Nu är det längesedan jag skrev. 

Operationen gjordes ju den 28 december. Trots att taxin gjorde så att jag kom för sent, så kom jag faktiskt iväg i tid ner till operation.

Väl där nere möts jag av underbar, empatisk personal, som gör sitt bästa för att jag ska ligga bra, de sätter nål där det funkar, använder inte tejp jag är allergisk emot, ja, de tar mej på armen och är helt underbara.

När jag vaknar och ligger på uppvaket finner jag en otroligt sympatisk och underbar kvinna som har hand om mej. Härligt! 

Hon har koll på allt, är vänlig och mjuk. Jag har alltid lite eller mycket problem när jag är sövd mer än en timme, och detta tog ju drygt två, så det krävdes ju lite...

Jag låg där på uppvaket, länge!!! Morfinpump på hög dos, syrgas i grimma (jag har fobi för masken) och trevlig personal. Jag hade jätteont, men det gjorde faktiskt inte så mycket. 

Men. 

Alltid detta MEN.

Personalen på avdelningen är visst stöpta i samma form allihop. Nästan.

Visst fanns det någon som nog hade lite empati, någonstans, men jag tror inte jag träffade den. 

De kunde inte tro på deras mätinstrument som visade att jag syresatte mej dåligt, så de tog syrgasen för mej flera gånger, för att sedan få sätta dit den igen....

Jag gjorde slut på morfinet i pumpen för fort, och det fick jag höra.... Jag som hade så hög dos, mer än fyra ggr så hög som alla andra. 

Jag fick höra att jag absolut inte kunde ha så ont längre, att det bara är lögn.

Vem i hela friden ligger på en avdelning, nyopererad och säger att den har ont,  om den inte HAR det???????? Bara undrar. 

Ramlade i duschen. Jag gör det ibland. Lågt blodtryck och hög puls kan göra det. Fick efter mycket om och men hjällp upp från golvet och en handduk. Blev ledd till sängen, naken, med en liten handduk. Och lämnad. ?????

Morfinpumpen togs bort så snabbt som möjligt, de sa att jag inte behöver den längre. Med andra ord, de ville få hem mej så snabbt som möjligt. 

Det finns mer att berätta, men jag orkar inte.

Jag har idag, sex dagar efter operationen, lika ont som dagen efter. Riktigt, jädra helvetiskt ont!!! Det gör ont att gå, att ligga, att sitta, att resa sej, att kissa, att bajsa, att fisa, att hosta, att harkla sej, att lägga sej ner, ja, allt. Det är svullet, såret glipar (eftersom de satte intracutana stygn fast jag sa ifrån) och det såsar sej från glipan. 

De satte på ett bandage som jag inte tål, fast jag sa ifrån, så nu har jag stora kliande sår nedanför operationssåret, som håller på att bli infekterade.

I förrgår fick jag en massiv svampinfektion i munnen, hela vägen ner i svalget. Också. Medicin för det också då. 

Livet leker. Orkar inte mer nu! På riktigt. Magen har ju också lagt av totalt, känns det som. TRor inte det är bra att det gör så ont så fort den ska göra något, svetten rinner och tårarna sprutar. Inte bra. Inte bra alls....

Allt detta ligger ju utöver allt jag har sedan förut. Så allt annat värker ju också, hur nu det kan gå till. Undrar hur länge kroppen orkar med att ligga på dessa smärtnivåer...

Sen är jag förundrad över hur mycket det gör att få träffa bra personal. En eloge till operations och uppvaknings personalen på US i Linköping! 

Fast nu orkar jag verkligen inte mera. Undrar om det finns något ljus där, i slutet på tunneln.....

Ja det blir mycket sådant när man bara ligger i soffan eller sängen. 

Nu är jag lite nervös för imorgon, operationsdagen. Egentligen inte så mycket för själva ingreppet, utan mer för hur personalen ska vara. 

Jag har varit med om när personalen gottar sej i att man har ont, inte ger smärtlindring förrän det är "för sent" bara för att få nöjet att se när man kallsvettas av smärta. När personal ger maxdos smärtlindring och sedan står över mej och frågar om jag blivit yr än, gång på gång. Personal som vägrar att hjlpa mej in på toan när jag inte kan själv, för att tvinga mej att göra det själv, för att inte kissa på mej. Med följd att jag ramlade och slog mej blodig. 

Ja mycket har man varit med  om....

Men, jag ska inte ta ut något i förskott, det kommer säkert gå bra. Hoppas jag. Det hoppas jag verkligen....

Dagens röntgen av tjocktarmen var något av det värsta jag varit med om. Tur att det varade så kort stund. En timme tog själva undersökningen och jag har fortfarande ont. (Var där 8.30) De blåser in sisådär 4 liter luft i tarmen som man ligger med i en halvtimma. Det gjorde så ont, så ont.... Sen ska man vända sej och ligga på sidan och på magen, något jag har väldigt svårt för, med ryggen. Sen ska man hålla andan. Länge... Himla enkelt när man har så ont att man hyperventilerar...

Sen kontrastvätska intravenöst som värmde gott. (Typ)

Ja ni, det är så skönt att ha det gjort, och nu hoppas jag att jag är ett steg närmare en lösning på mina magproblem. 

Sen är det ju så att luften även gick upp i tunntarmen, något ovanligt sa dom, så jag fick kramp även i den och rapar fortfarande luft... Kul....

He he, lika rörigt inlägg som vanligt, men det bjuder jag på.  

Nu blir det lite framför datorn en stund, sen lite mer dricka. Fasta från midnatt. Gött.    

Nej, aldrig mer laxermedel och vatten en hel dag...Det började med att jag spydde på förmiddagen, jag som trodde det skulle komma andra vägen liksom...Men ingen fara, det gjorde det. Och gör fortfarande. Jag är helt slut och kan knappt gå. Men jag ska baske mej göra den här röntgen! Så det är gjort... Jag ska ju fasta igen sen direkt, så det gör ju inget.För på onsdag är det dags. Hoppas jag. För om en vecka är det dags för röda veckor igen. Orka...Julen har ändå gått bra. Haft trevligt och hunnit träffa lite släkt. Min äldsta var här igår, underbart! <3 Han blir tjugo år och har sällan tid för mamma. ;)Nu blir det snart sängen. Skriver på mobilen, som jag tappade i toan igår, så den funkar! Vilken tur. :)Ha det fint i veckan nu, jag får se om jag orkar blogga mer.

Tänk vad man lägger ut i det offentliga egentligen? Hi hi. 

Nu fattas väl bara fäg och konstistens. Tihi. 

Jag läser ju alltid igenom mina inlägg, några gånger. Är ju en smula, nej, väldigt mycket, trög när det gäller att ta in text, nu för tiden. 

Så jag läser många gånger. Kronisk smärta tar ut sin rätt. Skallen är inte vad den varit.   

Ja. Jag erkänner. Det känns olustigt.

Hela den här kommande veckan känns konstig. 

Imorgon är det tarmrensning som gäller. Alltså klar flytande föda hela dagen, ihop med laxerande.

Sedan äter jag ju penicillin sedan i onsdags också. Som då inte kommer göra nytta imorgon heller. Hmmmm.

Såååå. Fasta hela dagen imorgon. Röntgen på tisdag fm. Sedan hinner jag nog med två proteindrinkar, om jag har tur. 

Sedan fasta igen inför operation på onsdag. 

Jag bara hoppas att kroppen pallar med. Att den orkar. Nu gnäller jag igen. Förlåt. Men jag bara undrar hur mycket kroppen klarar av? 

Det går säkert bra. Säkert.

Vet inte hur många som har sagt nu att det säkert kommer gå bra. "Du är säkert hemma på nyårsafton" "Det är inga problem, det ordnar sej"

Jo. Visst. Vi säger väl det. 

Jag är bara trött på allt just nu. Eller trött. Punkt. 

Väntar på att det ska vara över. Det är ingen liten operation, särsklilt inte på en med EDS. 

Men visst. Vi säger väl det. Det är en liten pluttig operation, utan risk. Suck. 

Ja nu är det juldagen och julen är över. Fast det är knappt att det känns som jul, med gröna gräsmattor och 6 plusgrader. 

Vädret är ju något jag sällan gnäller över, det är så onödigt, men det är så trist när det är så här mörkt. Snön lyser ju upp trots allt. 

Julen har varit bra på många sätt. Vi firade själva här hemma, bara familjen, som vi har gjort de senaste åren. 

Andra år har vi farit runt som galningar i landet, för att hinna med alla på så kort tid som möjligt. Till slut orkade jag inte längre, och vi började fira jul hemma. 

Vem som helst får komma hit och fira med oss, men vi åker ingenstans. Skönt.   

Smärtan är värre än den varit än på länge. Magen har ju lagt av totalt, eftersom jag inte kunde låta bli att ta lite, lite julmat. Det räckte. Resten av kroppen har tagit lite stryk de senaste veckorna. Så är det bara. 

Imorgon ska jag sitta på toan hela dagen. Eller iaf ca åtta timmar. Jag ska rensa tarmen inför röntgen på tisdag. Kul.... 

Det kommer göra ont, det har jag förstått, men så skönt när det blivit klart! 

Sen är det dags, igen, för operation, med förhoppning att det blir av den här gången. Jag är först, har de lovat, som sagt, men det tror jag när jag ser det. Onsdag blir det, så nyår blir nog på sjukhuset. 

Nu är jag helt slut. Soffläge....  

Ps. Tappade min nya mobil i svärmors toalett idag.... Som tur var INNAN jag satte mej.... Men, men. Jag hoppas den klarade sej, ska ligga på tork till imorgon tänkte jag. Så nu har jag den gamla mobilen, ingen smart android det inte.... Tänk vad man vänjer sej snabbt. Ds. 

Himla tråkigt inlägg idag. 

Vi kan väl säga att jag förbereder mej inför min bloggpaus i veckan. 

Ha en fin kväll nu alla!   

Ja, det är lite mycket nu faktiskt.

Läkarbesöken radar upp sej i januari. Det är väl bara för att jag är nyopererad och kommer ha svårt att ta mej dit... (Inget negativ då, nääää)

Vissa saker har det börjat röra på sej med, och jag har fått tid till dietist, handkirurg, röntgen, gastro, neurolog. Jag vet inte hur det ska gå till, hur jag ska orka, men det får gå helt enkelt. Det måste det. 

Åkte ju på bihåleinflammation igen och äter PC, igen. Det är inte ens två månader sedan sist. Nog märks det att jag är nedsatt i kroppen. 

Febern har åkt karusell i en och en halv vecka nu, huvudet känns som om det ska sprängas i bitar, det bubblar i bihålorna (=smärta)

Min knöl på bäckenkanten blir bara värre och värre. Den gör ont. På riktigt... Det strålar ner i benen, och vissa ställen känner jag inte alls. 

Vänster höft har nu också börjat göra riktigt ont. 

Min massös påpekade idag när jag kom dit att jag ligger helt snett från midjan och nedåt. Det har jag inte gjort förut. Jag är ju helt sned i bäckenet nu, så det är ju inte så konstigt att jag har ont på så många ställen. Snedbelastning och EDS är ingen bra kombination. 

Magen är illa fortfarande, och nu vaknar jag med ont i magen. Det har jag inte heller gjort förut.

Vart ska detta ta vägen egentligen? 

Knölen som jag tror beror på att bäckenet är snett, hur ska det gå tillbaka? För jag kan ju inte gå runt med det i all evighet...

Känslebortfallet och blåsproblemet, vad ska jag göra åt det? Jag får ju ingen hjälp? Eller, jo, neurologen ska ju göra ett försöka att hjälpa mej i februari. Tänk om det blir oåterkallerligt?

Kan inte låta bli att fundera över vad framtiden bär i ryggan. Var ska det sluta?

Hatar dessa gnällinlägg, men tyvärr så har jag inget roligare att berätta idag.

Nu ser jag fram emot julen, och gläds åt familj och vänner som finns här för mej. Jag får inte glömma det. Att det ALLTID finns något att glädjas åt!!!

Idag fick jag hjälp av min EDS sjuka vän att handla de sista klapparna, hon är guld värd.  

Ha en fin kväll nu, och ta hand om er.