Ja mitt förra inlägg var visst otroligt rörigt. (Jag tar bort det.)

Undrar varför det blir så? 

Ena stunden säger jag att jag har pluttiga problem jämfört med andra, och andra att jag har ont i ryggen och har blivit mycket sämre senaste tiden.   

Jösses, jag ber om ursäkt.

Jag är helt enkelt lite rörig i skallen just nu. Det är för mycket bara.

Jag vet eller förstår att en del tog illa upp av det, det var inte min mening. 

F*n, nu tar jag paus, sängen nästa tror jag. 

Gonatt. 

Satt och läste lite i bloggen. Insåg att jag har skrivit mycket skit.

Så jag rensade lite. 

Fick skit av min kurator idag. Inte likt henne. Är det något som går?

Jag ska inte fokusera så mycket på min sjukdom säger hon. 

Nähe, då skiter jag i det också då.... Jag är ju ändå inne på den linjen nu...

Jag lade ett skyddat inlägg om gårdagen besök till akuten, det var ett öppet sår när jag kom hem.

Det bemötandet jag var med om har jag inte varit med om förut. och jag har varit med om mycket genom åren i sjukvården. Jag lovar!!!

Men att komma till akuten med en remiss från en privatläkare, för att han inte kunde göra annat, är inget jag rekommenderar. 

Han är ju mitt sista hopp. Jag har till och med tagit kontakt med en läkare som finns på FB,Twitter och andra media, för att få hjälp.

Han har en smärtklinik i Stockholm, och har en väldig massa skinn på näsan.

Men han ville inte hjälpa mej han heller. Han tyckte jag fick tillräckligt med hjälp redan. Kära nån....

Ska man behöva hålla på så här?

Det här med ryggen började för drygt två månader sen.

VC först.

Som skickade mej till akuten, eftersom jag hade neurologiska problem.

Akuten skickade mej till MR ländrygg.

Den visade kotförskjutningar på tre kotor.

Svaret gick till akuten.

Han rådfrågade ryggortoped på US, som inte vill ha mej där, eftersom mina neurologiska problem satt på "fel" sida. (Förskjutningarna är åt vänster, känselbortfallet på höger)

Akutens läkare skickar mej då till en neurolog i Motala.

Som avfärdar mej helt och skickar mej till min gynekolog.

Min gynekolog kollar noga och säger vilka nerver som är påverkade, och konstaterar sedan att han inte är ortoped. (Nä?)

Tilllbaka till VC igen då. Han skickar remisser till både neurolog och ryggortoped på US.

Han får tillbaka båda, ortopeden skyller mina besvär på nacken och neurologen på ryggen.

Nu skickas remiss till den privata neurologen. Jag får en tid tre veckor senare. (????)

Ringer och trycker på, får en återbudstid.

Där var jag i måndags alltså.

Han skickar mej med handskriven remiss till akuten i Motala.

Där sitter jag tre timmar innan jag hotar med att gå hem. Då får jag reda på att de inte ens skickat någon remiss till MR rygg, inte ens ringt jouren.

Bakjouren rings in, ortoped.

Jag mår riktigt dålig, jag kan inte sitta så där så länge, och ber om att få komma in på rummet när läkaren är där, för att slippa sitta på rummet.

Kallas in på rummet. 30 minuter senare sitter jag där än.

Då går jag på toan, ställer mej sedan i dörren och råkar höra vad som sen utspelar sej.

Sköterskan träffar en man i korridoren. Hon säger så här. "Kan du gå in till *mitt namn*  hon är här med ryggsmärta.

Visst, säger mannen och kommer till mej direkt.

Hej, vad gör du här då?

Ska jag berätta historien igen? frågar jag.

Ja, gör det, säger han.

Drar lite kort, och frågar sen om han läst remissen.

Ja då, säger han.

Ja men då vet du ju varför jag är här, säger jag.

Han muttrar lite.

Jo jag var ju alltså hos en privat neurolog idag, säger jag.

Har du VARIT hos en neurolog, säger han.

Ja, idag, säger jag.

IDAG????? säger han då förvånat.

Ja men har du inte läst remissen, den är ju från honom, säger jag.

Jo då, jag har läst, säger han. (Han ljuger mej rätt upp i ansiktet alltså)

Jag har EDS, vet du vad det är, säger jag då.

Jaaa då, svarar han.

Jag kan inte sitta här längre nu, kroppen klarar inte det, säger jag.

Men vänta lite du, så kommer min kollega in och undersöker dej lite så får vi se hur det blir med röntgen, säger han.

Va??? Jag har redan klätt av mej idag och blivit grundligt undersökt, läs remissen!!! Säger jag då. Och börjar stortjuta....

Då blir han generad, och går därifrån.

En minut senare kommer en sköterska in med en bladderscan, som jag gjorde för nio dagar sen. Då bryter jag ihop totalt och går därifrån, helt enkelt. Jag orkade inte mer!!!

När jag kommer hem har en annan läkare ringt, han som skulle komma "om en minut" och undersöka mej. En allmänläkare. Den som var inne hos mej var den inringda bakjouren, specialisten alltså. Som inte läste remissen, som inte läste mina journaler, som inte gjorde något alls.

Den här läkaren hade inte heller läst remissen, utan frågade samma sak som den andra frågat. Han tyckte inte jag hade på akuten att göra, eftersom jag kan bajsa. Jag kan inte kissa och har känselbortfall i underlivet, men jag kan ju bajsa!!! Tjohooo!!!

Men han skulle kriva remissen till akut MR rygg iallafall, baserat på vårt samtal. Men, remissen då? Kan du inte skriva röntgen remissen baserat på den?

Remissen? Jasså den, jo, men jag skriver det baserat på vårt samtal. Gahhhh!!!

Sedan frågade han vem han ska skicka svaret på MR till. Hur i hela friden ska JAG veta det??? Skicka den till den som remitterade mej kanske?

Vill du det, frågar han då? Ja men kära nån, gör som du vill, det är väl inte mitt jobb att veta det eller?????

Sen frågade han flera gånger om jag var arg på honom. Han har aldrig låtit en patient åka hem utan behandling på 20 år, det var så förfärligt detta så.

Men? Jag fick ju ingen hjälp ju! Jag förklarade flera ggr att jag inte kan sitta så där på en pinnstol. Det går inte.

Varför kunde de inte ringt bakjouren direkt? Varför inte se till att remissen skrevs direkt när jag kom? Varför ifrågasattes remissen bara för att den kom från privat läkare? Varför varför???

Jag fick min röntgen till slut, idag. Men vägen dit var så lång, så lång. Hur det går nu, vet jag inte. Om jag får någon hjälp vet jag inte. Orkar inte mer nu.

Samtalen på akuten var ju längre, men jag orkar inte dra hela. Hela historien är helt otrolig...

Men visst, jag får ju all hjälp jag behöver. Vi säger väl det.

Jag väljer att lägga ut detta offentligt, även om jag känner mej lite utsatt, för det är nog bara bra om folk får reda på hur det kan gå till.

Jag mår inte bra, inte bra alls. Jag har ont, dygnet runt, varje sekund. Jag har neurologiska problem som är skrämmande, det enda jag vill är att få hjälp! Att inte försämras mer än nödvändigt.

Är det för mycket begärt?   

Ju sämre jag blir, och ju mer jag skriver om det, desto färre besökare har jag på bloggen.

Ett tecken på att jag bör ta en paus tror jag.  

Jag vet att jag har sagt det förut, jag vet att jag tjatar, jag vet jag vet jag vet.

I vilket fall som helst så blir det antagligen snart ett "naturligt" stopp, eller paus kanske.    

Idag, (som alla andra dagar i och för sej,) så har jag rejält ont. 

Skallen blir då inte riktigt som den ska vara, minst sagt, och detta blir bara värre och värre för varje vecka.

Men jag måste garva lite ibland också, för emellanåt kan det blir ganska komiskt!  

Bad min dotter att titta till sin lillebror en liten stund, jag skulle bara gå och uträtta några ärenden. Ja, i huset alltså... Jag sa vad jag skulle göra innan jag gick.

När jag kommit ut ur rummet, så stannade jag. Funderade. Funderade lite till.

Sen var det bara att ropa till dottern och fråga vad det var jag skulle göra!!  Jag skulle alltså gå på toaletten och göra mej en proteindrink. (Eftersom jag hade glömt att äta på hela dagen också)   

Vi skrattade gott åt detta, jag och dottern, kan jag tala om!!!     

Imorgon blir det neurologen, och jag SKA ta mej dit, hur dåligt jag än mår, för jag tror det kan hjälpa mej att komma vidare i denna ryggdjungel. Han kommer bara kunna åtgärda nacken i och för sej, som är helt paj igen. Ryggen är ju inte hans gebit. Men ändå, jag kanske kommer vidare till någon som kan hjälpa mej. 

Sen hoppas jag ju att jag kan åtgärda både ock inom snar framtid, eftersom mina neurologiska problem från nacke och rygg bara blir sämre och sämre. 

Men jag har inga jätteförhoppningar, skulle ju inte förvåna mej om jag bollas vidare igen. (Till någon som inget vet)

Ska ta mina medikamenter snart, så jag kan ta mej till duschen. (Det börjar ju också bli småtufft.) För duscha hinner jag inte imorgon. Ibland har jag mina ljusa stunder när det gäller planering. He he.

Adventsfint har det väl blivit här idag också, även om det inte är klart på långa vägar. Första prio var ju att få upp alla ljus i fönstren, det är ju så himla vackert!! Så jag har drillat familjen hårt och med fast hand, och alla ljus är uppe!  

 hoppas vi väl på att få se i veckan, ialla fall lite. 

Ha det!   

Ja, det är jag. Totalt yr i bollen.

Nu kan jag nog inte göra mer nytta i livet känns det som. 

Jag gör som björnarna, går i ide. Men det tror jag att jag har sagt här förut. Fast jag minns inte. 

Minnet är inte var det varit. 

Ha en fin adventshelg. Själv ska jag sitta i soffan och titta på när det pyntas, för första gången i mitt liv. Kul.

Nu räcker det. 

Inte säkert att jag orkar blogga så mycket nu, på ett tag iaf.

Rygg, mage och nu någon infektion, blev för mycket. 

Feber och jag är inte kompisar. 

Kram på er vänner, jag hoppas verkligen ni får en fin dag imorgon.   

Åh vad jag hatar mej själv ibland. 

Jag blir så förbannad. På mej själv alltså.

Jag verkar ha svårt att uttrycka mej, i både tal och skrift.

Jösses, om så är fallet så ska jag nog sluta blogga... *funderar*

Om jag inte kan uttrycka mej på ett klart sätt i skrift så bör jag inte blogga, eller hur?

Om det jag skriver bäddar för missförstånd, så borde jag sluta, inte sant?

Tänk att dessa tankar alltid ska komma upp så fort jag vet att jag inte uttryckt mej tillräkligt klart....

Det är lite av ett lotteri det här med blogg. Förstår folk vad man vill säga, eller inte? Detta gäller ju livet också för den delen. 

Ibland verkar jag tala för döva öron. Är det någon ide då? 

Tål att funderas på...

Nu fiskar jag inte kommentarer där alla ska säga hur bra jag bloggar, som jag fått indikationer på emellanåt. (Finns en anledning till att bloggen är modererad)

Nej, det här är bara tankar som far runt i skallen, när jag vet att saker jag försökt få folk att förstå, inte har nått fram...

Petitesser. Lätt att hänga upp sej på när man inte mår helt okej.