Tänk vad man lägger ut i det offentliga egentligen? Hi hi. 

Nu fattas väl bara fäg och konstistens. Tihi. 

Jag läser ju alltid igenom mina inlägg, några gånger. Är ju en smula, nej, väldigt mycket, trög när det gäller att ta in text, nu för tiden. 

Så jag läser många gånger. Kronisk smärta tar ut sin rätt. Skallen är inte vad den varit.   

Ja nu är det juldagen och julen är över. Fast det är knappt att det känns som jul, med gröna gräsmattor och 6 plusgrader. 

Vädret är ju något jag sällan gnäller över, det är så onödigt, men det är så trist när det är så här mörkt. Snön lyser ju upp trots allt. 

Julen har varit bra på många sätt. Vi firade själva här hemma, bara familjen, som vi har gjort de senaste åren. 

Andra år har vi farit runt som galningar i landet, för att hinna med alla på så kort tid som möjligt. Till slut orkade jag inte längre, och vi började fira jul hemma. 

Vem som helst får komma hit och fira med oss, men vi åker ingenstans. Skönt.   

Smärtan är värre än den varit än på länge. Magen har ju lagt av totalt, eftersom jag inte kunde låta bli att ta lite, lite julmat. Det räckte. Resten av kroppen har tagit lite stryk de senaste veckorna. Så är det bara. 

Imorgon ska jag sitta på toan hela dagen. Eller iaf ca åtta timmar. Jag ska rensa tarmen inför röntgen på tisdag. Kul.... 

Det kommer göra ont, det har jag förstått, men så skönt när det blivit klart! 

Sen är det dags, igen, för operation, med förhoppning att det blir av den här gången. Jag är först, har de lovat, som sagt, men det tror jag när jag ser det. Onsdag blir det, så nyår blir nog på sjukhuset. 

Nu är jag helt slut. Soffläge....  

Ps. Tappade min nya mobil i svärmors toalett idag.... Som tur var INNAN jag satte mej.... Men, men. Jag hoppas den klarade sej, ska ligga på tork till imorgon tänkte jag. Så nu har jag den gamla mobilen, ingen smart android det inte.... Tänk vad man vänjer sej snabbt. Ds. 

Himla tråkigt inlägg idag. 

Vi kan väl säga att jag förbereder mej inför min bloggpaus i veckan. 

Ha en fin kväll nu alla!   

Ja, det är lite mycket nu faktiskt.

Läkarbesöken radar upp sej i januari. Det är väl bara för att jag är nyopererad och kommer ha svårt att ta mej dit... (Inget negativ då, nääää)

Vissa saker har det börjat röra på sej med, och jag har fått tid till dietist, handkirurg, röntgen, gastro, neurolog. Jag vet inte hur det ska gå till, hur jag ska orka, men det får gå helt enkelt. Det måste det. 

Åkte ju på bihåleinflammation igen och äter PC, igen. Det är inte ens två månader sedan sist. Nog märks det att jag är nedsatt i kroppen. 

Febern har åkt karusell i en och en halv vecka nu, huvudet känns som om det ska sprängas i bitar, det bubblar i bihålorna (=smärta)

Min knöl på bäckenkanten blir bara värre och värre. Den gör ont. På riktigt... Det strålar ner i benen, och vissa ställen känner jag inte alls. 

Vänster höft har nu också börjat göra riktigt ont. 

Min massös påpekade idag när jag kom dit att jag ligger helt snett från midjan och nedåt. Det har jag inte gjort förut. Jag är ju helt sned i bäckenet nu, så det är ju inte så konstigt att jag har ont på så många ställen. Snedbelastning och EDS är ingen bra kombination. 

Magen är illa fortfarande, och nu vaknar jag med ont i magen. Det har jag inte heller gjort förut.

Vart ska detta ta vägen egentligen? 

Knölen som jag tror beror på att bäckenet är snett, hur ska det gå tillbaka? För jag kan ju inte gå runt med det i all evighet...

Känslebortfallet och blåsproblemet, vad ska jag göra åt det? Jag får ju ingen hjälp? Eller, jo, neurologen ska ju göra ett försöka att hjälpa mej i februari. Tänk om det blir oåterkallerligt?

Kan inte låta bli att fundera över vad framtiden bär i ryggan. Var ska det sluta?

Hatar dessa gnällinlägg, men tyvärr så har jag inget roligare att berätta idag.

Nu ser jag fram emot julen, och gläds åt familj och vänner som finns här för mej. Jag får inte glömma det. Att det ALLTID finns något att glädjas åt!!!

Idag fick jag hjälp av min EDS sjuka vän att handla de sista klapparna, hon är guld värd.  

Ha en fin kväll nu, och ta hand om er.     

Ja vilken reaktion på tidningen, härligt!  

Nu hoppas jag att något gott kommer ut detta. Det kändes sisådär att vara på förstasidan så där, men det var det värt.  

Jo, funderade lite.

Detta med varbölder av olika slag. Hur har ni det med det?

Jag har opererat bort några, och självbehandlat några.

Nu sist hände något konstigt. Jag har haft en knöl på halsmuskeln (baksida), som en vindruva ungefär, och den har jag haft i över fyra år. Jag har försökt att massera och greja, i tron att det varit något man kan massera bort. Eller sedan jag fick diagnosen, trodde jag att det var en bindvävsknöl.

Men igår satt jag som vanligt och masserade runt den, eftersom jag har väldigt ont i nacken, och ofta masserar där och smörjer in med heatlotion och annat.

Då spricker den där knölen!!!! Usch och blä!!!! Ut kommer alltså var... Det stinker kan jag meddela. Usch...

Hur i hela friden kan man gå runt med en varböld i öveer fyra år, utan att ha ont av den? Nu har jag kapslat in en massa konstiga saker på olika ställen på kroppen, men det här tar priset.   

Jag tycker jag borde ha haft lite ont av den emellanåt, att den borde varit lite röd och öm ibland. Men nej, jag har aldrig haft ont av den, den har bara funnits där. 

Lite skumt kan jag tycka. Har ni varit med om det? 

Nu byter vi ämne till något trevligare tycker jag.  

Fick ett samtal från han, neurologen som skickade mej på akut MR rygg. Hans kollega ringde förra veckan och sa att mina bilder ser sååååå bra ut så. Hmmm. Hade ju svaret framför mej när han ringde, och var inte riktigt överens om det faktiskt.

Jag är inte läkare, jag vet, men ett röntgensvar kan jag läsa, och jag vet hur ryggen är uppbyggd. Vilken tur jag har ändå, att den här läkaren som ringde idag ändå verkar bry sej om hur jag har det. Han vill träffa mej igen och få någon annan att läsa mina plåtar, eftersom han som skrivit svaret har gjort fatala fel. Illa alltså.

Tänk om det vänder nu?

Min tur alltså?

Men jag vågar inte hoppas för mycket, och jag tar då inget ut i förskott.

Jag tar nu en dag i taget.

Alltså CT buk först, sedan operation dagen efter. Sedan ska jag läka. Sedan tar jag det andra som det kommer.

Orken har tagit slut. Smärtan jag har dygnet runt tar ut sin rätt. 

Efter den här dagen är jag totalt slut faktiskt. Sedan vet jag att det kommer mera. Det är ju inte alla som gillar att jag varit med i tidningen heller, så det ska jag ta när det kommer också.

Det ordnar sej.

Nu ska jag försöka sova gott inatt, i några timmar iaf.

Sedan se fram emot att träffa min älskade vän imorgon. Lite kaffe och snack. Underbart.  

Nu är detta röriga inlägg slut för idag.  

Ha en bra natt nu alla vänner.      

Jag har alltid varit öppen för alternativa saker som behandling. 

Funkar det så blir jag bara glad. 

Jag har provat det mesta. Akupunktur, akupunktur med svag ström i, kinesisk skallakupunktur, akupressur, Qi Gong, healing, ja listan kan göras lång. 

Jag har turen att ha en kär vän som är duktig på flera alternativa metoder.

Idag fick jag magnetbehandlig på hela ryggen. En himla smart sak som hon ställer in beroende på vad problemet är. Hon har även gett mej laserbehandling. Båda fungerar riktigt bra. :)

Homeopati är hon också duktig på, så nu har jag laddat med bra grejor som ska hjälpa mej efter torsdagens operation. 

Ha en fin snöig kväll.   

Idag, (som alla andra dagar i och för sej,) så har jag rejält ont. 

Skallen blir då inte riktigt som den ska vara, minst sagt, och detta blir bara värre och värre för varje vecka.

Men jag måste garva lite ibland också, för emellanåt kan det blir ganska komiskt!  

Bad min dotter att titta till sin lillebror en liten stund, jag skulle bara gå och uträtta några ärenden. Ja, i huset alltså... Jag sa vad jag skulle göra innan jag gick.

När jag kommit ut ur rummet, så stannade jag. Funderade. Funderade lite till.

Sen var det bara att ropa till dottern och fråga vad det var jag skulle göra!!  Jag skulle alltså gå på toaletten och göra mej en proteindrink. (Eftersom jag hade glömt att äta på hela dagen också)   

Vi skrattade gott åt detta, jag och dottern, kan jag tala om!!!     

Imorgon blir det neurologen, och jag SKA ta mej dit, hur dåligt jag än mår, för jag tror det kan hjälpa mej att komma vidare i denna ryggdjungel. Han kommer bara kunna åtgärda nacken i och för sej, som är helt paj igen. Ryggen är ju inte hans gebit. Men ändå, jag kanske kommer vidare till någon som kan hjälpa mej. 

Sen hoppas jag ju att jag kan åtgärda både ock inom snar framtid, eftersom mina neurologiska problem från nacke och rygg bara blir sämre och sämre. 

Men jag har inga jätteförhoppningar, skulle ju inte förvåna mej om jag bollas vidare igen. (Till någon som inget vet)

Ska ta mina medikamenter snart, så jag kan ta mej till duschen. (Det börjar ju också bli småtufft.) För duscha hinner jag inte imorgon. Ibland har jag mina ljusa stunder när det gäller planering. He he.

Adventsfint har det väl blivit här idag också, även om det inte är klart på långa vägar. Första prio var ju att få upp alla ljus i fönstren, det är ju så himla vackert!! Så jag har drillat familjen hårt och med fast hand, och alla ljus är uppe!  

 hoppas vi väl på att få se i veckan, ialla fall lite. 

Ha det!   

Långa inlägg som mitt föregående är svåra att läsa för oss med EDS. Tja, även för gemene man antar jag.  

Men läs och begrunda vad denna underfundiga kvinna har skrivit. Hon beskriver så bra hur iaf jag personligen får tänka idag.

Detta med att spara på sej, att värdera saker på rätt sätt, se till att det man gör är värt något, eftersom man får sota för allt man gör i efterhand. 

Jag orkar inte så mycket längre, det ska erkännas.

Astman fick fnatt igår kväll. Hata...

Rygg och nacke är riktigt illa, jag har svårare att gå nu, än vad jag hade för bara en vecka sen. Smärtan börjar bli så smätt olidlig. Känselbortfallen ökar i storlek, jag får inte i mej mat. Alls. Så nu jädrar har jag gått ner i vikt ska ni veta! Fast på gott och ont. 

Visst behövde jag gå ner i vikt. Visst, jag har att ta av fortfarande. Men nu får det gärna lugna ner sej lite. 

Tänker på vad kroppen tycker om att gå ner 15 kilo på 7 veckor. Det sliter.

Åkte på bihåleinflammation och lunginflammation som jag äter antibiotika för i tio dagar. Vältajmat måste jag säga. Precis vad jag behövde.   

Ikväll har jag fått nya symtom på nya saker, som jag inte ens vill fundera på. Så det gör jag inte. Huga.... Näää då, ingen förnekelse här inte.  

Om ni vill så ska jag försöka orka blogga lite, varje dag. Jag behöver absolut få ur mej lite skit,  men jag bara förvarnar om att det nog blir mycket snack om det som aktuellt just nu. Alltså kroppen som rasar sönder. 

Men ni väljer ju själva om ni vill läsa.  

Kram på er nu, så hörs vi snart igen.    

Usch, jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Det känns så himla tjatigt att skriva om samma saker hela tiden.

När hälsan bara går utför, och det FORT, så är jag sådan att jag hellre är för mej själv. Jag fullständigt hatar att lasta andra med mina problem. 

Jag veeeet, det är fel att känna så, men jag gör det helt enkelt.  

Det ÄR jobbigt nu, det ska jag erkänna. Riktigt jobbigt faktiskt. Det är så konstigt att sjukdomen eskalerar så här. Jag menar, jösses, det måste väl ändå plana ut snart tycker jag? Jag har så ont, så ont...Men det ska väl ändå bli bättre snart...

Annars vet jag inte var det ska sluta. Alls. 

Nä, nu skiter vi i det. 

Jag har tappat rösten också, himla kul. Iallafall för familj och vänner som slipper höra mitt tuggande hela tiden.  

Det känns som om det är något som skulle kunna bli allvarligt faktiskt, med tanke på att jag har haft feber hela dagen, trots full dos Alvedon, och smaken jag hostar upp smakar lunginflammation. Var, alltså. Eller det smakar som var luktar. Äckligt.  

Men jag kan ju missta mej också, det är nog bara en liten virus. Annars kommer jag snart bli jäkligt sjuk, för det blir jag, så enkelt är det. 

Min astma har satt fart också, och det är det värsta jag vet! Min stora skräck är att inte kunna få luft.. Burr.... Inga fler astmaanfall tack. 

Jag har haft otaliga lunginflammationer, bihåleinflammationer, urinvägsinfektioner, njurbäcken inflammationer, halsfluss och öroninflammationer. Måste erkänna att jag inte behöver det just nu.

Men men, det återstår att se, inget att måla fan på väggen för än.  

Igår tränade jag ju hundarna, och det visar sej redan hur bra det är! Det är kul att se när min tioåriga lilla skit gör som man säger. Gulleplutt.  

Nu skickar jag kramar och tankar till er som läser, det behöver ni garanterat. Jag slösar gärna!!!