Nej då, det kommer inget gnällinlägg.  

Det kommer ett sanningsenligt ett.  

Det är lite så nu. Suck. Pust. Stön. Stånk...

Konstaterade förut att jag har ont överallt. Hur i hela friden orkar kroppen med det? Hjärnan säger väl ifrån iofs. För jag gör saker hela tiden som verkligen är konstiga...

Förut skulle jag och maken lägga barnet, så vi pausade filmen vi tittade på, så vi inte skulle missa något.

När vi kom upp satte jag mej ner och stängde av TV:n!!! Maken bara tittade på mej och garvade....  "Fick jag inte se klart filmen eller?" var hans kommentar.  Jag skulle alltså trycka på play, inte stänga av TV:n, det är inte ens samma kontroll.  

Hjärnan spelar mej spratt hela tiden nu för tiden. Inte bara det att jag tappar ord hela tiden, nu är jag så glömsk att det skrämmer mej emellanåt.... Går ner för den jobbiga trappan och har glömt varför, när jag väl kommit ner... Alltså, hallå.  

Jag hoppas ju fortfarande på att detta skov jag befinner mej i ska plana ut någon gång. Hoppas.

Tiden framför datorn som betyder så mycket för mej blir kortare och kortare. Jag klarar inte av det helt enkelt.

Ibland blir jag lite bitter när jag tänker på hur mycket denna sjukdom dikterar mitt liv.

Men. Det är bara att gilla läget, eller försöka iaf.

Som jag sagt så många gånger, göra det bästa av situationen och glädjas åt det lilla, istället för att hela tiden sträva efter att göra saker jag inte klarar av.

Det är så lätt att säga och så svårt att infria. Men jag försöker!   

Imorgon ska jag köra dottern till *vågar knappt säga ordet* tandläkaren. URK. 

Hon har tandställning och måste dit ofta. Men tro inte att jag följer med in!!! Jag sitter i bilen jag. Min tandläkar skräck är jobbig och generande, och ännu värre att ha när man har EDS och dåliga tänder. 

Skulle behöva gå dit var tredje månad. JA TJENA!!!! Jag får vara glad om jag tar mej dit var tionde år.... Inte bra, inte bra alls. 

Ja ja, jag ska väl ta mej dit så småningom. Kanske.  

Sen ska anestesiläkaren ringa, den som ska söva mej den 4 aug. Så allt går rätt till, det är ju en del att tänka på när man ska sövas.

Nu blir det lite mera dator till kroppen skriker ifrån, hoppas ni får sova gott inatt.

Ha det bra nu när en ny vecka är på ingång!

Igår öppnade jag inte ens datorn igen, orkade inte. 

Ja den där p-staven den sitter kvar iallafall. Den ska tas bort, det ska den, men inte förrän 4 augusti.

Jag ska sövas för en skrapning, och då tar han den samtidigt, eftersom jag är så himla svår att bedöva. Skrapningen gör han för att se hur det ser ut med cellförändringar och annat, för att veta hur mycket av livmodern ska tas  bort. Så själva "stora" operation får jag vänta på ett tag till, och jag vill ändå inte göra den under rötmånaden. Faktiskt.   

Annars är det en smula tufft just nu. Det gör helt enkelt ont överallt, även om smärtan är lindad i lite bomull. Men man blir ju trött ändå, liksom.

Sen är det alla måsten som jag tar på mej. Ni vet, "jag skulle behöva göra" ditt och datt, och sen få lite ångest över att jag inte klarar av att utföra något av det. Jo, visst finns det en väldig massa att jobba med när man har en kronisk sjukdom. Hela tiden.

Ha nu en fin fredag, inatt hade vi två åskväder som gick rakt över här samtidigt, jag och dottern stod och tittade på allt det vackra och förundrades över naturens styrka! Det skulle visst bli mer av den varan inatt, så det är bara att njuta för fullt!  

Kram på er!

Ja, tjugo i två på natten alltså. Snart kan jag gå och lägga mej. Klarar ju inte mer än högst fem timmar i sängen utan att ryggen och nacken lägger av, så det får vara så.  

Imorgon får jag ställa klockan så jag kommer upp i tid. Jag ska vara på gyn klockan halv nio och ta ut min p-stav. Jag hoppas verkligen det ska göra nytta på min EDS. Hormonerna är ju inte nyttiga för oss, och hade jag vetat det hade jag aldrig satt in den där. Ont gjorde det också eftersom bedövningen inte tog, och folk inte lyssnar.

Nu ska jag be läkaren om ordentligt med bedövning, och sedan ska diskuteras om när/var/hur resten ska åtgärdas. Hysterektomin alltså. Jag hoppas på att det blir snart, så jag slipper alla problem jag har med allt som har med hormoner att göra.  

Suttit och läst lite bloggar nu, och jag har orkat kommentera på några. Felet är att jag känner att jag måste kommentera när jag hälsar på hos någon, och ibland orkar jag inte...

Att jag känner mej tvungen beror mest på att jag ser hur det är här på min blogg. Ibland kan jag ha 30 besökare och inte en enda kommentar. Inte för att jag vill ha sympati eller så, jag är bara sjukligt nyfiken på vem som är här inne och läser om mej.  

Man lämnar ju ändå ut ganska mycket personligt och jag vet att det finns några läsare som jag egentligen inte vill ska läsa här. Men det kan jag ju inte styra över, den är ju öppen, utom vissa låsta inlägg. 

Ja ja, tänk vad tankarna kan flyga iväg så här på nattkvisten.  

Gonatt nu alla!   

Fick en tid till min vanliga gynläkare den 20 juli, för borttagning av p-stav. Det behövdes en läkare för att ta bort den, eftersom jag behöver så mycket extra lokalbedövning. Annars gör ju barnmorskorna det också. Fast jag kände ju allt när den sattes in, det vill jag inte vara med om en gång till tack.  

Då ska vi ta det här med hysterektomin också. De gör inga sådana operationer över sommaren, och jag vill inte göra den då heller. Rötmånad och skit, neeej tack!!

Då är det bara alla andra samtal  jag ska få tummen ur och göra också då. En annan dag. Nu är jag helt slut, ska nog lägga mej i soffan en stund. (Tänk att man bli helt slut av att sitta vid datorn en halvtimme och ta ett samtal.)

Kram på er!

Jo då, jag fick två veckor utan mens. Efter drygt två veckor med störtblödning så har jag varit blödningsfri i hela två veckor!! 

Sen satte det igång igen, jodå.

Blir precis matt i hela kroppen, och sen blir smärtan i lederna alltid värre när jag har mens.

Men något positivt har ju kommit ur denna veva, jag har äntligen ringt gyn... De ska ringa upp nu vid elva. Då ska jag ta upp det här med min p-stav, så den tas ur. Sedan ta det här med att ta bort livmodern. Det är lika bra, jag orkar verkligen inte mer nu.

Jag har haft det så här sedan jag var elva år. Enda gångerna jag har varit blödningsfri någon längre stund är när jag varit gravid. Men så fort barnet kommit har jag haft en blödning i åtta veckor, sedan fri i två veckor innan mensen kommit tillbaka som "normalt" igen. Jag har helammat mina barn i ett halvår. Inte har det hjälpt inte.  

Men men, nu är första steget taget iallafall. Det känns skönt. Det ska bli kul att höra vad de säger på gyn. De vet säkert inte vad EDS är heller, så jag får förbererda mej på att förklara. 

Så nu, vänta på samtal.