Ja nu är det juldagen och julen är över. Fast det är knappt att det känns som jul, med gröna gräsmattor och 6 plusgrader. 

Vädret är ju något jag sällan gnäller över, det är så onödigt, men det är så trist när det är så här mörkt. Snön lyser ju upp trots allt. 

Julen har varit bra på många sätt. Vi firade själva här hemma, bara familjen, som vi har gjort de senaste åren. 

Andra år har vi farit runt som galningar i landet, för att hinna med alla på så kort tid som möjligt. Till slut orkade jag inte längre, och vi började fira jul hemma. 

Vem som helst får komma hit och fira med oss, men vi åker ingenstans. Skönt.   

Smärtan är värre än den varit än på länge. Magen har ju lagt av totalt, eftersom jag inte kunde låta bli att ta lite, lite julmat. Det räckte. Resten av kroppen har tagit lite stryk de senaste veckorna. Så är det bara. 

Imorgon ska jag sitta på toan hela dagen. Eller iaf ca åtta timmar. Jag ska rensa tarmen inför röntgen på tisdag. Kul.... 

Det kommer göra ont, det har jag förstått, men så skönt när det blivit klart! 

Sen är det dags, igen, för operation, med förhoppning att det blir av den här gången. Jag är först, har de lovat, som sagt, men det tror jag när jag ser det. Onsdag blir det, så nyår blir nog på sjukhuset. 

Nu är jag helt slut. Soffläge....  

Ps. Tappade min nya mobil i svärmors toalett idag.... Som tur var INNAN jag satte mej.... Men, men. Jag hoppas den klarade sej, ska ligga på tork till imorgon tänkte jag. Så nu har jag den gamla mobilen, ingen smart android det inte.... Tänk vad man vänjer sej snabbt. Ds. 

Himla tråkigt inlägg idag. 

Vi kan väl säga att jag förbereder mej inför min bloggpaus i veckan. 

Ha en fin kväll nu alla!   

Ja vilken reaktion på tidningen, härligt!  

Nu hoppas jag att något gott kommer ut detta. Det kändes sisådär att vara på förstasidan så där, men det var det värt.  

Jo, funderade lite.

Detta med varbölder av olika slag. Hur har ni det med det?

Jag har opererat bort några, och självbehandlat några.

Nu sist hände något konstigt. Jag har haft en knöl på halsmuskeln (baksida), som en vindruva ungefär, och den har jag haft i över fyra år. Jag har försökt att massera och greja, i tron att det varit något man kan massera bort. Eller sedan jag fick diagnosen, trodde jag att det var en bindvävsknöl.

Men igår satt jag som vanligt och masserade runt den, eftersom jag har väldigt ont i nacken, och ofta masserar där och smörjer in med heatlotion och annat.

Då spricker den där knölen!!!! Usch och blä!!!! Ut kommer alltså var... Det stinker kan jag meddela. Usch...

Hur i hela friden kan man gå runt med en varböld i öveer fyra år, utan att ha ont av den? Nu har jag kapslat in en massa konstiga saker på olika ställen på kroppen, men det här tar priset.   

Jag tycker jag borde ha haft lite ont av den emellanåt, att den borde varit lite röd och öm ibland. Men nej, jag har aldrig haft ont av den, den har bara funnits där. 

Lite skumt kan jag tycka. Har ni varit med om det? 

Nu byter vi ämne till något trevligare tycker jag.  

Fick ett samtal från han, neurologen som skickade mej på akut MR rygg. Hans kollega ringde förra veckan och sa att mina bilder ser sååååå bra ut så. Hmmm. Hade ju svaret framför mej när han ringde, och var inte riktigt överens om det faktiskt.

Jag är inte läkare, jag vet, men ett röntgensvar kan jag läsa, och jag vet hur ryggen är uppbyggd. Vilken tur jag har ändå, att den här läkaren som ringde idag ändå verkar bry sej om hur jag har det. Han vill träffa mej igen och få någon annan att läsa mina plåtar, eftersom han som skrivit svaret har gjort fatala fel. Illa alltså.

Tänk om det vänder nu?

Min tur alltså?

Men jag vågar inte hoppas för mycket, och jag tar då inget ut i förskott.

Jag tar nu en dag i taget.

Alltså CT buk först, sedan operation dagen efter. Sedan ska jag läka. Sedan tar jag det andra som det kommer.

Orken har tagit slut. Smärtan jag har dygnet runt tar ut sin rätt. 

Efter den här dagen är jag totalt slut faktiskt. Sedan vet jag att det kommer mera. Det är ju inte alla som gillar att jag varit med i tidningen heller, så det ska jag ta när det kommer också.

Det ordnar sej.

Nu ska jag försöka sova gott inatt, i några timmar iaf.

Sedan se fram emot att träffa min älskade vän imorgon. Lite kaffe och snack. Underbart.  

Nu är detta röriga inlägg slut för idag.  

Ha en bra natt nu alla vänner.      

Ja, då kommer jag i lokaltidningen. Bild och allt. 

Jag tog upp det på forumet jag är med i och fick så mycket påhejande och pepp, jättekul!!!

Tyvärr orkar jag inte skriva där nu, och intresset har falnat helt där, men det gör väl inget. Jag får skylla mej själv antar jag, när jag inte orkar hålla intresset uppe.

Det viktigaste för mej är att det kanske sätter fart på debatten om sällsynta sjukdomar och regeringsbelslutet om team runt dessa.

Jag skulle så gärna vilja vara ett stöd för andra, som jag ser att en del är på forumena, men jag är inte en sådan som folk står ut med i längden, och det är ett under att jag har fått kontakt med några där inne överhuvudtaget.

Det är så skönt ändå att jag har några som ändå värdesätter mej och min kunskap, det känns så otroligt skönt i själen.    Jag bara hoppas på att de vet hur mycket jag värdesätter dom.   

Jag känner att orken har tagit slut. Både fysiskt och psykiskt. 

Läsarna här är få, och kampen om att få mer förståelse runt EDS får jag i stort sett ta själv. Ingen orkar eller vågar gå ut i media i södra Sverige. I norr är det två stycken som gått ut i media, jättebra!!!!  

Fast här kommer det nu en artikel till om EDS, det är ju bra. Tidningen skrev ju för flera år sedan om detta med att det skulle bildas team omkring oss här i Motala. Motala skulle bli bäst på att hjälpa oss.

Jo jo. Landstinget här har sedan dess stadigt gått emot läkaren som stog i spetsen för detta, och nu har han tröttnat. Och de som får betala priset för det är ju vi. Vi som har sjukdomen och inte får rätt vård, eller ingen vård alls heller för den delen.

Jag tror inte jag orkar så mycket mer efter det här. Jag har några rena fiender som antagligen kommer läsa tidningen och göra livet surt för mej, annars hoppas jag ju på att själva andemeningen i artikeln kommer komma ut, och att folk förstår. 

Jag bryr mej egentligen inte så mycket om vad grannar tror och så, men jag kan inte låta bli att må skit över att de går här och pratar om att jag ena dagen går med hundarna (även om det går sakta) och andra dagen sitter i rullstol. 

Jag är en sådan där tacksam människa som folk gärna snackar skit om. 

Jag håller mej för mej själv, tatuerad, (jo, det finns fortfarande otroligt mycket förutfattade meningar om det) och allvarligt sjuk. Ena dagen har jag gips, andra dagen går jag med käpp, tredje dagen går jag utan något alls, fjärde dagen sitter jag i rullen, femte dagen hämtar färdtjänst, sjätte dagen kör jag själv, sjunde dagen är ambulansen här, åttonde dagen ser dom mej inte alls, nionde dagen sitter jag i rullen igen osv osv...

Och svenskar som vi är, går det ju absolut inte fråga!!!! Nej nej, det är bättre att spekulera och snacka skit. Visst är det så i mångt och mycket.   

Nja, jag är helt enkelt ganska trött på EDS just nu. Stressad över allt som ska hända i mellandagarna. Det är hela måndagen som går åt att fasta på klara drycker och laxera, inför CT buk på tisdag. Annandag jul alltså, ska tillbringas på toan.   

Sen får jag ju "äta" från tolv (ca) på tisdagen, men jag kan ju inte äta, så det blir några proteindrinkar då, fram till midnatt. Sen fastar jag ju igen, inför operation på onsdag. 

De har "lovat" att jag ska få vara först denna gång, men det tror jag på när jag ser det, om jag ska vara ärlig. 

De "glömde" att jag inte har någon spruta med blodförtunnande hemma, som jag ska ta inför operation, så det fick jag ringa om, för att få. Suck. Och det kom jag på när jag stog i duschen och såg det stora blåmärket efter den jag tog inför förra.... Ja ja...

Jag är jättestressad över den där jädra operation nu. Vad det har snackats där sedan jag var där!!! Jag lovar! 

Jag har jobbat som undersköterska på flera olika avdelningar, innan jag blev sjuk, och vet precis hur det går till. Och vem vet hur orginalhistorian har blivit vid det här laget.... Om jag var otrevlig då, så har de fått det till att jag är årets bitch vid det här laget... När det går genom mer än ett öra vet ni...

Jag kan bara hoppas på att de är proffessionella i sitt yrkesutövande och behandlar mej väl, trots det som hänt. 

Jag kan inte låta bli att tänka på att de fick mej att känna det som om det vore mitt fel. Och att jag inte hade någon rätt till att bli arg. (För det var jag, jag lovar och erkänner)

Sen har jag ju varit med  om liknande saker tidigare, och då efteråt inte riktigt fått den vård jag skulle haft. Jag har sagt ifrån, och då har jag fått vänta på smärtstillande extra länge, fått vänta på att få hjälp till toan extra länge, ramlat på toan så blodvite uppstått på grund av att jag då gick själv istället, utan att reda ut det. Lite sådana saker. 

Då blir det att jag blir nervös, att jag inte säger till när jag behöver hjälp, ligger och har ont jättelänge innan jag ber om hjälp och så. 

Nu säger jag inte att det alltid är så här, men jag har varit med om det två gånger, och kan inte låta bli att fundera...

Det är vansinne att sjukvården ska se ut så här. Oftast är det inte personalen som ska lastas, utan systemet som gör att de är så pass stressade att de till slut exploderar. De är ju inte mer än människor de heller. 

Den 8 december gjorde personalen sitt bästa, det är jag övertygad om, och det var bara en som var lite otrevlig, men när stress och tidspress gör att det går ut över patienterna, är det något som är fel. 

Jag bara känner att detta lika gärna kan upprepa sej, och att jag kan bli behandlad annorlunda, på grund av det som hände. 

Det orkar inte jag. Det gör jag verkligen inte. 

Men samtidigt är jag tacksam över att jag fick min diagnos i år. För annars hade jag aldrig träffat min själsfrände, min tvillingsjäl, min bästa vän. Hon utstrålade värme och godhet så det kändes i hela märgen, första gången vi träffades, på ett fik tillsammans med andra med EDS i området. 

Nu känns det som om vi har känt varandra hela livet. Hon stöttar mej och jag henne. I allt. 

Jag har nog inte haft någon sådan vän, även om jag har och har haft vänner i livet. Men en sådan här, som bara lägger sej bekvämt i mitt hjärta och bara finns där. Alltid. En sån ska man ta vara på och vårda. Det hoppas jag att jag gör. ( M )

Tänk att en sådan skit sjukdom ändå kan generera i något så bra!!!!  

Jo, nu när jag läser igenom inlägget så är det lika rörigt som vanligt, he he, men det är så min skalle fungerar för tillfället.  

Nu laddar jag för veckan innan julafton och hoppas jag orkar mej ut något. Lite. Bara. För nu har jag ondare än vanligt, både i ryggen och resten av kroppen. Tror att det tar ut sin rätt, allt det som hänt. Tur att det snart är slut på det nu.

Sen hoppas jag att förkylningen med hosta som smakar var och gör ont i lungorna snart går över, för det kan jag inte ha när jag ska opereras. Och varje gång jag hostar rinner det i bindan, eftersom jag nu har röda veckan också. Finalen liksom. 

Nu blev det visst väldigt personligt märker jag, men asch, det bjuder jag på.   

Ha det gott. 

Idag har det hänt en del. 

Journalisten och en fotograf var här idag och gjorde klart artikeln. Jag tror den kan bli bra. Den får inte med mycket av min olyckssystrars sida av saken, men de nämns. 

Det tas upp både min situation just nu, och kampen jag har/har haft för att få en diagnos och hjälp. Hoppas de lägger ut den i nätupplagan, jag läger ut en länk i så fall, om intresse finns. Jättemysiga var dom, både journalisten och fotografen, även om det var lite synd om honom, han gillade inte alla pussar han fick. (he he, inte från mej då, det var mer såna där doggybreath pussar hi hi)

Sen ringde läkaren (neurolog) som idag fick röntgen svaret av min rygg. 

"Det ser ju bra ut det här". "Det var ju ett positivt besked, vad bra" "Varför du har känselbortfall vet inte jag, kanske en gammal skada, det får du lära dej leva med". "Att du har ont går inte göra något åt, lär dej att leva med det". 

Ungefär så. 

Det positiva beskedet, är nog mest positivt för landstinget, eftersom det tydligen inte går att åtgärda. Det är buktande diskar på fyra nivåer, med diskdegenaration (diskarna kollapsar kan man säga), varav en disk som buktar bakåt. Inga rena diskbråck alltså. Vad bra. (?)

Att jag inte känner mitt underliv syns inte på röntgen, alltså finns det inte. (Man ser inte avslitna/skadade nerver på MR) 

Visst, jag kan väl kanske förstå att det inte går att åtgärda, men HUR ska jag lära mej att leva med ett underliv och ett halvt ben som jag inte känner? 

HUR ska jag göra för att lära mej att leva med en rygg som gör så här ont? 

Och detta uppe på allt annat som är trasigt. 

Jag kan inte låta bli att undra hur jag skulle ha blivit behandlad om jag varit arbetsför och utan EDS diagnos. 

Dessa buktande diskar kan man ju faktiskt få bättre genom träning. Om man för övrigt är frisk. 

Jag som  inte kan träna då? Vad ska hända nu? 

Ska jag fortsätta med alla smärtstillande mediciner jag tar, som jag gradvis får öka dosen på eftersom jag är som jag är, i all evighet?

Eller varför inte, jag kan ju sluta med dom och förgås av smärta istället? 

Jag tror jag gör det, jag måste ju förändra något. Jag måste göra något. Någon hjälp får jag ju inte. Jag har inga pengar att söka mej till alternativa behandlingar för. 

Jag står här helt tom just nu. Vad i hela friden ska jag göra? 

Jag får helt enkelt sluta med tabletterna jag tar och vänta in ett diskbråck. Jag har ju inget val. Jag har redan haft två, i nacken, så det kommer väl. 

Nej, jag vet inte. Gud vad svårt det blev... Jag skiter i den där ryggen nu. Jag behöver ju inte vara särskilt försiktig heller tydligen, så jag kör väl på då. Jag är ganska bra på att bita ihop. Särskilt om läkarna säger att det inte är någon fara. 

Jag fick ett samtal idag. Från KK. Wow, det tog "bara" en vecka att höra något från dom....

Denna sköterska hade inte jobbat den där (förb*&%¤#") dagen, men var ändå förvånadsvärt informerad. (Snacket gick nog ett par dagar efter, skulle jag tro) 

Läkaren som fick nöjet att berätta för mej att det inte blev av, har sagt till personalen att jag var arg. (Det var ju bara förnamnet) men att jag hade rätt till att vara det också. Jo, det var ju trevligt att jag fick vara det.

Jag bad henne om ursäkt för mitt beteende den dagen, riktat till personalen då, eftersom jag ska dit igen och faktiskt inte är en sådan där bitch egentligen. 

Hon hade full förståelse över att jag var arg, visst, och hon bad om ursäkt hon också, men jag tycker inte om att komma i situationer där jag blir så där arg. Vems felet än är. 

Nu ska jag ju dit igen om två veckor, och jag vill inte ha en hel personalgrupp emot mej när jag behöver vård. Så det är bara att stryka medhårs och försöka bita ihop. Krasst sett är det inte personalens fel, utan hela systemet. 

Fast det är inte så svårt att bita ihop egentligen, jag är så totalt utmattad nu, i både kropp och själ, så några fler sådana urladdningar blir det inte. Någonsin, hoppas jag.

Jag har varit sjuk och hemma i tretton år nu, och haft många motgångar på vägen. Men så här illa har det aldrig varit. Jag förstår inte varför man inte har något människovärde i samhällets ögon när man har en multisjukdom. Som ingen förstår sej på. 

Att sedan landstinget gör så här, det fattar inte jag. Människor som har valt att utbilda sej och arbeta med sjuka människor, har (oftast) mycket medmänsklighet och empati, och har detta jobb för att de tycker om människor.

Deras arbetssituation gör att deras empati och förståelse kvävs. De hinner inte att se människan under täcket. De hinner bara se sjukdomen personen har. De har inte tid att lägga en hand på axeln och fråga hur det är. De har inte tid att sätta sej på sängkanten och småprata en stund för att lugna en nervös patient. De har inte tid att berätta hur det går till, fråga om det gör ont, eller överhuvudtaget något alls. 

Detta går ut över både patienter och personal, och skapar en kyla som känns i hela själen. 

Jag skrev att jag kände en värme när jag kom till KK första gången. Så jag vet att den finns där någonstans. Det är så synd att det ska behöva vara så här, bara för att det ska sparas pengar. 

Nu är det ju så att jag går ut i media, både för min egen skull och för alla med EDS. Jag kommer inte få bättre vård bara för det, kanske tvärtom, vem vet? Men kanske får jag upp ögonen på både personal och de som läser tidningen på morgonen, så att man kan få till en förändring. 

Östergötlands landstingspolitiker uttalar sej i artikeln om mej, eftersom jag ifrågasätter detta med att vi inte får några hjälpmedel (knappt) här. Hennes svar var att de väljer att lägga pengarna på något annat. Hon svarade inte på vad, bara något annat. 

Ännu en gång är man som sjuk inte värd något. Det är inte bara vården som jag som multisjuk går miste om, utan även det som skulle ge mej livskvalitet i vardagen. 

Rörigt och långt inlägg, men det är så många tankar som snurrar i skallen nu.

Jag har ju även magen och handleden att tänka på. Jag har nu gått ner 22 kilo sedan oktober, och min handled (den som inte är stelopad) är riktigt illa. 

Mina fötter blir sämre och sämre, och nacken börjar bli illa igen. 

Jag orkar verkligen inte ta tag i allt just nu. Det är övermäktigt just nu. Kanske sen. 

Utan familjen och vänner vet jag inte var jag skulle vara idag. Men jag kan inte lasta över på dom heller. 

Så nu öppnar jag det där hemliga rummet i mitt hjärta, stoppar in allt det här, och stänger och låser. Ett tag. 

Ha en fin kväll. 

Joo då, någon operation blev det alltså inte.

Elva timmars väntan, åtta av dom med dropp, personal som undvek mej, ingen som brydde sej om hur jag mådde.

Sen på kvällen kom överläkaren och talade om att de inte hann med mej. Narkospersonalen hade visst gått hem. 

Så fungerar det alltså idag, i Sverige, i Östergötland. 

Patienter blir inte behandlade som människor längre. 

De kunde åtminstone kommit in med jämna mellanrum och talat om för mej att det var osäkert om det skulle bli av, eller att de inte visste. 

Dessa omvägar runt min säng, vända bort huvudet för att inte ta ögonkontakt, låtsas som om jag inte vore där, det är inte okej. 

Jag är en människa. Som patient är man redan i ett utsatt läge, man är ganska liten. Bara för att jag vågar säga ifrån ska det inte behöva bli så här.

Är det för att jag har EDS som jag blir behandlad som skit?

Eller är det för att jag är väldigt tatuerad?

Jag kanske är en hemsk människa bara, helt enkelt. 

Jag är inte korkad, eller elak heller för den delen. Jag har jobbat inom vården och vet hur det fungerar. Jag kan ta att det kommer in akuta saker som gör att jag får vänta. Inga problem.

Men att inte få veta hur det står till, DET är inte okej!!!!! De måste ha vetat LÅNGT innan kvart i sex på kvällen att det gick åt helvete med tiderna. Kom inte och säg något annat!!!

Att sedan skylla ifrån sej, och säga att det inte är kvinnoklinikens fel, det får står för överläkaren. Att be om ursäkt kändes ganska puttigt i det läget, men visst, tack då.

Att sedan säga att jag inte kan få någon ny tid, visst, okej, fine för fan. Vi säger väl det då. 

Nu är all planering som är gjort kastad åt helvete. Dagistider och arbetstider som är ändrade, hundvakter som är fixade, allt får göras om igen. 

När?

Inte en aning. Jag får väl stå på väntelista igen i tre månader. Antar jag. 

Kommer jag höra något från dom? Skulle inte tro det.

Vad var kvällens samtalsämne i personalrummet? Jo, jag. Hon den där tatuerade patienten med en konstig sjukdom, som var så arg. 

Det bjuder jag på. 

Tänk er nästa gång (om det nu blir det, det vet ju ingen) jösses!!! De kommer se att jag kommer in för operation igen, och kommer prata friskt om mej! Ha ha. Nej! Nu kommer hon den där arga igen, hon med tatueringarna som hade den där ovanliga sjukdomen!!! Shit!! He he he.

Sen kommer dom väl lägga mej sist igen, det skulle inte förvåna mej. De tar in 4 patienter om dagen, och jag var nummer fyra. (Vad jag skulle göra där klockan sju på morgonen är en bra fråga.)

Pricken över i var bokningen av sjukresan hem. De la hemresan via Mjölby med två byten. En omväg på två mil, med taxibilar från hela länet, som skulle få korsa varandras vägar och åka efter varandra. Bra, är det något mer som kan gå fel nu eller???? 

Men som tur är kunde chauffören fixa så han fick köra mej hela vägen hem, så jag slapp byta bilar tre gånger. (Det gör lite ont det sörrni)

Så, nu ska jag fixa tillbaka allt som är fixat. Återgå till det "normala". Ta tillbaka de gamla dagistiderna, boka av hundvakten, maken får ändra tillbaka sina arbetstider (om det går) och sen lugna ner mej lite. För jag är så arg! Och så ledsen!!!

Min energi är som bortblåst. Jag var uppgiven redan innan, men nu är det helt slut. 

Jag behöver göra denna operation, för att höja min livskvalitè som är ganska låg redan. Att behöva vänta i tre månader till, det ger mej 6-7 veckor med blödningar som Niagarfallen. Två veckor av fyra. Niagarafallen. Jag skojar inte. En kropp som min är nu, har svårt att klara detta. Sen kan jag ju inte äta heller och går stadigt ner i vikt. Blödningar på det, jättebra. (Not)

Jag är jag längst ner i botten på gropen sjukvården har grävt åt mej, nu fiinns det bara en väg, och den är upp. 

Men inte just nu. Inte idag. Det orkar jag inte. 

Så, det var det det. 

Tack alla ni som har tänkt på  mej och skickat en massa positiv energi. Alldeles i onödan, men ett stot tack ändå!!!!

Japp, nu blir det bloggpaus några dagar.

Ska läggas in imorgon för operation, och jag brukar inte vara så där himla pigg några dagar efter. 

Sen verkar det som om min uppkoppling funkar mindre bra på sjukhuset. (!!!!) Ja ja, det är som det är, och jag kommer nog inte ha så mycket vettigt att skriva heller.  

Var på mag/tarm idag, och blev väl inte så mycket klokare egentligen, men det ska väl utredas nu. Så jag kanske får reda varför jag inte kan äta. Jag går ju stadigt ner i vikt fortfarande.

Men, som läkaren sa, med det lilla jag får i mej så är det naturligt att gå ner i vikt. Nu får jag ju ofrivillig tarmvila något dygn, så det kanske blir bättre, vem vet?

Så ha nu en fin helg, njut i fulla drag av snön, om ni har någon. Försök att inte ondgöra er för mycket över vädret nu bara, himla onödigt att elda upp sej över saker man inte kan påverka, sen bor vi i Sverige och det är DECEMBER!!!!!!!!!!!!!!

Här snöar det för fullt nu, precis som det ska (i december), så jag hoppas jag har ett fint vitt täcke ute när taxin hämtar mej klockan 06.20 (Okristligt tidigt   )

Ska vara på avdelningen klockan kvart över sju. Sen vet ingen när det bli av, jag brukar alltid ha turen att komma in efter lunch.  

Kram på er nu, ta hand om er.     

Jag har alltid varit öppen för alternativa saker som behandling. 

Funkar det så blir jag bara glad. 

Jag har provat det mesta. Akupunktur, akupunktur med svag ström i, kinesisk skallakupunktur, akupressur, Qi Gong, healing, ja listan kan göras lång. 

Jag har turen att ha en kär vän som är duktig på flera alternativa metoder.

Idag fick jag magnetbehandlig på hela ryggen. En himla smart sak som hon ställer in beroende på vad problemet är. Hon har även gett mej laserbehandling. Båda fungerar riktigt bra. :)

Homeopati är hon också duktig på, så nu har jag laddat med bra grejor som ska hjälpa mej efter torsdagens operation. 

Ha en fin snöig kväll.   

Japp, nu är det fem dagar kvar. 

Allt är ordnat för barn och hundar. Barnet får gå på dagis fulltid, det ordnade jag redan innan. Han har en specialplats eftersom jag är så sjuk, och jag får öka på tiden när det krävs, så maken lämnar och hämtar. Annars har ju jag Lillen hemma en stund på morgonen. Det vill jag inte vara utan, det är den bästa tiden på dagen, de där timmarna på morgonen framför Bollibompa,  bara gosa i soffan. 

Hundarna har jag fixat hundvakt åt, de ska till deras favvohundvakt! Lektanten nummer ett.   De älskar att vara hos henne och hennes familj, barnen älskar dom och de älskar barnen. 

Maken i huset tycker att det är helt ok att G sitter 10 cm från hans stol när han äter och stirrar på honom. "Han kollar bara så att jag äter ordentligt" som han uttryckte det...   Vad skulle man göra utan vänner?   

Fredagen tar min älskade M. Hon ställer upp och åker hit och är en stund och släpper ut dom så de får kissa. Hon är ju också sjuk, men ställer ändå upp och åker hit och gör det. Älskade vän!!!!    

Sedan har jag fixat för hundarna på måndag och tisdag också, lektanten igen.   Hoppas du vet att du är guld värd!!! 

Jag har familj och vänner bakom mej, det kommer man långt med!!!

Denna blogg är min ventil i min sjukdom, väljer man att läsa den och stör sig på att jag skriver om hur jag mår, så kan man hålla sin åsikter för sej själv. Tack.

Kram nu alla vänner.