Träffade ortopeden idag. En överintelligent, lite torr, kortfattad och lite skrämmande man. Läkare brukar aldrig skrämma mej annars, men den här valde jag att stryka medhårs. Det stör mej lite att jag inte vågade säga ifrån och fråga mer, men han var inte så hmmm, inbjudande, kan man säga.  

Han ville egentligen inte hjälpa mej alls.

Röntgen visade artros i båda knäna, jag är överrörlig, men inte supermycket. Det visste jag faktiskt redan. De är opererade båda två, och då sa den läkaren att jag var väldigt glapp i knäna.  

Jag ville ju ha hjälp med stadiga ortoser, för att försöka göra mitt bästa för att spara mina knän. Jag hade sådana för drygt tio år sedan, men dom är ju utslitna och för små nu. 

Han tyckte jag skulle träna upp mina lårmuskler (som om jag inte har hört det förut), då förklarade jag för honom att min EDS gör att träning är extremt svårt. 

Promenader är det enda jag klarar av i vanliga fall, och nu kan jag knappt göra det längre. 

Jag vågade faktiskt inte fråga om han egentligen vet vad EDS är, för jag fick intrycket av att han inte vet något, men vill inte erkänna det. Som så många andra läkare jag träffat. 

Till slut sa han att han skulle skicka en remiss till ortopedtekniska, för en ortos för höger knä, som är värst. För det är så många som får såna där dyra ortoser och sen inte använder dom, som han sa.....

Jag sa att jag självklart kommer använda den, jag sökte ju hit för att få hjälp. 

Ja ja, i vilket fall så kommer jag väl få en ortos, och sen får jag väl söka igen för att få en till andra knät. För varför ska någonting vara enkelt?

Men sen tänkte jag sluta äta gluten och laktos, för då kan jag visst bli frisk, som en del säger. (Nu skämtar jag. ) 

Jag blir så trött på att hela tiden behöva kämpa för allt inom vården. Ni skulle ha sett hans min när han klickade på sin dator för att få fram gamla journaler!!!  Oj, vad mycket!! Det var det enda han sa. He he. 

Vi får väl se hur det går med de där knäna. Det gör mej så ledsen attt jag inte kan gå ordentligt längre. Jag gillar ju att gå, och när det är det enda man kan göra i motionssyfte, betyder det ju väldigt mycket.  

Jag tycket det är riktigt svårt, det här med att jag har nedärvt min (skit)EDS på min lille son.

Han visar mer och mer tecken på att ev få en uttalad EDS, och få ganska svåra symtom, ganska snart. Tyvärr.

Jag tog kort på hans tummar. Nu håller jag ju i tummen på bilden, men om man ber honom att göra "tummen upp", så ser det ut precis så här. 

     Bilderna är suddiga, jag vet. Jag ska ta bättre bilder sen, men ni kanske kan se hur det ser ut ändå. 

Han får tummen att hoppa ur led hur lätt som helst. Bara genom att hålla upp tummen. 

Igår kände jag på hans bindvävsknutor, och de hade växt. Suck.

Jag mår verkligen skit över att ha nedärvt denna skit till min lille älskling. 

Efter knappa två timmars sömn inatt känner jag mej sliten idag.

Kunde inte sova idag heller, och det är konstigt, för det brukar jag kunna. Jag tror jag är totalt övertrött helt enkelt. Går på "overdrive" på något sätt. 

Natten var riktgit jobbig, värken var på högsta växel.

Lite ytlig sömn bara, isärplockat i knappt två timmar. Inte bra. Inte bra alls. 

Nu har jag dragit i mej så mycket jag kan, med förhoppning att få sova lite mer inatt. Man kan ju hoppas.  

Annars har jag fått lite gjort idag iallafall. Varit ute i trädgården med Lillen och maken. Vädret har ju varit skapligt, även om det inte varit så varmt. Ganska så perfekt för min del. Det ska vara lagom, äkta svenskt lagom.  

På måndag ska jag till ortopeden, kl 14.05 Ja, fem över två. Löjlig tid tycker jag, om de verkligen har skrivit rätt.  

Jag har stora förhoppningar om att få rätt hjälp. Det är en ortoped som potentiellt sett kan engagera sej, om jag har tur. Och det kan jag väl få ha för en gångs skull, eller hur?      

Jag känner mej ganska utsliten just nu. Det har varit en nedåtgående spiral länge nu. Det tar på kroppen känner jag. 

Skulle behöva göra något åt min smärtstillande medicin. Ska ta tag i det. Sen.

Jag ska ta tag i det här med min p-stav också. Jag ska!  

På måndag. Hoppas jag. Om jag kommer ihåg det.    

Oj vad jag har tappat besökare idag. Hoppas jag inte skrivit något opassande bara.  

Tänkte visa några bilder på mina händer igen. Bad min dotter ta kort på dem, och jag blev lite bestört över hur ful min vänsterhand faktiskt är!    

Jag tänker ju inte på det i vardagen, men när man se dom på bild bredvid varann blev det annorlunda. 

   Så här är vänsterhanden alltid. Alltid den här vinkeln. Jag har ju som sagt ingen handled och inga tumleder. När man ser det så här, ser man väldigt väl att tumlederna är borta. Att kärlen är så fyllda beror på att jag har väldigt ont idag. Då svullnar både händer och kärl upp som ballonger. 

   För att kunna vinkla vänster hand så här måste jag vinkla ut armbågen och lyfta armen. Så  nu har det gått över i både armbåge och axel, värken och förslitningarna. Men det så klart, jag har ju inte så ont i handleden längre. Jag hade VAS 10 dygnet runt innan op, så för mej är det faktiskt värt det.

   Den här rörelsen gör jätteont i höger hand. Jag har så grav artros i den och en kant av brosk som måste hoppas över för att komma hit. Aj aj. Vänster är som sagt som den är. Hela tiden. 

   Slänger in en bild på den här rörelsen också. Den gör ju lika ont i högern, för nu ska ju broskkanten hoppas över igen.  

Ja ja, jag vet inte om detta är intressant, men om någon funderar på att göra en sådan här operation så kanske jag kan svara på frågor eller så. Om hur det är och liknande.

Ha en fin helg nu! 

Jo jo, jag tog mej ut på min promenad med hundarna efter att ha grundat med lite smärtstillande.

   Jag fullständigt älskar att gå här, vilket väder eller vilken årstid det än är, men nog är det vackert nu. En lisa för själen.

   Jag vände och skulle gå tillbaka och tog den här bilden bara för att dela med mej till er av mitt vackra. Sekunden efter så öppnade sej himlen!!!!  

Men jag hade tänkt så långt ändå så jag hade regnjackan på mej. Ibland funkar ju nästan hjärnan som den ska ju! 

Nu tar jag paus, min lilla planering håller iaf än så länge.    

Kroppen värker inte så farligt just nu, men med dosen i kroppen vore det ju konstigt om så var fallet.   

Ta en eller två tabletter så jag kan gå.

Ta en promenad med hundarna, och inte reta mej på att det går sakta och att det gör ont.

Stanna ofta och andas.

Sätta mej med en kopp  kaffe när jag kommer tillbaka för att ta igen mej.

Krama dottern när hon kommer hem.

Ta tag i städningen av kök och hall. 

INTE reta mej på att det gör ont och att det går sakta.

Pussa make och liten när de kommer hem.

Ta igen mej en stund igen.

Hjälpa till med maten.

INTE reta mej på att det gör ont och att det går långsamt.

Njuta av maten. Inte reta mej på att mina trasiga tänder gör ont. Inte sitta med fjärilar i magen bara av att tänka på tandläkaren.  

Ta ett glas vin, sitta framför tv:n med min älskling till han somnar i soffan.  

En ganska bra plan, eller?     

Nu ska jag försöka släpa den värkande kroppen till sängen med förhoppning att få lite sömn inatt. 

   Den här sover gott nu kan jag tala om, han snarkar högt och ljudligt. Tur att hundarna är vana vid att jag är uppe på nätterna och ränner. De lyfter knappt på huvudet när jag går och vankar fram och tillbaka och har ont.   Mattes prins.  

Jädrar i havet vad jag har ont idag! 

Som man bäddar får man ligga, sägs det ju, men lite måtta vore skönt ibland. 

Sen har jag PMS som heter duga, så jag är sugen på allt,  men ändå inte. Vet inte hur jag ska förklara, men jag är sugen på "något", men inte hungrig. Varje månad, samma visa. 

Måste verkligen ta tag i det här med hormonerna nu. Orka. Men jag ska. Jag lovar.  

Annars har jag inte mycket att berätta från dagen, jag har mest fått ställa in saker och inte kunnat göra saker. Hatar det. Kroppen känns som om den ramlar sönder. 

Skulle hänga tvätt, och det gjorde jag ju. Men herrejösses vad trött jag blir i musklerna!! Helt otroligt. Jag får mjölksyra av att hänga upp kalsonger på tvättlinan. Ett par kalsonger!! Patetiskt. 

Det tog en stund att hänga hela maskinen, men det är så skönt att få det gjort. Att få göra nytta. Att vara lite behövd. 

För efter tretton år hemma och så sjuk, är det lätt att känna sej värdelös. Och det gör jag varje dag. Även om jag nog är behövd hemma. Svårt det där. 

Imorgon har jag mer förpliktelser. Måste göra både det ena och det andra. Sen glömmer jag väl hälften. Skulle inte förvåna mej.