Ja, det får jag emellanåt. 

Jag kan bli väldigt stressad och ångestfylld när någon jag tycker om mår dåligt för att de har gjort något för mej. För min skull. 

Även om personen ifråga har gjort det frivilligt. Det kvittar. Jag mår skitdåligt...

Jag har inte alltid varit sådan här, men det blir inte bättre med åren. När man är så sjuk själv, och har ont, blir man så skör. Känslig. 

Det är det värsta jag vet när någon "offrar" sej för min skull. Då gör jag hellre saker själv, ensam. 

Asch, vet inte varför jag skriver om det här, men jag sitter ensam hela helgen och har väl för mycket tid att fundera antar jag. Familjen är på olika håll och jag är också ledsen över att jag inte kunde följa med, på grund av min sjukdom. 

Nu ska jag lägga på några fler pinnar på brasan, sen blir det väl tv. 

Ha en fin helg!

Den här ryggen tar död på  mej snart tror jag...

Nervsmärtorna i benen är inte roliga.

Sen tror jag att ett revben har lossnat på andra sidan också, det är ju ett som har lossnat på vänster, nu känns det likadant på höger.

Men jag ska till min kära massös imorgon, det ska bli underbart!!! Även om det gör ett stor hål i min tunna plånbok. Men det är det värt. 

Hon får känna om revbenet sitter där det ska, annars får jag ta upp det med sjukgymnasten nästa vecka tror jag. Tror inte det är så bra att de ligger och nöter mot varann nämligen. 

Gonatt.

Ja, det är jag det.  

Jag söker hela tiden efter alternativa metoder för att lindra min smärta och min trötthet.

Så jag har provat det mesta kan jag tala om.

Det har fungerat, mer eller mindre bra, och ofta faller det på att det är för dyrt helt enkelt. Jag har bara pension, då får jag prioritera.

Nu har jag hittat något spännande!

Energy armour.   (Sidan är översatt till svenska via Google Chrome.)

Ett armband som jobobar med negativa joner. 

Jag fick förslaget av en vän, som ville hjälpa mej med min svåra smärta. Hon har provat detta själv, och fått mycket hjälp, hon är ju inte sjuk, men har blivit piggare och fått bättre balans. 

Jag tog på mej armbandet igår em. Sen glömde min EDS hjärna att jag hade det på mej, så klart.  

Imorse skulle jag köra dottern till friluftsdag. Så det var bara att få Lillen att äta frukost tidigare än han är van vid, och klä på sej och följa med.  

He he, han är snart tre liksom, han bröt ihop när vi åkte iväg i bilen och inte åkte till "dagis".

Sen när vi kom hem bröt han ihop igen, eftersom han fortfarande inte blev körd till "dagis", jag lämnar inte förrän kl tio...

När jag äntligen fått honom att lugna ner sej, så var det ju dags att åka, och då ville han så klart inte åka!!!!   

Hmmm, han kom i vilket fall iväg, och hade sin bästis där, så själva lämningen gick bra till slut...

När jag kom hem så tog jag hundarna på en liten mini kisserunda, som jag brukar. Så där tvåhundra meter i extremt maklig takt.

Igår hade jag rullatorn för att klara av den svängen. Höger ben hänger ju inte med, så jag går som om jag vore full, vansinnigt skämmigt...

Idag insåg jag att jag faktiskt kunde gå relativt rakt. Lika ont, men jag kunde gå skapligt rakt. 

Gick där och funderade över hur denna sjukdom går upp och ner, när jag insåg att jag har det där armbandet på mej. 

Visst, nu har jag en sjukdom som är väldigt upp och ner, och olika varje dag, men nu hör till saken, att jag har varit så här i över en månad snart.

Det kanske beror på det där armbandet, vem vet? Spännande är det i vilket fall.

Allt som jag kan få må bättre av, som inte påverkar kroppen i övrigt, är välkommet. (Jag menar kemiska ämnen då)

Sen är jag i normala fall totalt slut efter en morgon med min älskade Lillen. Han tar musten ur mej, den lille älsklingen. 

Idag hade jag faktiskt lite energi kvar när jag kom hem med hundarna.

Det ska bli spännande att se hur det här armbandet påverkar mej, om det gör det alls.

Jag har en stor tro på kroppens kraft att hjälpa sej själv, om man bara hjälper den att göra det.

Så det här är något för mej.   

Jag är beredd att prova ALLT som kan hjälpa mej till ett bättre liv, så länge det inte gör mej illa i processen.

Fast nu är jag trött och har ont, måste jag erkänna. Har ont i skallen, och har haft det i flera dagar nu, det tar knäcken på mej en smula.

Nacken gör så ont, då spänner jag mej, och får ont i skallen. Enkelt uträknat.  

Nu blir det snart till att stänga datorn.

Tre har haft strömavbrott i flera timmar idag, så mobilerna och bredbanden har inte funkat, jösses vad "naken" man känner sej utan mobil!!! Och utan dator!!!  

Just nu är det mycket som rör sej i huvudet, många tankar som snurrar där inne.

Livet är lite tufft ibland, jag är i den processen att ändra på saker och ting, så att utgången blir den bästa.

Men det är tungt.

Tja, det var väl "allt" för ikväll.

Kram på er!!!    

Nu känner jag att livet är på väg på en annan väg igen.

Det är inte så lätt att omvärdera hela livet, gång på gång, kan jag tala om. 

I påskas vandrade jag på Omberg i flera timmar. Sakta,  men ändå gick jag, länge.

Nu kan jag inte ens gå hundra meter. 

Just promenaderna har varit min enda chans till "träning". Jag har försökt träna på alla sätt som finns, tror jag. Och det slutar alltid med inflammation i lederna och i ledvätskan. (Det heter synovit)

Men promenader har varit min räddning kan man säga. Dessa dagliga promenader med hundarna, som gjort mej så gott, både i kropp och själ.

Det har varit min räddning många gånger, för att få rensa kroppen och själen. 

Jag är av den åsikten att om man gör något som inte fungerar, så måste man ändra på det, tänka om och göra saker på ett annat sätt, för att få det att fungera. 

Men just nu står jag handfallen. Rullatorn gör ju att jag kommer ut ändå, men då får jag välja mellan pest och kolera. Ska jag få ont i ryggen eller händerna? 

Händerna, armbågarna och axlarna tar stryk av rullatorn, det kan jag säga efter bara ett par gånger med den.

Men ryggen och bäckenet blir bra avlastade.

Detta tål att funderas på. Jag brukar finna en lösning, det gör jag till slut, men just nu känns det lite hopplöst.

Sen är jag där igen, det här med bloggen. Nu när jag är i ett skov som bara går utför, där kroppen bara blir sämre och sämre, gör jag verkligen någon nytta med bloggen då? 

Jag vill ju hjälpa folk, inte sänka dom....

Asch, vad det ska vara svårt ibland....

Vet inte vad jag ska skriva där, så det fick bli så där, överskrift, hmpf...

Jag börjar fundera på sängen, men insåg snart att det är kört. Ryggen tog stryk av dagens promenad. Det visste jag ju, men glömde att jag haltar ganska rejält, och då överbelastar ena sidan på ett helt fel sätt.

Tänk att det krävs mer än så för att kroppen ska säga ifrån va?

Höger ben hänger inte med riktigt, och musklerna på utsidan är både bortdomnade och gör ont, hur nu i hela friden det kan vara så? 

Den här sjukdomen upphör aldrig att förvåna mej. 

Samtidigt undrar jag ibland om verkligen precis allt har med EDS att göra. För så fort det är EDS relaterat så rycks det på många läkaraxlar. Inget vet vad som ska göras, om något ska göras överhuvudtaget.

Nu är det en tid av väntan som jag har framför mej.

Operation, klinisk genetik, undersökning av impulserna i nerver och muskler, röntgen av rygg och nacke, utprovning av rullstol och ortpediska inlägg. Jösses, det blir som en heltid nästan.   Ja, det var ett skämt, men ibland skulle man behöva vara frisk, för att orka med att vara sjuk. 

Det är tungt nu, riktigt tungt. För både kropp och själ. Men jag vill inte visa det utåt, och jag är väldigt bra på att hålla det inom mej. Jag har fulländat den egenskapen de senaste 13 åren kan jag tala om!  Det är lugnast så, för alla.

Det är tillräckligt svårt att skriva ner det här, att jag mår dåligt alltså. Samtidigt som det är skönt att få ur sej skiten, det är ju trots allt frivilligt att läsa här.   

Nu hoppas jag att ni alla får en härlig torsdag, själv ska jag göra dagen så bra jag kan.     

Det gör ont överallt. Allt för en promenad till min stubbe i skogen....

Äh, f*n, det var det värt.  

Hittade ju en massa svamp också, som min vän skulle ha  . Hon har ställt upp på mej så mycket nu, och jag ville ge henne något speciellt.  

Så det är värt all extra smärta. Punkt.   

Inte nog med att jag äntligen kom ut till min stubbe i skogen, jag hittade en massa svamp, hundarna fick läsa tidningen och jag fick lite blodcirkulation i kroppen.

Inte illa pinkat av en trähäst.   

Nog märker jag att sjukdomen blivit sämre, när maken ställer upp och masserar mina krampande ben, och de sedan ser ut så här. 

       Ser att bilderna är jättedåliga, men ni ser va? Blåmärken av lite massage... Hmpf....  

Maken känede sej jätte trist, helt ogrundat, eftersom han masserade mej precis som han brukar! 

Han är underbar! Han brukar massera mina ben när de krampar som värst, så blodcirkulationen kommer igång.

Typiskt att jag nu är så dålig att det ska bli blåmärken av det....  

Ber om ursäkt för mina håriga ben också,det här med rakning av håriga partier av kroppen har inte stått på toppen av min lista senaste tiden liksom.   

Ha en fin onsdag nu alla.