Inga problem än, utom det här faktumet att jag har lite kryp i kroppen. Det går ju över om ett par dagar, det vet jag, men oj vad ont jag kommer få innan dessa dagar är över....  

Det skrämmer mej en smula att min nacke är så illa att det sticker konstant i fingrarna i vänster hand. Höger hand gör bara ont. 

Men den där nacken alltså.... Vill verkligen inte ha mer problem med den!!!

Min rygg sen då, svanken och ner till skinkorna. Aj aj, och jag är sämre än någonsin nu, inte bra. 

Jag tänker på sövningen på torsdag. Hoppas verkligen att de handskas varsamt med mej och gör som jag ber dem, annars kan det sluta med ryggskott, eller värre. 

Sen alla andra smärtor... Fötter, knän, höften,  axlarna, armbågarna, handlederna, fingrarna, magen, hjärtat, revbenen. 

Fy vad hemskt det är när man räknar upp det så där.... Det brukar jag inte göra, jag blir bara deppig... Och det där är inte ens hela listan..... Suck.

Ja ja, inte måla f*n på väggen nu, även om det är lätt gjort. 

Var ute och gick i sakta mak förut med maken och hundarna. Solen hade gått ner och det började bli mörkt.

Helt vindstilla, vi hörde en räv skrika, syrsor i mängder och hästar och får prata med varann. 

Vi bor bara så himla bra!!!  

Ja så brukar jag säga.

Ibland vet jag inte ens vad jag menar med det, men oftast är det att det mesta här i livet är relaterat till hur mycket man klarar av.

Alltså, jag tror faktiskt att man inte får tyngre bördor än man klarar av. För allt är ju relativt. 

Om jag skulle kunna stoppa ner mina smärtor i en ryggsäck och sen hänga på den på någon annan, skulle antagligen denna person bågna och ramla ihop. 

Men nu har ju jag fått mina smärtor gradvis över många år. Så, allting är ju relativt...  

Jag var hemma hos någon häromdagen, där vi började prata om det här med "krämpor"... Det slutade med någon slags tävling om vem som hade ondast. Jag fullständigt HATAR sådant och var inte med i tävlingen. För där återkommer jag igen, till att allting är relativt. Deras smärta är absolut verklig och tuff för dom, självklart. Man kan inte tävla i smärta, även om de försökte. Helt otroligt..... 

Igår öppnade jag inte datorn igen,det är, som jag sagt förut, ovanligt. Men jag är så himla trött. I hela kropp och själ. Ni med EDS vet vad jag pratar om, en trötthet som är förlamande.

Sen är jag där igen, skulle behöva göra både det ena och det andra. Få lite fint hemma och så. Tur att skiten ligger kvar i hörnen till en annan dag, inte sant??? 

Idag blir det nog lugnt, orken finns inte där riktigt.

Men jag håller på att förbereda mej för att sluta röka på måndag. Mentalt alltså. Jag gjorde likadant förra året när jag slutade röka och det gick som smort! Sen att jag var så otroligt korkad och började igen efter 7 månader är ju en annan historia som inte ska upprepas.    

Tja, har inget intressant att berätta idag tyvärr, men kanske ikväll, man vet ju aldrig.  

Ha en fin eh, vad är det nu för dag? Onsdag?

He he, min älskade EDS hjärna går visst på sparlåga, som vanligt.

Nej då, det kommer inget gnällinlägg.  

Det kommer ett sanningsenligt ett.  

Det är lite så nu. Suck. Pust. Stön. Stånk...

Konstaterade förut att jag har ont överallt. Hur i hela friden orkar kroppen med det? Hjärnan säger väl ifrån iofs. För jag gör saker hela tiden som verkligen är konstiga...

Förut skulle jag och maken lägga barnet, så vi pausade filmen vi tittade på, så vi inte skulle missa något.

När vi kom upp satte jag mej ner och stängde av TV:n!!! Maken bara tittade på mej och garvade....  "Fick jag inte se klart filmen eller?" var hans kommentar.  Jag skulle alltså trycka på play, inte stänga av TV:n, det är inte ens samma kontroll.  

Hjärnan spelar mej spratt hela tiden nu för tiden. Inte bara det att jag tappar ord hela tiden, nu är jag så glömsk att det skrämmer mej emellanåt.... Går ner för den jobbiga trappan och har glömt varför, när jag väl kommit ner... Alltså, hallå.  

Jag hoppas ju fortfarande på att detta skov jag befinner mej i ska plana ut någon gång. Hoppas.

Tiden framför datorn som betyder så mycket för mej blir kortare och kortare. Jag klarar inte av det helt enkelt.

Ibland blir jag lite bitter när jag tänker på hur mycket denna sjukdom dikterar mitt liv.

Men. Det är bara att gilla läget, eller försöka iaf.

Som jag sagt så många gånger, göra det bästa av situationen och glädjas åt det lilla, istället för att hela tiden sträva efter att göra saker jag inte klarar av.

Det är så lätt att säga och så svårt att infria. Men jag försöker!   

Imorgon ska jag köra dottern till *vågar knappt säga ordet* tandläkaren. URK. 

Hon har tandställning och måste dit ofta. Men tro inte att jag följer med in!!! Jag sitter i bilen jag. Min tandläkar skräck är jobbig och generande, och ännu värre att ha när man har EDS och dåliga tänder. 

Skulle behöva gå dit var tredje månad. JA TJENA!!!! Jag får vara glad om jag tar mej dit var tionde år.... Inte bra, inte bra alls. 

Ja ja, jag ska väl ta mej dit så småningom. Kanske.  

Sen ska anestesiläkaren ringa, den som ska söva mej den 4 aug. Så allt går rätt till, det är ju en del att tänka på när man ska sövas.

Nu blir det lite mera dator till kroppen skriker ifrån, hoppas ni får sova gott inatt.

Ha det bra nu när en ny vecka är på ingång!

Ja, för första gången har jag kräkts av smärta. Kära nån. 

Jag har så pass ont nu, och då blir jag ibland lite...ja vad ska jag säga....korkad? 

Jag gör ofta lite för mycket när jag är inne i ett smärtskov, för det är ju kört ändå liksom. Otroligt korkat, som vanligt.

På förmiddagen gjorde jag en massa som jag inte bör, men som måste göras. (Så klart)

Sedan gick jag ut i skogen med två av hundarna. Mest för att hämta lite energi, på en av mina stubbar.  

Men eftersom det är juli trots allt så åkte svampkorgen med. Och jag hittade svamp, kantareller! Underbart, jag älskar att gå där i sakta mak och titta efter skogens guld, det ger mej en massa energi. 

Men. Givetvis ett men, och lite gnäll igen..

Efter ett par knäböjningar så gav kroppen upp. Varje gång jag reste mej så snurrade hela världen.

Till slut sa nog kroppen ifrån, för till slut så var jag tvungen att kräkas.  

Jag har ganska ofta ont så jag mår illa, men så här illa har det aldrig varit. 

Slutsats?

Nu har jag pressat mej för hårt, igen. 

Otroligt dumt att göra så här, men jag har ju gjort saker som jag tycker om att göra, nu när jag ändå har ont. 

Pysslat med hunden, gjort saft, lagt in gurka, plockat klarbär, gjort sylt, plockat svamp. 

Många förstår nog inte mitt tankesätt här, och det kan jag förstå. Men jag kommer till en viss gräns, sen lägger jag av. 

Gränsen är nog nådd. 

Nu får jag ta trappan ett steg i taget, jag kan knappt gå alls, och absolut inte fort. Jag sover sämre än på länge. Det gör verkligen ont, överallt. Hur i hela friden det nu gick till?

Ja ja, nu får jag skärpa mej. 

För nu står vi inte ut med fler gnälliga inlägg va?  

Igår öppnade jag inte ens datorn igen, orkade inte. 

Ja den där p-staven den sitter kvar iallafall. Den ska tas bort, det ska den, men inte förrän 4 augusti.

Jag ska sövas för en skrapning, och då tar han den samtidigt, eftersom jag är så himla svår att bedöva. Skrapningen gör han för att se hur det ser ut med cellförändringar och annat, för att veta hur mycket av livmodern ska tas  bort. Så själva "stora" operation får jag vänta på ett tag till, och jag vill ändå inte göra den under rötmånaden. Faktiskt.   

Annars är det en smula tufft just nu. Det gör helt enkelt ont överallt, även om smärtan är lindad i lite bomull. Men man blir ju trött ändå, liksom.

Sen är det alla måsten som jag tar på mej. Ni vet, "jag skulle behöva göra" ditt och datt, och sen få lite ångest över att jag inte klarar av att utföra något av det. Jo, visst finns det en väldig massa att jobba med när man har en kronisk sjukdom. Hela tiden.

Ha nu en fin fredag, inatt hade vi två åskväder som gick rakt över här samtidigt, jag och dottern stod och tittade på allt det vackra och förundrades över naturens styrka! Det skulle visst bli mer av den varan inatt, så det är bara att njuta för fullt!  

Kram på er!

Ja, som vanligt fick jag börja med att kolla vad jag skrev igår.  

Helt otroligt vilket kort minne man har! 

Idag har det gått i ett. Alldeles för mycket och det känns lite som en följetong. Särskilt när jag måste göra saker som jag, tja, måste göra... Sådana där saker som man gör för att man måste, men inte är särskilt roliga. Ni förstår säkert vad jag menar.

Smärtan är på gränsen till outhärdlig. På gränsen.... 

Det har bara blivit för mycket av den varan nu ett tag, och då mår jag ännu sämre. Det är roligare att göra saker som man tycker är roligt. Eh.   Oj nu blir det visst mest dravel. Huvudet är inte vad det borde vara, hjärnan har sagt ifrån, den kan inte ta mer. Sorgligt, eller hur? 

Men imorgon ska jag iaf göra något roligt!

Jag är kycklingvakt åt en kompis, så nu ska jag passa på att öka min lilla skara höns med några kycklingar, när ändå värmelampor och kycklinglådor är igång.

Jag har haft höns och hållt på med avel och kläckning förut, men som med allt annat, har jag fått sluta.  

Nu har jag bara lite höns för äggens skull. Tyvärr fick vi avliva en höna häromdagen, så nu har jag bara tre kvar, plus tuppen Edvard Blom då.

Några fler måste jag ju ha, så nu blir det små piplarssons igen.     

Det ska bli kul att se hur många jag tar hem och vad det blir av det. Sedan hoppas jag verkligen att jag inte blir sämre så jag måste göra mej av med det lilla jag har, för då vet jag inte var jag ska ta vägen....

Men men, nu ska jag glädjas åt detta och göra det bästa av det jag har idag.

Carpe Diem

Jag har inte öppnat datorn på två dagar!!!! Jösses, jag vet inte när det hände senast. 

Det är för mycket just nu helt enkelt, och kroppen har sagt ifrån. 

Som vanligt lyssnar j ag inte förrän det är för sent, och nu är det för sent kan jag tala om. 

Att jag aldrig lär mej.... 

Men men, allt är snart klart, vi (läs min man och min svärfar ) har lagt plattor som gång och uteplats på framsidan, och "vi" har gjort en plats för husvagnen.

Bilder kommer senare, nu klarar jag inte mer skriva. 

Kram på er alla!!!   

Hur man kan frysa som attan en hel dag, när det är 24 grader i skuggan. Sen gick vi in framåt kvällen och satte oss upp vid tv:n där det var/är 30 grader, och jag fryser än.  

Spejsad sjukdom man har egentligen.

Mår ganska/väldigt dåligt just nu, men ska försöka titta in ibland och "rapportera".

Igår öppnade jag inte ens datorn, helt slut. 

Sen kommer jag läsa andras bloggar, men jag kanske inte orkar kommentera. Jag blir en "lurker" ett tag  bara.   (Lurker=snokare)