Tänk vad tiden går fort ibland. 

Den här veckan, och förra, har varit både hemsk och underbar.

Nu har vi, eller nej, inte jag då som vanligt, men de andra har jobbat och slitit med vår parkering för husvagnen och plattor mellan grinden och ytterdörren.

Husvagnen har stått precis vid vägen för länge nu. Inte bra med damm och andra faror för vår ögonsten. Men nu står den där den ska!  

   Så här såg det ut för en vecka sedan framför huset.

     Nu börjar det ta sej. Lite gräsfrö runt plattorna där jorden ligger nu, sen är det i stort sett klart. Det ska bli så skönt när det är helt klart! Det blev väldigt smutsigt här förut, så fort det regnade lite, och det är jättejobbigt för mej med tre hundar och tolv tassar att försöka få rena. 

Ja! Skönt!!

Men givetvis, i min vanliga stil, så har jag inte kunnat sitta still. Jag har verkligen inte gjort mycket, det är löjligt lite jag har kunnat hjälpa till med. 

Fast det lilla, lilla har tagit knäcken på mej totalt. Nu känns kroppen riktigt sliten och jag kan knappt gå. Halta är inte att tänka på, för då blir det bara värre, så det är bara att gå SAKTA. Grrrr vad arg jag blir ibland. 

Nej, nu börjar det blir lite gnälligt igen känner jag, förlåt.

Men jag undrar verkligen hur långt ner jag ska hamna innan det planar ut, eller kanske till och med går lite upp?

Ja. Den som lever får se. 

Jag läser alla bloggar jag följer, alltså länkarna här bredvid, och jag brukar ju slå mej för bröstet och skryta med att jag alltid lämnar avtryck.   Men alltså, jag klarar det inte. Jag får sitta väldigt korta stunder vid datorn nu, och får resa på mej hundra gånger, och sträcka på mej och inget hjälper. Det gör bara ont. Överallt. Orka.

Min högsta önskan är att få vara smärtfri en timme bara. Det skulle vara underbart. Suck. Jag skulle nog till och med nöja mej med att gå ner till hälften av smärtan, i en timme eller två. Gnäll gnäll gnäll....

Jag hoppas i vilket fall att regnet gör gott i naturen, för det behövs ju. Jag gillar inte att gnälla på vädret, det finns så mycket annat man kan gnälla på ju. Som man faktiskt kan påverka.  

Hoppas nu att vi alla får en fin fredag.

Ha det!    

Jo då, dagen flyger fram, alla dagar gör det nu för tiden. Fast ändå inte. Konstigt...

Fast jag har fått lite gjort idag ändå. Maken och svärfar tog med sej barnen till stan och handlade till bygget vi håller på med. (Eller ja, vi, nja, inte jag då, så klart, som vanligt)

Då passade jag på att gå ut i skogen. Till min stubbe. Jag gillar att sitta i skogen på en stubbe och bara vara. 

Jag tog med hundarna och gick iväg. Och kära nån, jag hittade det jag var ute efter!!!  

   Ett halvt kilo, inte illa!!! Det HÄR är en lisa för själen kan jag tala om!!! Helt underbart att gå där och se de där gula skönheterna både här och där!!!  

Fast självklart har ju solen även en molnkant.  

   Jag brukar gå väldigt försiktigt i skogen, eftersom jag vrickar mej väldigt lätt. Och jag var så glad över att jag hade klarat mej den här gången också när jag styrde kosan hemmåt.

Men men, när jag hade två hundra meter kvar hem så trampade jag snett i ett hål så klart. Vrickade både knä och fot. Mys pys....  

Kyl spray, MSM/aloe vera och linda hårt. Högläge och vila, typ. Hoppas det blir bra snart. För det gör ont. Det också.

Ryggen har inte gett med sej och sömnen tar stryk mer än vanligt. Nacken som är opererad och har en whiplash är värre än vanligt. Nu snedbelastar jag ju kroppen också, eftrsom jag behöver avlasta höger ben. Ont ont ont. Men jag har klarat det förut och ska klara det igen. Punkt.  

Bara måste. 

Jag fick höra av min kära vän att jag lägger ut mycket bilder på min älskade Lillen. 

Så jag bjuder på en bild till.  

   Pappa har en ny leksak en vecka. Tror ni Lillen gillar den eller? Näääääääääää.   

Problemet är bara att Lillen blir tokig när han inte får åka med hela tiden, och vad tror ni en treåring gör då?     

Ja, coping, ungefär att klara av på engelska.

Jag bara måste berätta något min 14 åriga dotter sa till mej, när vi stog vid husvagnen och tittade upp mot fjället och såg detta:

   Nu är detta en stillbild, men ni skulle sett! Molnen "rann" i dalen mellan bergen så det såg ut som om det brann. 

Då sa min dotter; Jag tror att jag är den enda i min klass som får se allt det här vackra, mamma!!! 

Älskade unge!!!

Det är så jag klarar av min kroniska smärta. De jag har omkring mej ger mej styrka.   

Ja nu är jag där igen.

Alldeles för ont för att kunna sova ordentligt. Visst sover jag, men denna kropp låter mej inte sova så jag blir utsövd.

EDS är en pina emellanåt måste jag erkänna. 

Jag har hundra kuddar i sängen i husvagnen, så jag ligger skapligt, men inte som hemma i elevationssängen så klart. 

Därför känns det så himla trist att inte få sova sej pigg någon enda gång. Jag är ju helt slut efter en dag på fjället med familjen, även om jag faktiskt nästan inget gör. Jag borde fanken sova som en klubbad säl!!!

Men neeeeeeej då...  

För att ta något annat, eller nästan iallafall, så vill jag bara säga att den här semestern har varit en annorlunda upplevelse.

Jag har ju så klart förstått att jag blivit sämre i min EDS, men att det är så här illa, det hade jag förträngt. 

Det är tur i oturen att hunden skar upp sina tassar så jag slapp ta hela lasset när vi fick lägga vandringsplanerna på hyllan.  

För det är jättejobbigt att säga att jag inte klarar det och det och det. Jag vill så väldigt gärna, men jag kan inte. Jag KAN inte. Helt otroligt....  

Sen blir jag så himla känslig när jag mår så här. Jag kommenterade en blogg igår, och skrev att jag tycker hon gör långa inlägg, och jag menade det verkigen inte i en negativ mening. Men självklart så tog hon det som om jag gnällde.....   Lika bra jag struntar i att läsa och kommentera andras bloggar. Iallafall nu ett tag, för jag gör visst bara fel. Inget blir riktigt bra.  Jag verkligen hatar att säga och göra saker som gör folk ledsna och arga. Jag vill bara göra folk glada.

Jag verkar ha förlorat den förmågan just nu. Eller för alltid, vem vet?

Just nu känns det som om sjukdomen äter upp mej inifrån.

Låg ju hela natten igår med jättevärk i sidan, under revbensbågen på vänster sida. Där sitter ju bara mjälten och lite tarm. Konstigt. Bättre idag, men inte helt okej. Är det inte det ena, så är det det andra..... 

Ja ja, i vilket fall så åker vi hem imorgon, jag klarar inte mer nu. Det är en lång resa hem också, och det är en pina att sitta i bilen för länge. 

Se, där får familjen rätta sej efter min sjukdom igen.....

Blä!!

   Men trots allt så har jag och familjen fått uppleva en otrolig natur och ett härligt djurliv, det är inte alla förunnat.   

Batterierna är laddade ändå, på sätt och vis.  

Ha det fint nu alla!    

Dagens bildkavalkad kommer här.

Det har varit en härlig dag, men jättejobbig. Jag har verkligen ont överallt, och som pricken över i så vaknade jag med en huvudvärk som höll i sej hela dagen också. 

Nacken har lagt av totalt, den har ju inte blivit helt okej efter operationen, och nu är det illa. 

Men här kommer bilderna!  

   De har en helikopterplatta precis vid campingen, ni må tro att Lillen tyckte det var spännande när han åkte fram och tillbaka med gäster upp till fjället. 

   Köpte ny vintermössa som han prompt skulle ha direkt, sen somnade han med den på, gullunge.  

   Här kollar han in vitmossan i närbild, han älskar naturen som tur är. 

   Hundarna kände att det gått älgar där och höll Lillen sällskap i fronten.  

   Vilopaus på en stubbe. Mammas älskling.   

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Jag väljer att prata genom bilder idag, för jag har för ont för att orka utveckla så mycket idag. Jag har det bra så klart, men kroppen vill inte riktigt samma som jag.  

   Grillad korv, ute i naturen, utanför ett vindskydd i fjällen.... Mmmmmm.

   Det spöregnade nästan hela dagen, ett paradis för ett liten två och ett halvt åring!

   Storasyster är ju himla kul också.  

   Det var uppehåll en stund, då blev vattnet så här vackert. Då är det härligt att meta. 

   Vackert, som sagt. 

   Hela den här kullen ser vit ut, och det är den, av vitmossa!! Det tyder  på en frisk natur har jag hört, när det växer mycket vitmossa, den tar tid på sej att växa. Men se så härligt underbart det är!!  

Ja, det är inte utan att jag har väldigt, väldigt ont just nu, och har haft hela dagen. 

Fast just nu är det värt det...  Idag har vi bara fixat det sista med vagnen, gjort så att vi kan bo här i en vecka. Skönt, men oj så ont...

Just precis nu sitter jag ute bland knotten och njuter i fulla drag. Jag har fjällen precis framför mej. Knotten är inte jättejobbiga eftersom det blåser. Fötterna och knäna värker så det pulserar,  nacken är i totalt olag, ryggen känns som om den har gått av ungefär.

Men vad gör det????? Inget just nu!!!!! (Nästan)

   Mitt frukostsällskap, himla trevligt. Den har varit här hela dagen och retat hundarna till vansinne. Den har stått utanför receptionen och glott. Den har stått utanför vår husvagn och glott. Ganska söt faktiskt.  

   Den här bilden på Lillen är ganska bra, för vad gör man är en snart treåring börjar tycka det är tråkigt i bilen? Ge honom en gammal tidning och en kulspetspenna!!!  

Imorgon är det tänkt att vi åker över till Norge och kollar Elgå igen, vi var där 2007, och det är så himla fint!!! Vi är ju precis intill, så det är ju lättåkt kan man säga.  

Jag sitter ute och skriver detta, och precis nu kom alla myggen, för det har slutat blåsa.... 

Dags att gå in till de andra snart. Min kropp känns verkligen inte bra. Det gör ont överallt, mer än vanligt. Fast så klart, jag har ju gjort mer än jag brukar, och det straffar sej ju så klart.

Ha en härlig torsdag nu alla, stor kram!!!!