Ja, jag, personligen alltså, gör korkade saker hela tiden tror jag. 

Nu har jag ny medicin som hjälper ganska bra. Det tar inte bort smärtan, långt ifrån, men den lindar liksom in den i bomull, i brist på bättre uttryck.  

Men denna bomull är ganska bedräglig känner jag. För självklart har jag istället gjort för mycket idag. Och nu är jag bara förbannad på mej själv. Varför lär jag mej aldrig? Tssss, herrejösses så korkat.  

Den här veckan kommer bli "körig" som vi säger här. Ganska mycket att göra alltså. Jag ska bara klara av att hushålla med mina krafter, för nu är det nära att allt rasar känner jag.

Hjärtat har visat sej från en av de sämre sidorna idag, och det gillar jag INTE!!! Det slår fort och hoppar över slag om vartannat. Det känns som om det sitter i halsen ungefär. Asch, jag är så himla trött på allt som den här sjukdomen innebär ibland.

En dålig dag idag alltså. Inget mer att orda om. Ganska onödigt att skriva i bloggen egentligen när det bara är skit, men så fick det bli.

Sovandet är det sämre med igen också, av orsaker jag inte kan styra över, som vanligt. Sömn är viktigt, särskilt när man är utan!   

Hoppas på en fin dag imorgon ändå!   

Allt är konstigt nu..

Jag har de där huggen på höger sida igen, utöver den där värken på vänster sida under revbenen.

Plus att jag hade ont i bröstet hela dagen igår, och DET skrämmer mej kan jag tala om!!!

Jag som brukar ha jättesnabb puls i normala fall hade igår så otroligt långsam puls istället. Jättekonstigt. 

Idag har jag inte ont i bröstet och pulsen har återgått till nästan det "normala". Ja, det som är normalt för mej. Alltså en bra bit över hundra.

Skönt att det har gått över, men jag kan inte låta bli att undra väldigt över vad det var, och om det var farligt....

Aja, det ger sej nog en vacker dag, vare sej jag vill eller inte.  

Jag tror att det mest beror på att jag har så otroligt ont överhuvudtaget just nu, och har haft ett bra tag.

Jag ska ändra min smärtlindring, och hoppas på att det kommer hjälpa. För jobbigt är det. Verkligen.  

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Jag väljer att prata genom bilder idag, för jag har för ont för att orka utveckla så mycket idag. Jag har det bra så klart, men kroppen vill inte riktigt samma som jag.  

   Grillad korv, ute i naturen, utanför ett vindskydd i fjällen.... Mmmmmm.

   Det spöregnade nästan hela dagen, ett paradis för ett liten två och ett halvt åring!

   Storasyster är ju himla kul också.  

   Det var uppehåll en stund, då blev vattnet så här vackert. Då är det härligt att meta. 

   Vackert, som sagt. 

   Hela den här kullen ser vit ut, och det är den, av vitmossa!! Det tyder  på en frisk natur har jag hört, när det växer mycket vitmossa, den tar tid på sej att växa. Men se så härligt underbart det är!!  

Jag SKA klara av semestern! Så är det bara...  

Felet är väl att jag nästan har gjort helt slut på mej redan innan.  

Idag har det gått i ett. Hela dagen har varit helt full. Helt otroligt. Gissa om jag har ont?  

Men nu har jag klarat av att packa nästan helt klart i husvagnen, med lite hjälp av maken och dottern så klart.

Hämtat stora sonen två mil härifrån. Handlade där med hjälp av honom. Firade sonen med mina föräldrar och min mormor. Innan de kom hann jag göra tårta och fixa allt innan fikat. 

När de åkt har jag packat det sista, nästan. Silat fem liter flädersaft. Diskat upp det sista. Puh....

Nu är jag helt och totalt slut. Det pulserar av smärta i hela kroppen, även om knäna, fötterna och ryggen är värst. 

Nu är det kväll. Imorgon blir det hektiskt igen. Då ska vi hinna med att åka till läkaren med lilla sonen också. Plus att handla. För "lönen" kommer ju inte förrän imorgon ju, då får man göra allt in i det sista.   

Sen har vi bara sådär 60 mil att köra.  

Men SEN. Sen så. Njuta!!!  

   Brorsorna hade väldigt roligt tillsammans, de träffas alldeles för sällan tyvärr. Men som ni ser skulle den här leken kunnat gå illa.... Typ...  

Vi bor i ett en och en halvplanshus.

Vi har vardagsrummet på övervåningen och toa, sovrum och kök på bottenvåningen.

Alltså måste jag gå upp och nerför trappor ganska många gånger per dag. För tv:n är ju mitt sällskap om dagarna, måste jag erkänna. 

Nu skulle jag gå ner på toan bara. Tror ni inte knät kraschade på vägen ner!!!  

Ja, inte helt och hållet, men jag har lösa broskvitar som flyter omkring i ledvätskan hela tiden, på grund att min artros.

Nu har det antagligen lossnat en stor bit som sitter i själva leden och ploppar omkring när jag går.

Inte bra... Inte bra alls.  

Lagen om alltings jävlighet säger ju att detta hände för att vi ska till fjällen på måndag. Antar jag.

Inte för att vi tänkt att gå så mycket, även om jag vill, för familjen får rätta sej efter mitt handikapp.

Men lite hade jag nog tänkt att gå. Faktiskt.

Och jag har inga bra knäortoser. Och tiden till ortopedtekniska är inte förrän i augusti.

Ja. Varför ska man få vara glad? Det är en lyx få förunnat.

Detta får mej att ännu mer glädjas åt det man har som är bra. Man ska inte gå ner sej i skiten, utan glädjas åt det man faktiskt har, som är bra. Det är jätteviktigt. (Det märks inte att jag försöker övertyga mej själv nu va? )

Asch, det är som det är. Bara att gilla läget och ta det lugnt. För något sjukhus åker jag inte till....

Jag har ju fått en till grej som är ny. En slags knöl i bröstmuskeln, eller om det sitter djupare, jag vet inte. Ont gör det iaf.

Det är ett gammalt problemområde, nästan. Jag avvaktar, som vanligt. Orka.   

Ja nu håller magen på att krascha totalt också... Alltså, jag orkar inte med blödande magsår också, för det har jag haft, och det vill jag då inte vara med om igen!!

Jag försökte ju få prova fentanylplåster ett tag, för att avlasta magen, men eftersom min vanliga läkare är på semester, så fick jag en annan. Eller, sjuksköterskan pratade med han som hade akutfallen. Jo jo. Han vägrade skriva ut något så starkt. Pytt!! Löjligt. Hon ringde idag för att berätta den glada nyheten,  och det var ju snällt, men magen är ju fortfarande aj aj aj. 

Om det blir värre får jag helt enkelt sluta ta mina smärtstillande. Vilken rolig semester det blir då...

Suck. 

Imorgon kommer det blir stressigt. Och roligt. Och jobbigt. Och smärtsamt. Och roligt. Ett gäng med tjejer som bara ska ha kul. Och jag har så otroligt ont att jag mår illa. Skallen snurrar och kroppen är som en fiolsträng. 

Jag kommer väl inte klara av att vara med hela dagen imorgon antar jag. Fast jag ska baske mej försöka!!! Skiten efter får jag ta sen. 

Jag försöker verkligen att se det positivt, men det är så här varje gång jag får smärta på ett nytt ställe. Hjärnan pallar inte. Jag pallar inte. Kroppen pallar inte. Den behöver tid för att vänja sej. 

Hemskt egentligen. Att man kan vänja sej så otroligt mycket vid att ha så otroligt ont. Inte konstigt att det rinner över ibland egentligen.   

Satt och funderade över vad jag har ätit idag... Typ, inget. Typiskt när jag har så här ont. Det verkar som om kroppen glömmer att vara hungrig. Jag säger då det. Kaka på kaka...

Ja, nu är klockan snart två på natten.

Skallen värker och dunkar.

Nacken och axlarna värker.

Höger arm gör ont, för att nacken gör ont.

Ryggen är på gång med ett ryggskott.

Höfterna gör ont, båda två. 

Handlederna, särskilt då höger, känns som om de har gått av.

Vänster hand sover konstant, samtidigt som den gör ont. 

Knäna gör ont hela tiden, och gör tio gånger ondare när jag rör mej.

Fötterna känns som om de brinner.

Sen är jag yr i skallen också. 

Det blir nog bra det här.   

Snart blir det sängen. Måste ju försöka.     

Ja verkligen!

Ringde VC idag för att få en telefontid till min husläkare.

De ringde vid fyra, som utlovat. 

Han har semester till 4 juli, och det tycker jag låter bra, för jag tror han behöver det!! Herregud vad mycket han har att göra jämnt!

Inte nog med att han ska träffa patienter, han ska ju skriva remisser till höger och till vänster, skriva recept, skriva intyg om sjukdomar han aldrig hört talas om, läsa på om sjukdomen han aldrig hört talas om. Sen träffar han sonen till hon med den ovanliga sjukdomen, som antagligen också har sjukdomen.

Skriva fler remisser, åt lilla sonen också. 

Ja, det där var ett stickspår. Sorry.  

Jag fick iallafall en telefontid till honom, när han kommit tillbaka från semestern.

Men nu till problemet då. För det såklart, det måste ju vara ett sådant också.  

Jag vill prova fentanylplåster, eftersom min mage håller på att krascha. Men då måste någon annan läkare skriva ut det receptet. Och jag har sett precis hur allmänläkare regerar på hur mycket man tål!

Det tror att alla blir hjälpta av Panodil och Ibumetin.  

Vi får väl se om jag får något recept, men jag tror nog snarare att jag får ett samtal snart om det där receptet.     

Jag har ju så pass ont nu, att jag behöver en jämn dos över dygnet. Jag har haft blödande magsår flera gånger, och jag vill inte ha det igen. Jag känner att jag är på väg dit nu. Det har varit lite mycket nu ett tag, med FK, läkare och andra som har flåsat en i nacken. Stress är ju inte heller bra för magen.  

Men men, jag har varit med dottern till frisören idag, hon blev så himla fin!!!

Själv klippte jag 1.5 dm av mitt långa hår, men det behövdes! Nu behöver jag inte klippa mej igen förrän om två år eller så.