt och väntade på taxin hem så kom magsmärtorna från helvetet... Gahhhh. De tog en biopsi, en liten bit av magsäcken, för prover, jag vet inte om det blev "overload" av det. Kanske magen sa ifrån efter allt strul som varit.

För nu jädrar gör magen ont!!! Fortfarande. Jag har försökt få i mej lite. Det blev inte så mycket, men proviva, sojayougurt och vatten, läkemedel av olika slag, aloe vera dryck, jag har provat allt jag har hemma nu!

Asch, jag hoppas det snart går över. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Akuten åker jag inte till, så är det bara. Aldrig i livet....

Tja, som sagt, jag hoppas jag kan sova lite inatt, och att det blir bättre till imorgon.

Nu blir det lite mera surf, titta på tv, ha ont i magen, gosa med min ständiga soffkompanjon, till sämnen infinner sej.

Soffkompanjonen.    Lillen i bakgrunden står och tränar på att kissa på trädet, om ni undrar.   Kortet togs i somras.  

Ryggen och bäckenet gör ondare än vanligt idag, men så blir det när jag inte får ligga och sitta som jag mår bäst av. Hm, så kan det vara.

Ha en bra och sömnig natt.      

Usch, jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Det känns så himla tjatigt att skriva om samma saker hela tiden.

När hälsan bara går utför, och det FORT, så är jag sådan att jag hellre är för mej själv. Jag fullständigt hatar att lasta andra med mina problem. 

Jag veeeet, det är fel att känna så, men jag gör det helt enkelt.  

Det ÄR jobbigt nu, det ska jag erkänna. Riktigt jobbigt faktiskt. Det är så konstigt att sjukdomen eskalerar så här. Jag menar, jösses, det måste väl ändå plana ut snart tycker jag? Jag har så ont, så ont...Men det ska väl ändå bli bättre snart...

Annars vet jag inte var det ska sluta. Alls. 

Nä, nu skiter vi i det. 

Jag har tappat rösten också, himla kul. Iallafall för familj och vänner som slipper höra mitt tuggande hela tiden.  

Det känns som om det är något som skulle kunna bli allvarligt faktiskt, med tanke på att jag har haft feber hela dagen, trots full dos Alvedon, och smaken jag hostar upp smakar lunginflammation. Var, alltså. Eller det smakar som var luktar. Äckligt.  

Men jag kan ju missta mej också, det är nog bara en liten virus. Annars kommer jag snart bli jäkligt sjuk, för det blir jag, så enkelt är det. 

Min astma har satt fart också, och det är det värsta jag vet! Min stora skräck är att inte kunna få luft.. Burr.... Inga fler astmaanfall tack. 

Jag har haft otaliga lunginflammationer, bihåleinflammationer, urinvägsinfektioner, njurbäcken inflammationer, halsfluss och öroninflammationer. Måste erkänna att jag inte behöver det just nu.

Men men, det återstår att se, inget att måla fan på väggen för än.  

Igår tränade jag ju hundarna, och det visar sej redan hur bra det är! Det är kul att se när min tioåriga lilla skit gör som man säger. Gulleplutt.  

Nu skickar jag kramar och tankar till er som läser, det behöver ni garanterat. Jag slösar gärna!!!      

Ja nu är det några dagar sen jag skrev här. Jag har inte orkat, jag mår inte bra, helt enkelt. Ont, ont, ont. 

Ultraljudet visade bara en gallgång som var lite trång, det skulle kunna vara så att en gallsten hade gått igenom där, men det gick inte att säga. 

Akutens läkare gick bet på detta, och skickade mej till Mag/Tarm för vidare utredning. Så jag återkommer. Men jag kan fortfarande inte äta. Dricker kaffe, the och drinkar, såna där protein drinkar alltså, inte alkoholkrinkar.  

Helgen gick åt till firande av Lillen, han fyllde år förra veckan. Jättejobbigt eftersom jag inte mår bra, men trevligt att få träffa lite familj.  

Jag var på bassängträning idag, och insåg då att musklerna på höger sida i ländryggen helt har förtvinat, och jag har ingen känsel i den muskeln heller. Smärtan är väldigt påtaglig i ländryggen, så pass att det börjar bli riktigt jobbigt faktiskt. Inte nog med att känseln blir sämre och sämre, smärtan blir värre och värre.

Jag hade ju hoppats på att det skulle vända och bli bättre, men jag hade nog hoppats för mycket, verkar det som. 

Ja ja, nu slutar jag gnälla, det blir bara jobbigt i längden. 

Jag har ju faktiskt alltid något att glädjas åt, varje dag. Det får jag inte glömma, då går jag under!

Lite kort inlägg, men jag har så himla svårt att skriva när det bara är negativa saker som kanske får andra att må dåligt för min skull. Det ska ingen behöva göra.  

Jo just det, måste bara berätta!

Jag hittade ju en själsfrände för ett tag sedan. Min älskade M. Undrar om hon vet hur mycket jag tycker om henne? Hur mycket hon betyder för mej? Måste komma ihåg att berätta det för henne!!!

Hon har också EDS, bor nära mej, ställer upp i vått och torrt, förstår vad jag går igenom, stöttar mej i allt och är bara helt underbar!!!!

Tänk att man ska hitta en sådan härlig, underbar människa så här "på gamla dar".  

Måste komma ihåg att tala om det för henne!!! Hon har hundkurs hemma nu, vi har ju samma instruktör och tar privatlektioner. Våra EDS hjärnor har ju svårt att ta in en massa info när det är för rörigt. Så himla skönt att kunna ta det mera privat. Men, ska höra av mej till henne och tala om för henne hur mycket hon betyder för mej. Sånt är viktigt tycker jag, att berätta för de som är viktiga, att de just är det. Viktiga. 

Underbara människa!!! 

Har ju även "träffat" flera härliga människor sen jag fick min diagnos. Mysiga människor som jag bara haft kontakt med via cyberspace, och vissa på telefon.

Det är jätteviktigt att få prata med andra med samma sjukdom. Det ger i alla falla mej en massa gott. Förståelse på en annan nivå.

Jag har ju vänner som inte har EDS så klart, och jag älskar dom också!  Men det går inte att förstå om man inte sitter i samma sits. så är det ju bara. 

Så. En stor ros till alla jag har i mitt liv!

Kram på er!!! Ingen nämnd ingen glömd.     

Det är för mycket nu. 

Åkte hemifrån tio i morse, kom hem tjugo över fem på kvällen. Gjorde mej redo för att åka igen, när något hände så jag slapp... Det som hände, har inte med mej att göra, och det var förfärligt, men jag ska erkänna att jag blev glad över att jag slapp att åka iväg igen....

Fast samtidigt hade jag blivit glad över att få jobba med min hund nummer tre också. Ihop med min vän. Men s*tan, jag är helt slut!! 

Det gör mej arg och frustrerad att jag inte kan. Hela tiden...

Idag har det också tillkommit nya symtom.

Mina partier som har domnat av i kroppen har ökats på. Höger ben hänger med ännu sämre nu, än igår. (Det går fort)

Det skrämmer mej.

Och smärtan... Den ska jag inte ens prata om. Så det gör jag inte. 

Men ändå var allt helt "okej" när jag kom hem och fick en stor kram av min lille kille, en puss av maken och en bamsekram av dottern.   (Ja, ni förstår hur jag menar nu va? Inte helt okej, men ändå helt okej...)

Jag har det ju också väldigt bra. Jag är lyckligt lottad. På många sätt. Det är ett faktum.    

Och vintertid, kära nån, redan??? 

Helgen har varit stressande. Inte så stressig, men stressande. 

Igår var vår väg helt avstängd för trafik, det gick rally förbi. Så är det att bo på landet, iaf här.   Här är det rally en gång om året. 

Jag älskar bilar och allt som har med bilar och körning att göra, så mej gör det inget. Egentligen. Fast det är trist att vägen blir förstörd, som redan är ganska dålig. Även om de gör sina försök att fixa den efter så blir det aldrig bra.

Det är kroppen som säger ifrån, den gillar bäst att åka på slät asfalt. Den bryr sej inte om att jag gillar offroad och greenlaning (körning på småvägar i skogen)

Asch, lite bitter bara. På att kroppen tar ifrån mej en hobby efter en annan.

Ikväll var jag på kurs med hundarna. Det är egentligen mer än jag klarar av, men jag måste ju fanken göra saker som ger mej glädje! *mutter mutter*

De skötte sej så himla bra, fastän det är länge sen jag överhuvudtaget tränade....  De har tyvärr kommit i andra hand, efter min sjukdom på sistone. Men att gå på kurs brukar få igång känslan igen!  

Jag ska göra mitt bästa för att lära dom att hjälpa mej i min vardag. Det är ju rullstol och annat som kommer nu, och det vore ju underbart om de kunde få ha roligt tillsammans med mej, och få jobba lite, som de vill, nu när jag bara blir sjukare och sjukare. Det här ska gå, det ska det bara.  

Men nu är jag som vanligt när jag gjort något som gör att jag får ondare än vanligt, speedad till tusen!! Det är jättekonstigt, men när jag har riktigt, riktigt ont så blir jag speedad. Inte trött. Kroppen går på högvarv, och jag har jättesvårt att varva ner för att kunna sova.

Har ni några sådana problem?

Ja, nu blir det lite till framför datorn, det blir korta stunder nu för tiden, den där (jä***a ryggen) så jag får ta vara på tiden.

Kram på er och ha en ny fin vecka!!!   

Alltså, jag ska inte göra för mycket i normala fall. Som det är nu borde jag nog inte göra något alls. 

Men ibland bara måste jag! Det är så mycket här hemma som har blivit eftersatt, och resten av familjen har haft fullt upp. Jag känner mej totalt "obehövd", och det gillar inte jag...

Så nu har jag klippt klorna på två av hundarna. De är gudagott snälla att göra det på, som tur är, annars skulle det aldrig gå.. Den tredje klarar jag inte själv,, och hör och häpna, det är den lille jag inte klarar av!  Den som väger tre kilo, knappt.... Han är som en ål och jag kan inte hålla honom, han hatar nämligen att klippa klorna...   Han får vänta till husse kommer hem.   

Sen tog jag en maskin tvätt, nu är det lite vikning kvar. 

Tog lite på golven också. Tackar en högre makt för att jag har städgjejor jag kan använda, trots mina handikapp! Jag dammsuger inte, använder torrmopp. Ergonomiskt som funkar skapligt för mej. Ibland. 

Men det lilla tog musten ur mej! För bara ett halvår sen skulle jag klarat det här utan jätteproblem. Visst fick jag ont, men inte på det här sättet.

Det skrämmer mej hur fort det har gått till att bli så här himla dålig..Hur ska det se ut  om ett halvår? Vintern står och knackar också, en härlig årstid, men attan så jobbigt det bli för kroppen...

Nej, jag måste försöka att inte glömma de små glädjeämnena jag trots allt har varje dag. Livet är gott, trots allt.   Det är det här med att ha ont dygnet runt som gör mej en smula trött. Bara. 

Nu lite soffvila innan jag kör igång igen.

Hoppas ni får en härlig helg! 

Ha ha som vanligt är jag dagvill som få!   Blir lite "skämmigt" emellanåt, för det är oftast ganska bra att veta vilken dag det är.....

Idag har jag iallafall varit på "träning" i varmvattenbassäng. 35 grader varmt, några grader för kallt för min del, men ganska skönt ändå.

Som tur är så kom jag med på en tid där man får göra vad man vill i bassängen. Så jag gjorde, eh, typ inget alls. Jo några övningar, väldigt lätta, rörde mej lite i vattnet. Det räckte för att jag skulle få ont som f*n.... Jag gjorde ju inte någonting ju!!! Jösses...

Men sen följde jag med min älskade vän till en kompis till mej. Umgås över en hund, så att säga.   Ja, alltså, min vän ska få hjälp av min kompis, som är hundinstruktör.  

Jag har ju tre hundar själv, och har det som ett mycket stort intresse. Tyvärr har min sjukdom tagit ifrån mej mycket av det intresset (precis som alla andra av mina intressen), så det är otroligt givande att kunna följa med och hjälpa till med den kunskap jag trots allt har.   Själavård, för min själ alltså. 

Så här ser min ryggortos ut, som jag fick i fredags. Väldigt skön, ger otroligt mycket stöd, och är faktiskt ganska diskret, eftersom jag nästan alltid klär mej i svart.

Ber om ursäkt för fettobilderna, det putar visst överallt ser jag  , men nu får ni se den när den sitter på iallafall. Jag har även en som är lägre, den är också skön, även om den här stöder hela ryggen och bäckenet mera, precis vad jag behöver just nu.

Har lite svårt att sitta vid datorn nu tyvärr, så jag surfar mest på mobilen, och då bloggar jag inte, för det blir för pluttrigt. Ja, det ordet fiinns inte heller i ordlistan, men ni förstår vad jag menar va?  

Nu får ni ha en fin kväll och en god natts sömn.    

Kunde inte låta bli!!! En sådan här härlig höstdag kan man ju inte bara missa... Måste ut till min stubbe!

Felet är att det blev lite FÖR bra, eh, typ.. Det här kommer jag få sota för, länge....

   Min snygga promenadkompis.    Den andra snygga promenadkompisen. Letar rådjur, som vanligt.    Inte så smart att gå här när man ser ut som jag i kroppen, men jag gick sakta och försiktigt. Men det så klart, jag har ju ont ändå, tyvärr.    Lite mumma i korgen.     

Ovanför är en rotvälta underifrån, ganska imponerande. Sen en bild till på mina vänner i skogen, även den där lille gubben. ;)

Hittade en sånt fint ägg nedanför ett träd, funderade på om de har ungar nu, för det så ganska nykläckt ut... Lite sent på året, kan tyckas.

Sen en bild på den härliga vägen hemåt.

Nu har jag faktiskt ont precis överallt, men det är det värt. På något sätt iaf, för samtidigt gör det så ont att jag nästan ångrar det.

Jädra kropp!!!