Musik är som sagt en lisa för själen, särskilt när man inte kan göra annat som är roligt. 

Jag kan verkligen helt gå in i musiken, hämta en massa styrka och rysa av välbehag. Delar med mej av lite till, kan inte låta bli. SRY. 

En till bara. Mums, ryyyyyser. Vackert.

Det här med överskrifter och titlar alltså. Har oftast inte en aning om vad jag egentligen ska skriva om, och då är det svårt att veta vad det ska stå där uppe. 

Just nu lyssnar jag på en av mina nya favoriter. Sång och musik har varit en stor del av mitt liv, och hör och häpna, jag KAN faktiskt sjunga, riktigt bra till och med. Jag har väldigt svårt att säga positiva saker om mej själv, men sjunga, det kan jag faktiskt.  

Min nya favorit är Bruno Mars, grabben kan ju sjunga!!!

  Fast egentligen är det annan musik som är min smak. Fast jag är lite av en allätare. Utom dansband och opera. Blä. 

Nej, här har ni mer min stil.

Ja ja, sånt här sitter jag och sjunger högt till, när jag är ensam. Som tur är har ju inte min EDS påverkat min sångröst ännu.  

Ja ja, det där var ju en parentes, och jag vet att de flesta inte kommer lyssna på låtarna, men det kanske finns någon som uppskattar bra musik, så det bjuder jag på.  

Annars har dagen varit ganska tuff och jobbig på många sätt. Och väldigt givande på andra sätt.

Varje dag är ju unik och jag lär mej alltid något nytt. Faktiskt.

Idag har jag lärt mej att jag klara mer än jag tror. Att jag gör mer än jag ska. Att min familj är världens bästa. Fast det så klart, det visste jag ju redan.  

Imorgon är det redan torsdag, en vecka kvar till sövning. Attan vad fort det går!

Nä bjussar på en till superlåt.  

Ja så brukar jag säga.

Ibland vet jag inte ens vad jag menar med det, men oftast är det att det mesta här i livet är relaterat till hur mycket man klarar av.

Alltså, jag tror faktiskt att man inte får tyngre bördor än man klarar av. För allt är ju relativt. 

Om jag skulle kunna stoppa ner mina smärtor i en ryggsäck och sen hänga på den på någon annan, skulle antagligen denna person bågna och ramla ihop. 

Men nu har ju jag fått mina smärtor gradvis över många år. Så, allting är ju relativt...  

Jag var hemma hos någon häromdagen, där vi började prata om det här med "krämpor"... Det slutade med någon slags tävling om vem som hade ondast. Jag fullständigt HATAR sådant och var inte med i tävlingen. För där återkommer jag igen, till att allting är relativt. Deras smärta är absolut verklig och tuff för dom, självklart. Man kan inte tävla i smärta, även om de försökte. Helt otroligt..... 

Igår öppnade jag inte datorn igen,det är, som jag sagt förut, ovanligt. Men jag är så himla trött. I hela kropp och själ. Ni med EDS vet vad jag pratar om, en trötthet som är förlamande.

Sen är jag där igen, skulle behöva göra både det ena och det andra. Få lite fint hemma och så. Tur att skiten ligger kvar i hörnen till en annan dag, inte sant??? 

Idag blir det nog lugnt, orken finns inte där riktigt.

Men jag håller på att förbereda mej för att sluta röka på måndag. Mentalt alltså. Jag gjorde likadant förra året när jag slutade röka och det gick som smort! Sen att jag var så otroligt korkad och började igen efter 7 månader är ju en annan historia som inte ska upprepas.    

Tja, har inget intressant att berätta idag tyvärr, men kanske ikväll, man vet ju aldrig.  

Ha en fin eh, vad är det nu för dag? Onsdag?

He he, min älskade EDS hjärna går visst på sparlåga, som vanligt.

Känns ändå bäst att bita ihop och skriva något relevant här på bloggen, annars får jag bara ångest över att det inte blev gjort. 

Jag ser ju var folk kommer ifrån, när de hälsar på här. Det är jättehäftigt för mej så är så himla nyfiken av mej.   

Vissa söker ju vissa specifika ämnen, och då tänker jag på att skriva mer i det ämnet, för jag skriver ju inte all skit här för min egen skull bara, utan jag skriver med en förhoppning om att kanske hjälpa någon annan. 

Men men, jag känner att jag verkligen måste tänka på vad jag skriver här, och med tanke på vad jag skrev ki förra inlägget så kanske ni förstår att jag är ganska rakt på sak. Oftast.... 

Asch då! Jag som tänkte skriva om något bra här, nu sa ryggen och nacken ifrån. Suck. 

Tar säkert bort det här inlägget sen, jag är lite petig med vad jag lägger ut, tro det eller ej.   

Det är något jag ständigt blir. Det är verkilgen jättetrist, för ofta blir jag missförstådd i saker jag säger eller skriver. 

Jag är väldigt rak och ärlig, säger jag en sak så menar jag det, utan krusiduller. 

Felet är att jag ofta säger "för mycket". Man behöver ju inte säga en del saker, fastän de är sanna. 

Ännu en sak jag behöver jobba med, om folk ska orka umgås med mej. 

De jag har, vet att jag är som jag är, och är ofta lite sådana själva.  Det är väl tur det, att man har någon menar jag. 

Just nu är det det här med internet och kontakten jag har fått med andra genom cyberspace. Just text, skriven rakt upp och ner, kan väldigt lätt missuppfattas. Därför försöker jag vara noga med att skriva dessa lite larviga smileysar där de hör hemma, för att visa "vad jag menar". Hm, undrar om jag gör mej förstådd på rätt sätt nu?   

Gah! Svårt!!!   

Nä, det här blev ett konstigt inlägg, men jag lägger ut det ändå. Skiter i det. 

Nu klara jag inte av att skriva mer för tillfället. Aj aj ont. Som vanligt. Samma visa jämnt ju.   

Ha en fin tisdag när den gryr! 

Ja jag har så lätt att börja filosofera en smula så här på nattkvisten.  

Smärtan jag har är nästan alltid som värst så här dags, beroende på vad jag har haft för mej på dagen. Då snurrar en massa konstiga saker i min smärtstinna hjärna.   

Funderade just precis nu på det här med självbild. Läste i en väns blogg hur hon ser på sej själv. Inlägget var väldigt öppet. 

Jag vet inte om jag vill dela med mej om hur jag ser på mej själv. (Fast det kommer jag ju göra nu ändå....)

Jag tror de flesta har en ganska skev självbild.

Sedan är det ju ett faktum, att alla ser på andra på olika sätt. 

Iallafall så tycker jag att ens självbild väldigt ofta baseras på vad man TROR att andra ser, när de ser på en. 

Om jag ser på mej själv rent krasst, och rent utseendemässigt så räknas jag till dom fula. Samtidigt som det säkert finns de som tycker jag ser bra ut. 

Men rent krasst, så är det så. Ful alltså. Enligt normerna i samhället alltså. Visst, jag håller med, men det har ju inte med saken att göra egentligen. 

För mej så är det viktigaste just nu att må bra inuti. Hur jag ser ut för andra bryr jag mej inte så mycket om. 

Många kan ju inte gå utanför dörren utan att sminka sej. Sådan var jag i tånåren, men inte längre. 

I stort sett de enda gångerna jag sminkar mej är när jag representerar ett företag, eftersom det verkar vara viktigt för just dom att man ser "bra" ut, för deras skull. Själv kvittar det vilket. Det blir inte längre bättre med smink, så varför bry sej, egentligen? 

Förstå mej rätt nu, jag går inte runt med dåligt självförtroende och tycker jag är ful och mår skit över det. Nej, tvärtom. Jag har konstaterat faktum, det går inte ändra på, det är som det är. Jag är nöjd. 

Vägen hit har varit lång. (Så klart)

Men när man har en kroniskt sjukdom som man inte kan göra något åt, blir man lätt lite cynisk. 

Saker som var viktiga förut, betyder nu inget alls. 

Jag värdesätter andra saker nu. 

Asch, vilket långt och konstigt inlägg det här blev. 

Jag fiskar inte efter kommentarer som "Du är inte alls ful!!" eller så, jag bara konstaterar fakta. 

Varför i hela friden skriver jag om det här då? Inte en aning.   

Jo, min vän inspirerade mej så klart, eftersom hon skrev om ämnet. 

Kontentan är att man ska värdesätta saker som har betydelse för framtiden, för livet, för hälsan, för familjen osv. Dit hör inte utseendet.

Den gamla klyschan stämmer, skönhet kommer inifrån.   

Tycker jag då, personligen.