Insåg just att jag inte har gått en promenad längre än 300 meter på flera månader... Om man nu kan kalla det för just promenad. 

Det gick sakta, stapplande och vingligt, men jag gick ändå. 

Nu när näringsintaget är så dåligt så orkar jag inte ens det. Smärtan är på gränsen till vad jag pallar med..

Sedan i våras har denna härliga sjukdom tagit ifrån mej det sista jag kunnat göra. Nu kan jag inte göra något alls, i stort sett.

Den har tagit ifrån mej alla mina intressen, sakta men säkert. 

Ridning, jag har haft det både som hobby och som livsstil.

Tävling och träning med hundarna.

Jakt och skytte. Var förut på skjutbanan en gång i veckan, superkul!

Fjällvandring, och överhuvudtaget vara ute i naturen. 

Arbete med miljö och liknande, främja miljön genom att sprida rätt budskap. 

Det enda jag hade kvar nu var mina dagliga promenader i skogen med mina hundar. Plocka svamp, titta på fåglar, bara sitta på en stubbe och njuta av tystnaden. 

Nu har jag inte det kvar heller. 

Det är ett sorgearbete som inte verkar ha någon ände. Det är ju inte bara allt som har hänt med kroppen. Det är allt runt om.

Sedan att sjukvården inte fungerar, att man ska behöva kämpa med näbbar och klor för sina rättigheter och sin hälsa, gör det ju inte lättare precis. 

Det här är ju en bra julklapp känner jag. 

Jag brukar ha förmågan att känna glädje varje dag, och det gör jag fortfarande, men det börjar baske mej bli tungt nu....

Sen att politikerna sitter där och säger att vi har bra sjukvård i Sverige, gör mej uppgiven. Visst, den är bra på många sätt, men den kunde vara så mycket bättre. 

Det är väl en sak för mej. Jag är ganska ung och har talets gåva. Jag har stor kunskap och vet oftast vad jag pratar om, och kan ändå försvara mej. 

Men andra, särskilt gamla, som inte kan försvara sej, inte har kunskap och inte orkar. Som inte vet vilka rättigheter de har och vilka skyldigheter sjukvården har. 

Då kan det ju bli så att cancer går "obemärkt" i sex år, och sedan får personen veta att h*n är för gammal för att få behandling... Det är fint... Suck. 

Jag hoppas och önskar att jag orkar kämpa vidare, både för min egen skull och för andras skull. Om jag kan få sjukvården att bli bättre, så är jag nöjd. 

I mitten på oktober vägde jag 85 kilo, jag var alltså lite överviktig. (Är 173 cm lång) 

Då fick jag ont i magen, varje gång jag åt. Och jag menar ont. På riktigt. 

Sökte vård. Blev (som vanligt) inte färdigutredd, och blev sedan släppt. 

Det blev inte bättre, snarare tvärtom, så jag sökte igen, fick remiss till mag /tarm. De ansåg det inte akut, överhuvudtaget, fast jag då hade gått ner 12 kg på fyra veckor. Och hade ont. På riktigt. 

Fick en tid fyra veckor senare. (Förra veckan) 

Då hade jag gått ner 19 kg. Fick ta blodprover, uppsatt på väntelista för gastro och CT buk. Ska få träffa dietist för att få hjälp med näringsdrycker. 

Får tid till dietist i början på januari. Yey!!! 

Vägde igår 63 kg. 

Lite galet.

Livet är en dans på rosor. Typ. 

Tillägg: Jag har gått från ett BMI på 28.4 till ett BMI på 21.....