Ja, man måste glädjas åt det lilla, i allt det stora.  

Jag var på stora sjukhuset idag, US i Linköping, på tre timmar långt möte om nästa veckas operation. Jag ska göra en operation i buken, mer vill jag inte skriva om det just nu.

Men i vilket fall, läkaren var urtrevlig, han visste en smula om EDS, han var fullt medveten om att jag är en högriskpatient, de ska göra sitt bästa för att jag inte ska få ont efter, de tar min sjukdom på allvar, de tar min opiattolerans på allvar och de ska göra sitt bästa. Gott.

Narkosläkaren var ytterst noggrann, han var impad över att jag är opererad 16 gånger, det hade inte varit med om förut... Hmmm.

Men han skrev noga upp att jag ska hanteras varsamt när jag är sövd, vara försiktig med min käke och nacke när de sätter tuben. Sen är jag paniskt rädd för masken, så den tar dom när jag sover. (phu)

Personalen där kändes bra i själen. Vet inte hur jag ska förklara, men vissa avdelningar jag varit på känns kalla. Personalen känns kall. Empatilös.

Här fanns det värme. Empati. De var varsamma när de tog prover och vänliga i sitt sätt. Det kändes bra helt enkelt.

Och det ska jag tala om, det kändes jätteskönt, med tanke på vad jag varit med om på sistone.  

Nu har neurologen avrått mej från denna operation, men det var innan röntgen. Jag orkar inte med ryggen, nacken och alla problem med det just nu. Flyttar det bak i skallen ett tag och tar det här först.

Så på torsdag nästa vecka får ni gärna tänka på mej lite extra, det kan jag behöva.

Kram på er!