Var på gyn idag för bedömning innan jag ska ta bort livmodern.

Mitt hemsjukhus är ganska litet, och de har omstrukturerat väldigt mycket de senaste åren, och har tagit bort nästan all akutvård, tyvärr.

De gör ju olika operationer där fortfarande, men inte alls i samma utsträckning som förut.

Vart vill jag komma med detta nu då?

Jo, jag blir remitterad vidare till Universitetssjukhuset istället. Jag går som riskpatient, och då vill de ha en åsikt ifrån läkarna på det stora sjukhuset innan de försöker sej på något. 

Det finns ju ingen intensivvårdsavdelning på lilla sjukhuset, och det kanske jag blir i behov av, med tanke på min blödningsbenägenhet och andra risker som finns med bukoperationer. 

Så det blir antagligen operation i "storstan" istället. 

Jag tycker min läkare gjorde väldigt rätt i att göra så här. För min skull är det jättebra!

Inte för att han inte är kompetent, det är han verkligen! Men skulle det hända något efter, så får de köra mej med ambulans till stora sjukhuset i alla fall. 

Sedan hade jag ju en stor cysta på vänster äggstock i juli, som brast i början av augusti när de skrapade mej.

Den har nu säckat ihop helt, som tur är, men nu har fått en lika stor på höger istället!!!! 

Jösses, kan man inte bara få vara en smula normal ibland?  

Men tydligen går det att rensa äggstocken som lämnas kvar, för att försöka undvika framtida cystor. Så det ska nog gå bra. Hoppas jag. För dom gör ont. Hela tiden. Men ja ja, det gör ju ont på fler ställen, så det gör ju inte så mycket.   

Japp, det var dagens bravad det, nu dröjer det någon vecka till nästa läkarbesök. Skönt.     

Dessa blödningar ihop med smärtorna håller på att ta knäcken på mej. Tänk om jag kunde få vila från smärtan, bara en timma? Eller det räcker med en kvart....

Ja ja, det blir kanske bättre, vad vet jag?

Efter telefonsamtal med gyn verkar det som om kön är låååååååång till operation. Varför blir jag inte förvånad?

Har iaf fixat en rullstol på annat håll nu, en vanlig som maken kan köra runt mej i, när det behövs. 

Jag känner att det kommer dra ut på tiden med AT och remisser och skit. Som det är nu kan jag knappt ta mej ut till bilen, som står utanför grinden, sisådär 10-13 meter bort från ytterdörren. Skrämmande. 

Får se hur mycket jag skriver här nu, jag gillat INTE att skriva bara en massa gnäll, det gör jag verkligen inte. Fast sen är det ju så, att när det mest består av en massa tunga saker, det här livet med EDS, så blir det svårt att skriva glada inlägg. 

Nu tog orken slut igen, jag har kommit i en sådan där period med den berömda EDS tröttheten. Kul... 

Var ska det sluta?

Min rygg har kraschat totalt i helgen, och det gör att jag har fått nervsmärtor i benen. Båda!!! Plus att fötterna sover och höger ben inte hänger med när jag går. Jösses, hur ska detta gå?  

Sedan har ju nacken gått samma väg, samtidigt, så nu har jag ont i armarna och så sover händerna, och hela underarmen i vänster arm.

Så nu sitter jag här med vetekuddar, fullproppad med smärtstillande och mår skit, rent ut sagt.

Sen fick jag självklart röda veckan igår också, första sedan jag tog ut staven, så det är Niagarafallen med huvudvärk, magont och illamående. Detta har jag att se fram emot de närmsta veckorna nu då, om det återgår till vad det var när jag var utan hormorner. Blä... 

Orken rinner ut i samma takt som Niagarafallet, känns det som.

Den detta med att inte kunna gå, inte kunna röra sej. Jag är fången i hemmet just nu. Tänk om den där arbetstarapeuten skulle kunna byta kropp med mej just nu, bara ett par timmar. Undrar om jag skulle få en rullstol då?   

Ja, ikväll, eller ja, igårkväll blir det ju nu, så stod jag inte ut längre, utan ringde 1177. 

Hon gav mej en tid till jourläkarcentralen direkt. Skönt, då åker jag dit.

Nä då, sen ringer hon efter sisådär 20 minuter och säger att hon har pratat med jourläkarcentralen, de vill inte ta emot mej. De har inte resurser till mej sa dom. Nähe?   

Då ringde hon gyn på US i Linköping (mina magsmärtor har ju kommit efter en skrapning) för att hon (och jag) tyckte det vore smidigt att få komma direkt dit för en undersökning.

Men neeeeeej då! Varför ska något inom sjukvården vara smidigt? Det vore ju dumt.  

Jag blev hänvisad till akuten..... Akuten! En lördag kväll i semestertider? Åh vad kul det låter då!  

Jag funderade först på att strunta i alltihop, men jag hade ju väldigt ont, och medicinerna jag tagit hemma hade inte hjälpt.

Så jag åkte dit till slut. Var där vid sju.

Där satt jag först i väntrummet, på de hårda stolarna, gick runt, satt en stund, gick runt, stod upp en stund, satt igen. Suck. Ont i ryggen blev det ju, värre än vanligt, inom tio minuter... Suck.

Sen fick jag komma in i själva akuten, och blev visad, gissa vad? En brits! Med en liten ursäkt till kudde..... Jaha, där skulle jag då vänta nu...

Försökte förklara att jag har en sjukdom som gör att jag har svårt att sitta, stå och ligga för länge, och absolut inte ligga på en brits utan kudde.... Men nej, ingen respons där inte....  

Timmarna gick. Smärtan i magen tävlade med smärtan i ryggen och nacken om vilken som var värst....  

Jag glömde ju självklart mina mediciner hemma, och var till slut tvungen att be om lite där. Oj oj oj, ska du ha det när du har fentanylplåster? Står det på din medicinlista? Det vet jag inte om jag kan fixa utan ordination. Det är starka grejor vet du. 

Nä???? Är det???? Det visste jag inte!!!!!   

Till slut fick jag lite av kvällsdosen iallafall, så jag klarade mej en stund. 

Mera väntan. 

Till slut, vid halv ett på natten kom han då till slut, gynläkaren.

Han såg snart vad felet var, eller vad han tror felet är. Han visste vad EDS var och hade stor respekt för vad den kan göra. Imponerande! och så han var noggrann. 

Det är cystan på min ena äggstock som har brustit, och läckt ut blod i bukhålan. Tarmarna reagerar väldigt starkt på det, även på normala människor, och ännu värre för mej som har EDS.

Skönt att veta vad det är, även om det inte finns någon quick fix för problemet. 

Kroppen tar hand om det själv. Man kan ta antiinflammatoriskt för att hjälpa, men eftersom jag får magsår så himla lätt så kan jag ju inte ta det.

Bara att ta min starka värktabletter och låta det värka ut. 

Ja så kan man ju tillbringa en lördagkväll i augusti!  

Men när jag kom hem halv två på natten och stängde av bilen stod jag en stund och bara njöt av den otroligt vackra stjärhimlen. Den är särskillt vacker när man bor på landet, eftersom man inte störs av något ljus. 

En fin avslutning på en skitkväll ändå alltså... 

Nu sitter jag här vid datorn en stund för att varva ner och låta smärtmedicinen göra lite nytta, innan jag ska gå och försöka sova en stund.

Långt inlägg ikväll, pust.

Kram på er!   

Magen vill inte vara sams med mej. Ingen större idè att försöka sova än. 

Vet inte hur mycket värktabletter jag vågar dra i mej. Inte bra att maskera smärtan för mycket heller, känner jag.

Men jag tror och hoppas på att det ska ge med sej. 

Fast jag ska erkänna att jag är lite nervös för vad det kan vara. Och hur mycket mitt fentanylplåster maskerar hur ont jag egentligen har. 

Ja ja, det ordnar sej nog.

Tänkte iaf göra en rabarberpaj imorgon till gästen/gästerna kommer. Det har jag lovat och det ska jag göra, om jag bara kan stå på benen. 

Ett annat projekt som måste göras är att introducera de små piplarssons till de stora kacklande sakerna.  

Ja, alltså flytta över kycklingarna till de stora hönsen och tuppen. Det är alltid lite nervöst att göra det. Man vet aldrig hur de stora ska reagera, de kan nämligen bli skitsura och attackera de där små.

Jag måste fixa så att de små har en liten fålla att vara i en dag eller så. Så de kan vänja sej gradvis.

Eller så kanske jag släpper ut dem bara och hoppas på det bästa.

Jag har gjort detta så många gånger och med så otroligt många kycklingar och har sett det mesta.

Det ska bli kul att få en vettig liten flock igen. Det har varit för lite med tre hönor och en tupp. Som mest hade jag över hundra.  

Det skulle aldrig kroppen klara av nu, men några vill jag ju ha. Jag betalar dottern för att mocka ut och hålla rent, för det klarar jag ju inte längre. Men plocka ägg och ge mat och vatten klarar jag än så länge, som tur är. Det är ju halva nöjet liksom.  

Ja det märks att klockan är mycket igen och att jag är lite såsig i skallen. Nu blev det visst en massa dravel igen.  

Nja, nu ska jag nog försöka få sömnen att komma till ögonen så jag får till ett par timmars sömn inatt iallafall.

Natti. 

Men klockan är ju bara halv ett.... 

Ingen idè att lägga sej för tidigt, för då får jag gå upp jättetidigt ju. 

Lillen brukar ju ändå sova till runt sju, och jag brukar klara fem timmar i sängen ungefär. Så klockan två är lagom att dra sej till sängs. 

Ja, det är ryggen och nacken som säger ifrån alltså, och särskilt nu. Den där britsen jag låg på efter operation var inte skön. Inte skön alls. 

Efter en liten stund sov båda armarna på mej och höger ben gjorde ont. Jäkla rygg....

Nej, nu tänkte jag släppa ut hundarna lite så de får kissa. Annars glömmer jag det också. Det är inte klokt, men jag kan verkligen glömma det mesta mellan himmel och jord.  

Magen mår inte helt okej efter ingreppet, men jag hoppas det är något helt normalt och att det går över.

Såret på armen efter p-staven blöder inte längre, men gör ganska ont. De hade ju satt blodtrycksmanchetten över det såret också.... Det kändes att ta blodtrycket varje halvtimme kan jag tala om....  

Ja ja, nu blev det en massa dravel igen. Det verkar som om det bara sprutar dravel från mej när jag är trött och har skitont.  

He he. Gonatt.    

Tja, vad ska jag säga?

Jo, sövningen gick bra, jag fick inte ryggskott och de var så försiktiga med mej. Britsen jag fick ligga på efteråt var det som tog död på ryggen istället. Hårda britsar är inget för mej. 

De flesta känner mej där uppe nu, dels för att jag har varit där så många gånger och sen jobbar ju mamma där. 

 Det gör det ju lite "känsligt" att fläka upp sej så där, men jag vet ju att de har sett det mesta där och inte bryr sej. Men jag måste erkänna att det är "roligare" att operera en hand eller ett ben när man känner alla i operationssalen.  

Hela grejen gick ju bra, fast de lyckades totalförstöra ett av mina kärl innan nålen satt. Men det är ju inte ovanligt med mej, mina kärl är jättelustiga, de nästan sprängs när de sätter nålen. Aj aj jätte ont gör det och jag lär få ett stort blåmärke där.

Sen blödde det något kopiöst från såret de tog upp för att ta bort p-staven. Det är ju också typiskt EDS.

Och sen blödde jag ner hela sängen, genom binda och allt, inte kul...

Men nu har det nästan slutat, nu har jag bara väldigt ont i magen. Det känns som om en av mina cystor har gått sönder. Det ger ju lite inflammation i buken. Får se hur det känns imorgon. Vill gärna inte äta antibiotika, om jag inte är tvungen.  

Är trött som bara den nu, sen mår jag illa fortfarande. Jag mår alltid illa efter sövning, men jag fick en massa som motverkar det. Som tur är. 

Men nu blir det snart till att stänga av datorn tror jag. Har ont överallt och behöver lägga upp benen lite känner jag. 

Hoppas ni alla haft en bra dag, jag ska hälsa på bloggarna jag följer nu först, sen blir det vila. 

Och fort går det också. 

Imorgon bär det av till sjukhuset. Sövning och skit.

Mina föräldrar kommer innan sju på morgonen för att ta hand om Lillen. Maken måste jobba, så är det bara. Men han kör mej till sjukan iaf. 

Sen får päronen köra Lillen till förskolan till kl tio, och sen klarar sej dottern med hundarna till jag kommer hem.

När nu det blir, det vet jag inte. 

Om allt går bra kan jag vara hemma tidig eftermiddag.

Men man vet ju aldrig. 

Jag som har katastroftänk, tänker nog att jag kanske är hemma imorgon kväll. Då blir jag inte besviken iaf. ;)

Som jag skrev igår, jag är inte nervös över själva grejen med ingreppet. Men jag vill INTE ha ryggskott när jag vaknar. Vill verkligen inte. Jag hoppas, och hoppas. Klart det ska gå bra. Eller hur?