Joo då, någon operation blev det alltså inte.

Elva timmars väntan, åtta av dom med dropp, personal som undvek mej, ingen som brydde sej om hur jag mådde.

Sen på kvällen kom överläkaren och talade om att de inte hann med mej. Narkospersonalen hade visst gått hem. 

Så fungerar det alltså idag, i Sverige, i Östergötland. 

Patienter blir inte behandlade som människor längre. 

De kunde åtminstone kommit in med jämna mellanrum och talat om för mej att det var osäkert om det skulle bli av, eller att de inte visste. 

Dessa omvägar runt min säng, vända bort huvudet för att inte ta ögonkontakt, låtsas som om jag inte vore där, det är inte okej. 

Jag är en människa. Som patient är man redan i ett utsatt läge, man är ganska liten. Bara för att jag vågar säga ifrån ska det inte behöva bli så här.

Är det för att jag har EDS som jag blir behandlad som skit?

Eller är det för att jag är väldigt tatuerad?

Jag kanske är en hemsk människa bara, helt enkelt. 

Jag är inte korkad, eller elak heller för den delen. Jag har jobbat inom vården och vet hur det fungerar. Jag kan ta att det kommer in akuta saker som gör att jag får vänta. Inga problem.

Men att inte få veta hur det står till, DET är inte okej!!!!! De måste ha vetat LÅNGT innan kvart i sex på kvällen att det gick åt helvete med tiderna. Kom inte och säg något annat!!!

Att sedan skylla ifrån sej, och säga att det inte är kvinnoklinikens fel, det får står för överläkaren. Att be om ursäkt kändes ganska puttigt i det läget, men visst, tack då.

Att sedan säga att jag inte kan få någon ny tid, visst, okej, fine för fan. Vi säger väl det då. 

Nu är all planering som är gjort kastad åt helvete. Dagistider och arbetstider som är ändrade, hundvakter som är fixade, allt får göras om igen. 

När?

Inte en aning. Jag får väl stå på väntelista igen i tre månader. Antar jag. 

Kommer jag höra något från dom? Skulle inte tro det.

Vad var kvällens samtalsämne i personalrummet? Jo, jag. Hon den där tatuerade patienten med en konstig sjukdom, som var så arg. 

Det bjuder jag på. 

Tänk er nästa gång (om det nu blir det, det vet ju ingen) jösses!!! De kommer se att jag kommer in för operation igen, och kommer prata friskt om mej! Ha ha. Nej! Nu kommer hon den där arga igen, hon med tatueringarna som hade den där ovanliga sjukdomen!!! Shit!! He he he.

Sen kommer dom väl lägga mej sist igen, det skulle inte förvåna mej. De tar in 4 patienter om dagen, och jag var nummer fyra. (Vad jag skulle göra där klockan sju på morgonen är en bra fråga.)

Pricken över i var bokningen av sjukresan hem. De la hemresan via Mjölby med två byten. En omväg på två mil, med taxibilar från hela länet, som skulle få korsa varandras vägar och åka efter varandra. Bra, är det något mer som kan gå fel nu eller???? 

Men som tur är kunde chauffören fixa så han fick köra mej hela vägen hem, så jag slapp byta bilar tre gånger. (Det gör lite ont det sörrni)

Så, nu ska jag fixa tillbaka allt som är fixat. Återgå till det "normala". Ta tillbaka de gamla dagistiderna, boka av hundvakten, maken får ändra tillbaka sina arbetstider (om det går) och sen lugna ner mej lite. För jag är så arg! Och så ledsen!!!

Min energi är som bortblåst. Jag var uppgiven redan innan, men nu är det helt slut. 

Jag behöver göra denna operation, för att höja min livskvalitè som är ganska låg redan. Att behöva vänta i tre månader till, det ger mej 6-7 veckor med blödningar som Niagarfallen. Två veckor av fyra. Niagarafallen. Jag skojar inte. En kropp som min är nu, har svårt att klara detta. Sen kan jag ju inte äta heller och går stadigt ner i vikt. Blödningar på det, jättebra. (Not)

Jag är jag längst ner i botten på gropen sjukvården har grävt åt mej, nu fiinns det bara en väg, och den är upp. 

Men inte just nu. Inte idag. Det orkar jag inte. 

Så, det var det det. 

Tack alla ni som har tänkt på  mej och skickat en massa positiv energi. Alldeles i onödan, men ett stot tack ändå!!!!