henny

16 november 2011 07:01

Fantastiskt fint bor ni, älskar landet!!!Fina vovvsingar oxå!
Går du på rulle promenader nu? Kan hundarna tränas till att dra dej fram där det är jämnt...måste bli rätt tungt att rulla fram sej själv eller fick du tag på elrulle?
Hursom härliga bilder och sååå bra att du kommer ut på ett eller annat sätt eftersom det är din guldkant i tillvaron!

Anna

16 november 2011 09:22

Jag har fått tag på en begagnad elrulle. Sliten, men fungerar. Kan ju inte vänta på att få en via landstinget,, då kommer jag ju aldrig ut!
Men skogen tar jag bara när jag kan gå lite, eftersom det sitter en bom ivägen....

Tack vännen!!!

mye.andersson@hotmail.com

18 november 2011 00:02

hej Anna.

jag hittade din blogg av en slump på nätet när jag sökte info om EDS.
En vän till mig lider av det men hon är så inbunden å vill inte prata med mig om det alls.
om ett par veckor ska hon genomgå en ryggOP om hennes syres sättning tillåter (hon är (har varit) en riktig storrökare.
om sanningen ska fram så vet jag inte varför jag skriver till dig. jag vill bara försäkra mig om att fler går igenom det hon går igenom och att man visst kan leva med det även om det är svårt.
jag kan inte missta henne.
har du några bra tips o hur jag ska vara mot henne?
jag känner mig så hjälplös och rädd men får ju ingen respons från henne.
hennes man brukar tala om att det är så bra att jag ringer varje dag för att se hur hon har det å att hon mår bra av det men jag vet inte om jag räcker till?

jag vill ha hjälp att hjälpa...
hur ska jag bära mig åt?
tack för en fin blog (det lilla jag betat av)

Anna

20 november 2011 12:01

Hej!
Vad kul att du hittade min blogg, och tack för komplimangerna! :)

Jag förstår att du är orolig för din vän, och jag förstår också att hon är inbunden om sin sjukdom.
Det är en så otroligt komplex sjukdom, som ger så mycket problem från många områden.

Om jag får ge dej några råd om hur du ska vara mot din vän, så skulle jag råda dej till att bara finnas där för henne.
Ringa och fråga hur hon mår, som du gör, sluta inte med det!
Jag kan nästan lova att hon uppskattar det mycket. Det är bara så svårt att ta till sej när man är riktigt dålig.
Fortsätt som du gör tycker jag, och ge inte upp på henne! Vi förlorar så många vänner på vägen i vår sjukdom, så håll fast vid henne och ge inte upp! Hon behöver dej!
Du får gärna maila om du har fler frågor, och hon får så klart göra det också, om hon vill ha en vän med samma sjukdom. :)

Kram på dej!!!

Malin

18 november 2011 13:30

Det är så vackert hos er! Idylliskt! Förstår att ni trivs=) jag njuter med när jag är hos er. Kramis

Anna

20 november 2011 12:05

Jag njuter ju både av naturen och av dej när du är här.

Hockeysmurf

19 november 2011 22:12

Åh vilka härliga bilder! Och vad avis jag är på hur du bor, jag vill också bo på landet! På riktigt på landet liksom, för då kunde jag ha en liten grisfamilj också haha! En stoooor rosa galt och en so liksom. *drööööömmer*

Anna

20 november 2011 12:05

Tack vännen! :)
Jag älskar mitt boende, jag lovar! :)
Grisar, ja det hade grannen förut, du skulle sett de där små kultingarna när de var alldeles nyfödda, aaawwww.

carro

19 november 2011 23:59

Tack för att du tar oss med ut på turer i skog & mark, jag saknar huset & gården & allt runt omkring, men drömmer mej bort då jag får se det du visar med foton & det känns underbart=)
NI bor helt fantastiskt fint & mysigt & skylten diggare jag STEN HÅRT =)
Men jag hoppas du snart få en el-.rulle som är "anpassad för dej" för det har du banne mej rätt till =)
Men fina vovsarna ,ni har det mysigt =)

Stor kram från Norr

Anna

20 november 2011 12:03

Tack Carro! :)
Det var ju det som var tanken med mina bilder. :) Nu är mina promenader extremt korta och långsamma, men jag har ju så nära till naturen, så jag kan dela med mej av det lilla jag kan.
Nu är reglerna extremt hårda här, så elrulle får jag ingen förrän jag blir helt förlamad. :(
Jag kommer kanske dit en dag, som det ser ut nu...

Tack för att du finns.

carro

20 november 2011 18:53

Tack själv Anna för att du finns =)
Reglerna är dessvärre väldigt hårda här också på El-rulle med joystick tex...Jag fick den ,men av anledningen att dom "hoppades jag skulle slå mej ner" för gått iden.
Jag går ju väldigt minimalt & kan inte gå en meter utan stöd ,vilket jag sörjer som fasiken ,önskar jag kunde gå ialla fall några meter,men ja, antar att det är dags att jag lämnar sörjandet & går vidare med andra saker.
Här ger dom i första hand ut "El-moppe" eller el-scouter som dom kallas.
Men du vet vad jag sagt förr, & krama "han igen " från mej & säg att han är värdefull för det han gör för dej=)
Kram igen

Anna

21 november 2011 17:59

Ja det är en sorg när förmågan att gå försvinner. :( Jag kan ju fortfarande gå en liten bit, och det är både en sorg och en glädje. Jag vill ju gå mer ju! ;(

Jag ska krama honom från dej. Jag lovar.